Saturday, 26 January 2013

Drivande ångest

"Vet inte om jag till fullo delar uppfattningen att samhället är den verklige boven. Visst, samhället bär sin del av ansvaret, men det räcker inte, var och en har ett ansvar för sina handlingar, i alla fall om gärningsmannen kan beräknas vara tillräknelig."

Så var det en som kommenterade mitt inlägg "Eftertanke om Breiviks fängelsedom". Jag hajade liksom till lite grann. Det var så märkligt att se hur min världsbild tydligen förändrats igen, utan att jag märkte det!... Jag pratade mycket om 'det egna ansvaret' förr. Och nu är det som om detta begrepp nästan helt har lämnat min tankevärld. I takt med allt jag fått lära mig om mönster...

Alltså, nästan allt kan förklaras med 'risk- och skyddsfaktorer'. Riskfaktorer ökar, med matematisk exakthet, personens risk för:

-missbruk
-kriminalitet
-våldsbeteende
-självskadebeteende
-ätstörningar
-panikångest
-självmord

ja allt som är dåligt! Låg utbildning och dålig ekonomi får de också.

Exempel på riskfaktorer är:

-missbruk i hemmet
-våld i hemmet
-bristande föräldrakontakt/vuxenkontakt
-dåligt sällskap
-dålig på fredlig konfliktlösning
-eget missbruk
-isolering/utanförskap
-dåliga förväntningar från sig själv och andra

En enskild riskfaktor har oftast ingen effekt, men ju fler man har, desto större risk. Och givetvis leder en riskfaktor ofta till en annan.


Elever i årskurs 9 som prövat narkotika. Fler riskfaktorer - fler provar knark. Fler skyddsfaktorer - färre provar knark.
De måste ha blivit glada när de petat in alla siffrorna i datorn och den spottade fram den här bilden... Så sällsynt symmetrisk!
Från: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/utbildningar/Documents/risk%20och%20skydd%20st%C3%B6dmaj11b.pdf
Nu till skyddsfaktorerna då. Exempel:

-Närande relationer
-God förmåga att kommunicera
-Social kompetens
-Bra på fredlig konfliktlösning
-Ett brinnande intresse som man får förvalta
-Att ha åtminstone EN vuxen som ser en och bryr sig om en, som man kan gå till
-En 'trygg hamn' (t ex skolan, för många barn som har problem hemma)

Att föräldrarna och andra vuxna visar tydliga, goda normer och förväntningar på barnen är också en bra skyddsfaktor, men bara under förutsättning att barnen upplever umgänget med normsättaren som positivt.


Börjar ni se mönstret?... Börjar ni se hur de flesta av oss aldrig haft några riskfaktorer i våra liv, men varit överösta av skyddsfaktorer? Jag var oerhört skyddad som barn och ungdom! Vad vet vi, som alltid varit skyddade, aldrig upplevt några skadliga händelser, om hur det är att vara kriminell? Knarkare? Våldsverkare? Ingenting. Vi vet inte ett dugg.

För att kunna förstå alla de där problemen (kriminalitet, missbruk, ätstörningar,...) måste man förstå ångest. Alla de där sakerna jag förut så kliniskt kallade "riskfaktorer" skapar i själva verket ångest i det lilla barnet. Ångesten kan hanteras om man har tillgång till "skyddsfaktorer", en trygg hamn, goda vänners lag att slappna av i. Men lyckas man inte hantera ångesten blir den kvar i en, även som ungdom och vuxen.

Vad gör den som har en ångest, ständigt lurande i sig? Kan en sådan person fokusera på sina studier, eller på att skaffa sig ett bra jobb, ett bra liv? Kan en sådan person ens uppskatta ett "bra liv"? Nej. Om du inte kan hantera din ångest är inte jobb, inkomst, en fin partner och en trevlig hobby, dig till någon glädje. Kan du inte hantera din ångest har du ingenstans att vila. Du är ständigt på flykt.

En del hittar flykten i alkoholen eller drogerna, andra i kriminalitetens farliga spänning. Några finner lättnad i att skära sig själva eller att inte tillåta sig att äta. Utvägarna är många, men fienden densamma. Ångesten.

"–Ja, det har jag gjort [skolkat]. Det var inte speciellt mycket, men det var naturligtvis fel även då. Det berodde på lättja. Hade vuxenvärlden varit tydlig med upptäckt, registrering och sanktioner hade jag förmodligen inte skolkat", sa skolminister Jan Björklund. Och det är säkert sant! Men irrelevant! För det är inte Jan Björklunds lilla skolk, drivet av lättja, som är problemet. Det är storskolket som är problemet, och detta drivs av ångest.

På samma sätt förhindrar övervakning och straff förmodligen många småtrick, men inte den stora brottsligheten. (Det finns mycket statistik som bekräftar detta.) Storbrottslingen, livsstilsbrottslingen, skiter nämligen i hur det går för henom! Hen har ju ändå ingenstans att ta vägen!...

Och därför måste alla åtgärder, som vill ha en chans att lyckas, kunna bota ångesten. Först då slutar knarkaren knarka, gangstern att slåss, den unga tjejen att svälta sig och våldtäktsmannen att våldta!


Dessutom finns det grader av ångest. Och jag tror att de lägre graderna leder till det hårdnande samhälle vi ser idag. Den utbredda främlingsfientligheten. Lyckas man inte besegra fienden inom sig, som hindrar en från ett lyckligt liv, då kan man alltid vända sin frustration mot en yttre fiende. Och därför är det alltså samma lösning som gäller där: Närande relationer, fredlig konfliktlösning, se dem, förstå dem... Solidaritet.

Gång på gång, samma svar: Solidaritet.

Saturday, 12 January 2013

En liten bubbla av frid och harmoni

En kille i Kenya sa en gång till mig: "Där i Sverige, där måste alla vara lyckliga jämnt", och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Vad förvånad han blev, när jag berättade om hur många självmord vi hade, och om hur många som var stressade, eller mer eller mindre deprimerade! "Varför?!", frågade han. Inte visste jag varför. Jag hade aldrig sett så lyckliga och fridfulla människor innan jag kom till detta fattiga folk, så jag trodde väl att olycka var normalt...!

Men varför? Varför är vi inte lyckliga jämnt? Jag vet inte. Men jag ska nu presentera en tes för er: Jag tror det kan ha att göra med att vi lever i en liten bubbla av frid och harmoni, och utanför den bubblan rasar ett stormande hav, där människor förgås av kval, och vi vet om det. Och ingen vettig människa kan leva med den vetskapen, utan att det stör ens sinnesfrid!

Dessutom har ondskan utanför, tentakler in i bubblan, så man kan aldrig riktigt glömma! Rätt som det är får vi veta att de kläder vi har på oss syddes av barn som led i helvetiska förhållanden. Att bomullen besprutats med gift, som hade ihjäl några i Indien. Bananerna skördade liv i Nicaragua. På TV går reklam med leende bruna barn som räddats av de rikas gåvor. Räddats från död och fruktansvärt lidande, får man anta. Och så kommer det flyktingar. Fler och fler flyktingar kommer från Landet Utanför och vill in, in i vår bubbla, bort från kvalen. Men vi skickar tillbaks dem. Då tar de livet av sig, de svimmar, de bryter ihop, barnen faller i koma. Men vi måste, för vi skulle aldrig klara att ta in alla som vill! Havet av kval är så väldigt stort, och vår bubbla är så liten. Den skulle spricka. Och vi skulle alla rasa ner i havet.

Jag tror att mycket i vårt samhälle kan härledas till denna världsbild, och till skräcken som föds ur den. Skräcken att ens bubbla ska spricka. Varför köper vi inte mer fairtrade-märkt t ex? Vi är ju världens rikaste befolkning, vår konsumtion ökar för varje år, det är inte som att vi inte har råd! Men fairtrade-märkt garanterar att arbetarna har fått schyst betalt, vilket bygger på antagandet att de INTE fått det, för alla andra produkter vi köper. Att handla fairtrade-märkt innebär därför ett erkännande av Landet Utanför, Havet av kval, och vår sinnesfrid är beroende av att vi aldrig tänker på detta.

Sverigedemokraterna. "Vi måste ta hand om våra egna problem först! Det är inte rätt mot de människor som kommer hit att släppa in dem, när vi inte kan erbjuda dem den service de förtjänar, eftersom vi har så svåra ekonomiska problem själva!". Visst. Stackars oss. Stackars världens rikaste befolkning, som är så fattig! Men de törs inte se det så, törs inte se hur mycket, mycket bättre än flyktingarna vi har det, för de är livrädda att bubblan ska spricka! Och att vi ska få det som de!

Välgörenhetsgalor. Avlatshandel. Köpet av lite rent samvete för någon procent av sin inkomst, men som jag skrev i Varje sedel är en valsedel, så upprätthåller vi lidandet med de andra 99 procenten.


Det värsta är att vi har fel. Världsbilden stämmer inte. Det ÄR oss det är synd om, vi som är stressade, olyckliga och rädda. De lyckliga människorna finns i Landet Utanför, bland de fattiga. De lider de också, visst gör de det, men de är inte lika olyckliga som vi. Så det är tråkigt att vi ska upprätthålla denna orättvisa världsordning genom vår konsumtion och vår politik, när vi faktiskt kunde lösa alltihop, deras problem och våra, genom att bara handla fairtrade-märkt! Och under tiden... Under tiden borde vi öppna våra gränser. Med detta menar jag: Fri invandring. Och ingenting mindre.
-------------

Vidare läsning: 
Unga mår sämre än sina föräldrar, SvD 2007-04-29
Många unga mår allt sämre, BUP Västra Götalandsregionen, 2011-09-21 (Bl a om att ett intyg till föräldern om "Vård av barn" kan göra underverk för ett olyckligt barn på bara några veckor!...)
Varför mår svenska unga, som har det så bra, allt sämre psykiskt?, forskning.se, även länkad i texten ovan.

(Alla dessa presenterar även en tes om varför vi mår så dåligt. Så... har de rätt, eller har jag?)