Monday, 13 May 2019

Innovatörer och majoritetsfolk

Jag skrev den här texten 2016 på Facebook, men glömde visst publicera den här...
_______________________________


Det har pratats mycket om olika sorters miljöpartister på sistone, realister/fundamentalister, idealister/pragmatister, nya/gamla,... Jag har något att bidra med till den debatten, som jag tror är väldigt nyttigt för oss alla att känna till:

Vi miljöpartister (ja, även om jag formellt gått ur partiet...) tillhör till största delen de två människogrupperna "Innovators" och "Early adopters", enligt teorin om hur nya idéer sprids i samhället: http://www.ou.edu/deptcomm/dodjcc/groups/99A2/theories.htm


Innovators är de första att komma på och pröva nya idéer. De tänker självständigt, gör saker på sitt eget unika sätt, tar kalkylerade risker och styrs aldrig av vad andra tycker. De har ingen respekt för auktoriteter som sådana, utan respekterar bara den som kommer med bra idéer eller argument, oavsett om det är statsministern eller nån liten grön ungdom på 14 år. Exempel på sådan miljöpartist: László Gönczi

Early adopters tänker också ovanligt självständigt, men bryr sig mer om vad andra tycker och tänker än Innovators. De är inte de första men kanske de andra att haka på nya idéer. De är mycket mer respekterade i gruppen och samhället, och kan därför påverka opinionen mycket mer än Innovators, som av vanligt folk uppfattas som alltför konstiga och världsfrånvända. Exempel på Early adopter-miljöpartist: Maria Wetterstrand

Att MP till så stor del består av dessa två typer får konsekvenser, såsom:
  • Vi har högt i tak
  • Vi går snabbt från idé till handling, från förslag till kongressbeslut
  • Våra "ledare" betraktas som en av alla andra, vars åsikt väger precis lika lätt eller tungt som någon annans
  • Vi kan ibland ta förhastade beslut som vi sen kommer på blev fel, och vi missar ofta att förvalta det vi har

Det kan också vara nyttigt att inse att sossarna till största delen tillhör grupperna "Early majority" och "Late majority". Dessa är förvaltare. De är "vanligt folk". De litar inte på sina egna små huvuden, utan vill ha en ledare att följa. De prövar ingenting förrän en tillräckligt stor grupp andra har prövat det först.

Detta får också konsekvenser, såsom:
  • De sluter upp bakom sin ledare, och det ska mycket till för att de ska gå emot hens åsikt, vad de än själva tycker
  • De är bra på att förvalta, sämre på att tänka nytt
  • De tycker att miljöpartister är opålitliga, alltför snabba att ändra sig, konstiga och världsfrånvända samt saknar all respekt för auktoriteter!
Samtidigt tycker förstås ofta miljöpartister att sossarna är tröga, osjälvständiga och alltför hierarkiska...

När man förstår de här olika människotyperna, och våra olika egenskaper och uppgifter i flocken/samhället, blir det lättare och mycket mindre frustrerande att samarbeta. Då kan vi lättare komma framåt. Annars blir det bara såhär:

"Men majoriteten av alla experter är ju överens om det här!", säger majoritetsmänniskan, och förstår inte varför det argumentet inte betyder något för innovatören.
"Ja men titta här då, man ser ju själv att den officiella historien är omöjlig!", säger innovatören, och förstår inte varför det argumentet inte betyder något för majoritetsmänniskan!

Vi Innovators (för jag tillhör förstås dem) kan aldrig direkt påverka majoriteten. Vi kan bara påverka andra Innovators och Early adopters. Early adopters kan sen påverka majoriteten, när de blivit tillräckligt många.

Ja, sen finns det en grupp till: "Laggards". Det är de som sent eller aldrig tar till sig nya idéer, utan ofta måste dö undan innan en ny idé kan omfatta hela samhället! Deras uppgift: Stabilitet.


Det sägs att vi alla börjar som Innovators, och sedan förflyttar vi oss i olika snabb takt mer och mer mot Laggards-hållet ju äldre vi blir. Människor lever numera längre och längre. Samtidigt förändras samhället snabbare och snabbare, och utvecklingen får större och större konsekvenser ju fler vi är, och ju kraftfullare teknik vi har... Oops...?

Men tja! Det är som det är med det.

Monday, 25 February 2019

Felet på vår flyktingpolitik

"Problemet" som vi har idag anser jag beror på att vår flyktingpolitik bygger på en föråldrad inställning att flyktingar är offer, och vad de därför behöver är att någon tar hand om dem. Deras förmågor däremot, de är mest ett hot, för de kan ta våra jobb!... Således sätter vi dem på institution, matar dem (som om de inte ens kan laga mat själva) och förbjuder dem att arbeta. Det vore närmast elakt att kräva att de där stackars offren skulle arbeta, efter allt lidande de gått igenom, eller hur? Nej, låt dem ha det lugnt och skönt bara, och ta igen sig!

Vår flyktingpolitik föddes i en tid då Sverige var ett utvandringsland, och vi var jättestolta när äntligen några ville flytta TILL vårt land! Det var väldigt få som ville det, och därför funkade den där offer-modellen. Vi har en helt annan situation idag, och behöver därför göra om och göra rätt, till någonting som är mer i linje med verkligheten.

Och verkligheten är:

Vi behöver faktiskt inte ta hand om flyktingarna. Vi behöver bara tillåta dem att ta hand om sig själva. Några exempel på vad jag menar:

Förr trodde man att professionell terapi var enda boten mot trauman. Senare erfarenheter har dock visat att de allra flesta människor klarar utmärkt att återhämta sig på egen hand UNDER FÖRUTSÄTTNING att de får en enda sak: En trygg situation att återhämta sig i. (De grupper som fick vissa typer av terapi efter Estoniakatastrofen återhämtade sig signifikant sämre än den grupp som inte fått någon terapi alls.) Skippa alltså professionell hjälp annat än i undantag, men se till att situationen så fort som möjligt blir trygg.

Familjen måste sättas som viktigast av allt! Detta för att all erfarenhet visar att den ÄR viktigast av allt, när det gäller återhämtning. Jag var med om att det ensamkommande flyktingbarn jag var god man åt fick veta att han hade en bror i en annan stad och ville flytta ihop med honom, men kommunerna vägrade, för de hade redan "placerats" i olika städer... Det kunde rentav vara negativt, menade de, för de stackarna skulle ju inte behöva ta ansvar för varandra!!... När det är precis det de skulle må bra av. Att känna ansvar för någon. Inte att bara tas hand om av samhället.

En sak som flyktingar över lag förstår betydligt bättre än infödda svenskar är behovet av att försörja sig. De flesta människor i världen växer upp utan den svenska tron att samhället har ansvar för dem! Vi behöver därför inte piska dem att försörja sig själva, vi behöver bara låta bli att ta ifrån dem den naturliga driften. Ge alla nyanlända arbetstillstånd från dag 1! Möjligheten att kunna flytta ifrån institutionen och den otroligt lilla dagpenningen de får från migrationsverket torde vara fullgott skäl för många att genast börja hitta sätt att försörja sig. Särskilt som det här fortfarande är något de ser som den mest naturliga sak i världen!

Dessutom vill jag påstå att det faktiskt finns något positivt i utförsäkring... Inte för sjuka, givetvist, det är ju bara dumt! Men för arbetslösa kan det faktiskt kännas lite bra, det säger jag av egen erfarenhet som arbetslös. Om de nyanlända finge veta att efter etableringsstödet är det slut, då får du klara dig själv, då skulle de klara sig själva. Om det finns systematiska hinder för dem mot att få jobb i Sverige kommer de själva att jobba för att eliminera dem. De skulle bilda egna organisationer mot diskriminering vid anställning, i hög grad anställa varandra etc. Och om de ändå inte finge jobb skulle de ta hand om varandra, tills de fick det... Så gör man i andra länder. Det svenska civilsamhället skulle också kunna rycka in här! Att få hjälp av en medmänniska är inte alls så passiviserande som att matas av det anonyma samhället. Men varför ska det vara någon annans ansvar att de får jobb och kan försörja sig? Lägg ansvaret där det hör hemma, och där de kan förstå det: På dem själva.

All erfarenhet visar att dessa naturliga krav, att t ex försörja sig och att ta hand om familjemedlemmar och medmänniskor, är mycket mer terapeutiskt för människor än professionell hjälp. Det människor behöver efter en flykt är att få komma tillbaka till en vardag igen. Ett normalt liv, med alla de krav och ansvar som det innebär. Detta kommer också att leda till en mycket snabbare, naturligt driven integrering. Slutligen kommer det att bespara flyktingarna den förnedring det innebär att leva som en parasit på samhället, och att de infödda tittar snett på en för att man äter deras skattepengar.


Några konkreta ändringsförslag:

1) Först och främst, återinför asylrätten enligt Genevekonventionen!

Alla problem vi stöter på måste vi lösa INOM ramen för den rättigheten.

Ja, det är riktigt, Sverige bryter idag mot Genevekonventionen i och med att vi inte tillåter människor att ens ansöka om asyl om de inte har giltiga ID-handlingar med sig. Vi ger heller inte uppehållstillstånd för människor som flyr från krig längre, vilket vi också måste återinföra!

2) Tillbaka med permanenta uppehållstillstånd!

Att införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta var ren idioti, och kan inte vara annat än rasistiskt motiverat. Detta drar ut på den otrygga situationen för människor i åratal i onödan, och hindrar den återhämtning och återgång till vardagen som annars vore möjlig. Dessutom är det väldigt dyrt för det svenska samhället, dels genom att migrationsverket får lägga ner dubbelt så mycket jobb på samma sökande, och dels genom att vi kommer att lägga massor av resurser på en person – mat, kläder, skolgång, massor av personal – som sedan riskerar att lämna landet utan att vi fått tillbaka något av vår investering!

3) Inför obligatorisk omplacering för att förena familjemedlemmar som redan befinner sig i Sverige, om de så önskar. Återinför också anhöriginvandring.

För att en person ska få ta hit en anhörig idag krävs att personen ska kunna försörja den anhörige. I att "försörja" ingår ett krav att kunna betala en bostad med ett rum per person, inklusive barn. Varför det?? Inte ens infödda svenskar har rätt till det, om vi går till socialen och ber om en bostad då vi inte har råd med en själva! De anser att barn kan dela rum med föräldrarna!... Om en familj till en flykting vill bo 5 personer i en 1:a, låt dem göra det. Om de föredrar att bo i en husvagn mitt i vintern framför att vara kvar i Iran, låt dem göra det!... Det är deras eget val, och deras eget ansvar. Om vi har råd att ge dem en modern 5:a, visst, ok!... Men annars, låt det va.

4) Arbetstillstånd från dag 1.

Rädslan att "invandrarna ska ta våra jobb" eller att de ska "lönedumpa" är orimlig. Forskningen visar att så länge nyanlända får jobb snabbt är invandring mycket lönsamt för ett land! Resten är en fråga om fördelning.

5) Utförsäkring efter etableringsstödet.

Exakt hur det här ska utformas för att förhindra att en våg av kriminalitet utbryter vet jag inte än, men principen ska vara att ansvaret för den nyanländas försörjning ska ligga kvar hos den nyanlända. Ja, jag tycker att större ansvar för egen försörjning kan läggas på nyanlända än på infödda svenskar, främst därför att det vore bra för alla. På så vis får fler komma in, vilket de vill, eftersom de inte blir en kostnad.


Idag har vi en situation där vi stänger människor på flykt ute vid gränsen (Sveriges gräns och EUs gräns), och låter dem dö under fruktansvärda omständigheter, med motiveringen att vi inte har råd att ge dem en massa hjälp de aldrig har bett om! Det är vrickat! Allt de egentligen ber om är att få komma in. Sluta alltså att ge dem dessa ekonomiska förmåner vi inte har råd med, och börja låta dem komma in igen. De har klarat sig utan bidrag hela sina liv! Med ett visst tidsbegränsat bidrag här kommer de sen att klara sig resten av sina liv också.



Monday, 30 July 2018

The upside-down saucepan


I met a Kenyan Englishman here in Kenya. That is, he's a third generation Kenyan, with all English descending ancestors. Very interesting fellow.

In the evening, we were looking at the stars and satellites above. It was a lovely, clear night for stargazing, as are most nights in that place, he assured me.

I told him about the stellar constellation that in Sweden we call something like "Charles' wagon" or "Charles' stroller", which in English is often called "the saucepan". It had just risen over the horizon, upside-down as always in this part of the world. I told him how in old Sweden, people used to use it as a rough measure of time, since it is always visible in the sky, so long as it's dark enough. It never sets, it just rolls like a baby stroller around the northern star, much like the hands of a clock. Though a counterclockwise clock. I added:
"And it never looks upside-down like this! That's one of the weirdest things about coming to Africa for the first time, the Charles' stroller being upside-down!!... Baby Charles will fall out!! It's one of those constants of the world suddenly no longer being constant!...
No, you see, in Sweden it's always up there", I pointed towards the zenith of the sky, right above us, "so you can choose to see it whatever way you like. So we always choose to see it as a stroller."
Suddenly my friend exclaimed:
"Oh that makes so much SENSE to me now!!....... You see, I always used to wonder: 'Why do they CALL it the saucepan when it's always upside-down?'. Now I get it!!
...I'm gonna make up a new name for it now!"



Oh how subtle, the long tentacles of colonialism... Calling a stellar constellation something in Africa, that only makes sense near the northern pole... Where the African would never have been, nor will ever go.


———————————————————
Ok, so the picture is from Chile and not from Kenya… You can tell, because it's pointing towards a Northern Star significantly below the horizon. Not ON the horizon, as it would be here on the equator… It was surprisingly hard finding a picture of the upside-down saucepan from Africa!



Wednesday, 25 July 2018

Vad vår rikedom består i

Det kan låta filosofiskt, men den här texten ska handla om materiell rikedom. Den handlar om varför du och jag är så enormt mycket rikare än en kenyan.

Du kanske inte anser att du är enormt rik. Du kanske är student eller låglönearbetare eller socialbidragstagare. Du kanske har svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden, och anser därför att du är ganska fattig. Du kanske har svårt att få det att räcka till mat, och anser därför att du är utfattig! Men jag ska tala om för dig vad du har.

Du har elektricitet. Varenda hus du någonsin bott i har förmodligen haft elektricitet. Att bygga upp ett elnät kostar pengar. Du har, och har förmodligen alltid haft, rinnande vatten. Du behöver inte gå flera kilometer varje dag med tunga vattendunkar. Huset du just nu sitter i har tjocka väggar, med isolering och tätade fönster. Kanske betalar du för det, kanske inte, men du har nytta av det. Den som byggde huset hade en gedigen utbildning som krävde mycket pengar, och du behöver aldrig ägna en arbetsdag åt att bättra på den bortregnade lerputsningen på utsidan eller täta taket. Det finns avlopp i huset, och all skit går snyggt och prydligt till ett kostsamt reningsverk, och inga kolibakterier kommer senare att komma tillbaka och förgifta ditt dricksvatten.

När du var liten åkte du kanske subventionerad skolskjuts. Skolvägen hade någon asfalterat, och det fanns inga hål i den som gav bussen punktering. Du fick gratis utbildning. Den har du kvar än idag, och den ger dig enorma möjligheter i såväl stort som smått. Du är försäkrad. Om du blir sjuk får du sjukvård; om du blir utan inkomst får du bidrag. Om du har ett jobb är du garanterad minimilön. Om du lever snålt på den minimilönen kan du resa utomlands varje år, och ditt pass kommer att ge dig inresetillstånd över hela världen.

Fönstren i huset där du sitter har inga galler. Vem som helst kan ta sig in där om natten, men gör det inte. Banken eller affären har inga beväpnade vakter på dygnet-runt-post, och skulle du ändå råka ut för brott vet du att du får polishjälp utan att behöva muta någon. Ett konsumentverk skyddar dig från att bli lurad när du handlar, och ett livsmedelsverk skyddar dig från matförgiftning från affären och restaurangen.

Allt det här kostar enorma summor pengar att bygga upp. Pengar och mänskligt kapital. För oss har det här funnits hela tiden, och gör livet så ohyggligt bekvämt för den fattige svensken, jämfört med den fattige kenyanen. Hos henom finns inget avloppsnät, och inga planer på att bygga nåt i den närmaste framtiden... Nej, för henom gäller inget av det ovan nämnda.

När jag var i Kenya hände det mig hela tiden att folk som jag blivit lite grann kompis med bad mig om gåvor eller hjälp med vissa kostnader, eftersom de har uppfattningen att alla vita är rika. När jag berättar om detta för svenskar säger de ofta att dessa kenyaner visst inte förstått att de råkat på en svensk som inte är så rik. Men de har fel. Jag är enormt rik, och enormt mycket rikare än de. Men det är förstås en rikedom jag inte kan dela. För den är inte löstagbar i pengar.

Elen i mitt hus är billig för mig, för jag byggde inte elnätet. Jag kan inte sälja elnätet och ge min kenyanske kompis pengarna. Jag kan inte tvingas svälta av fattigdom, för jag har ett medborgarskap som gör svenska staten skyldig att försörja mig om jag inte kan det själv. Men jag kan inte lägga armen om axeln på min fattige, kenyanske kompis och säga:
”Hörru Svenska Staten, det här är min kompis; du kan väl ta och försörja henom också va?”
Jag kan inte ens visa upp mitt svenska pass på flygplatsen och ta med mig min kenyanske kompis hem, som så många av dem bad mig göra. Det är mitt, personliga pass och gäller inte vad jag vill att det ska gälla, utan helt enkelt mig.

Jag föddes med min rikedom, och jämfört med de flestas på denna jord så är den alltså enorm. Men hur generös jag än är till min läggning, så kommer den absolut största delen av den alltid att vara bunden till, och förbehållen, min person.

Matlagning i ett kök i Mazeras, strax utanför Mombasa, Kenya


————————————————————
Skriven i Kenya, 2007


Tuesday, 23 January 2018

How I've changed in my foundation, over the last two years

"May we all have our hopes, our will to try
If we don't, we might as well lay down and die"...
-ABBA

I think maybe I did that... Maybe I died.

Until I was 25, I lived like people expected me to live, more or less. Of course I was always unusual, no way to escape that, but in the large picture, I followed people's expectations.

Then at the age of 26, when I was in university, on my way to becoming an engineer, have a good job, get an intelligent husband and have a house, a car and 2 intelligent children, I suddenly fell out of the bubble and my world came tumbling down... I realized that this rich world that I'd been living in (Sweden) was an exception, both in the world right now and in time, and that it was possible only because it was living on the expense of others, both of the poor world today and of the whole world in future. And it hit me that I was not ok with this!! Not at all!...

I cried. I suffered immensely just going into a supermarket, and realizing how much exploitation of nature and poor people there was behind almost everything that was sold there, to us rich people. The evil behind it all was crushing me.

I thought I would die, but then I found my salvation in escaping the bubble, and in putting all of myself - all my powers, all my talents, all my time - into fighting for good, fighting the evil. At 27, I went to Africa, and I started working with a biogas project. It was meant to empower the poor and save nature, all at once. It's how I survived, but not only that: I felt more alive than I ever had before! Finally doing things that nobody had ever recommended or expected of me, I felt alive for the first time...

That's 12 years ago now. In that time, I've had two children in Sweden, with my Kenyan husband, and I felt I had to take a little break from saving the world outside, so that I could save my own family... The husband had so many problems, and bringing up children takes a lot of one's time and attention.

But then something else happened. The Green Party, which I had been a member of for 18 years, got into government and started doing everything wrong. Taking massive steps in the wrong direction, and calling it small steps in the right direction... It shocked me! And in the aftermath of that shock, I realized, among other things, that for 20 years, I had been paying extra for organic food, because the other food was destroying the planet and to me it was obvious that if it destroys our planet, we stop it... but it had come to nothing, because the others never followed! I was ok with being the first, I was ok with pulling a bit extra, but after TWENTY YEARS, organic food was still less that 10%... The others were still enjoying the money they saved by buying food on nature's expense, on other people's expense.

And my country closed its borders to refugees in the biggest refugee movement this world has ever seen... With the Green Party voting for it! Not even those 7% were with me!!...

Somehow, I think I died. I stopped breathing for a while. I felt that I had misunderstood everything... I had been trying to save the world, because I thought it was important to reduce suffering... but the world never wanted to be saved! It was fine, the way it was! I was the only one who minded, and that was my problem!... Even those refugees, they never cared for anybody else! They wanted us to save them, yeah, but had they grown up safe, they would have also closed the borders! Even those poor people, had they grown up rich, and I poor, they wouldn't have cared for me!... So why should I care for them?...


Nature is nature. It's cruel, and it's beautiful. Death is ever present. The majority of all living creatures on Earth die very young. Only some very few of them reach the age where it's even possible for them to have offspring. In Sweden, this is no longer true for humans... Most of them now live to old age, but that's an exception. One way or another, that will change again, back to the natural way.

Humans were never made for a life without suffering. Without grief. Without death ever present. I don't think it's good for us!...

12 years ago, I came to Africa for the first time, and I discovered something that we in Sweden must have lost. I discovered a joy, an appreciation of life, that Sweden didn't have. It surprised me, and it puzzled me... Eventually, I started asking myself if it was the proximity to death and suffering that was the cause...?

And now I've reached the conclusion that yes, to a large extent, it is. I now live in Kenya since August 2017, and I still feel so much more alive, so much happier, so much better than I ever did in Sweden. I sell biogas digesters. Thus I'm still empowering the poor and saving trees, but only because it gives me satisfaction, and because that's where I now have my expertise. I always felt enjoyment in clever ideas and beautiful solutions, and biogas has all that. But I'll never again care like I did before. I'll no longer try to rid the world of death or suffering. What for? That wouldn't be an enjoyable world anyway! We were made for hardships, and we need some of that to be able to enjoy life. And pretty soon we all die anyway, and then none of it matters anymore. No matter how sweet or terrible our only life was, it will all have come to nothing.

Enjoy it while you can, if you can! And if you are among those who can, congratulations!



My previous life is over. I died... This is afterlife.


---------------------------
Further reading:
In Swedish:



Sunday, 8 October 2017

Den så kallade flyktingkompromissen



Gång på gång hör vi miljöpartister, och även andra, som säger att vi 30% som nyligen lämnat Miljöpartiet inte förstår att man inte alltid kan få precis som man vill när man är i minoritet. Att ibland måste man kompromissa, även om det känns tungt. Gör man inte det kommer man inte framåt alls, och det vore ju ännu värre! Det ansvarsfulla och mogna är alltså att kompromissa och svälja förtreten, så att vi kan ta små, små steg i rätt riktning.

Men vi har inte alls några problem med att förstå nyttan i att kompromissa. Vi förstår bara inte nyttan i kompromisser i stil med vår val-slogan inför EMU-omröstningen:

"Gå med i EMU så slipper du växla pengar!

Halshugg dig så slipper du tvätta håret"!

Det är i den stilen de flesta av de kompromisser är, som fått oss att lämna det parti som många av oss gett decennier av våra liv åt.

Den så kallade flyktingkompromissen däremot är ingen kompromiss alls!... Att kalla den det är rent befängt.

Tänk efter. Den presenterades som en kompromiss, och som en bred överenskommelse, i den där presskonferensen där vice statsminister Åsa Romson fällde sina berömda tårar. I samma presskonferens sa man att förslaget innebar att man skulle lägga sig på EU:s lagstadgade lägstanivå för asylrätt... Detta innebär att man faktiskt inte KUNDE ha lagt sig lägre än man gjorde! Hade man gjort det hade man brutit mot EU-lagen! På vilket sätt är det en kompromiss, när man lagt förslaget så långt åt den ena extremen som över huvud taget är lagligt? Vilket för övrigt råkar vara den motsatta extremen mot den där MP i sitt partiprogram befinner sig. Där skriver man nämligen att visionen är fri invandring. Det här är inga "små steg i rätt riktning", det här är så långt åt fel riktning det går att gå just nu.

Man försökte också måla ut det som att Sverige på något vis, genom den här "kompromissen", fortfarande var bättre på att ta sitt ansvar för den stora flyktingvågen (den största i jordens historia) än övriga EU. Men faktum är att inget annat land i EU faktiskt låg på dess lägstanivå! Visserligen fanns det länder som inte följde sin egen lagstiftning, och inte heller EU:s, vilket EU bråkade med dem om, men hade viss förståelse för eftersom dessa länder faktiskt var under betydligt större press än Sverige... Och hur man än ser på den saken så kvarstår faktum: Sverige ligger nu I SIN LAGSTIFTNING sämst i Europa! Igen, vari ligger kompromissen?

Man pekade också på Moderaternas skickligt manipulativa utspel att om DE fick bestämma så skulle Sverige tillämpa Dublinförordningen fullt ut! Och detta skulle innebära att i stort sett INGEN flykting skulle kunna komma till Sverige, eftersom de då måste söka asyl i det första säkra Dublinland de kommer till. Men även detta var en ren bluff, för Sverige tillämpade redan Dublinförordningen fullt ut! Med den nya lagen däremot bryter vi den. Dublinförordningen säger nämligen inte att man kan stoppa folk vid gränsen och hindra dem att komma in, eftersom "det ju måste finnas något säkert Dublinland som de passerat på vägen dit!"... 

Dublinförordningen slår fast varje människas rätt att söka asyl. Det land som tar emot asylansökan ska då först undersöka om det finns något annat land som har ansvar för den asylsökande. Om det gör det (det första säkra Dublinland den sökande kom till) ska Sverige skicka en ansökan om att överlämna den asylsökande dit. Det andra landet har en viss tid på sig att svara, och om det inte svarar i tid anses svaret vara ja... Något som Italien av naturliga skäl opponerade sig mot, när de fullkomligt översvämmades av flyktingar! Hur som helst, om svaret är ja ska ett ordnat överlämnande genomföras. Det är INTE bara att sparka ut flyktingen för att själv försöka ta sig tillbaka till t ex Italien, mitt i vintern, så gott hen kan!...

Om inget ordnat överlämnande kunnat genomföras inom 6 månader efter att asylansökan lämnats in, eller om det andra landet sa nej med giltiga skäl, eller om det helt enkelt inte går att reda ut vilket land asylsökan ska behandlas i, då är Sverige skyldigt att behandla asylansökan självt. Detta görs alltså inte sedan införandet av den nya "kompromiss"-lagen, eftersom den innebär att vi inte ens släpper in de asylsökande i landet, än mindre låter dem lämna in sin ansökan!... Vi ligger alltså inte ens på EU:s lagstadgade lägstanivå. Vi ligger under den. Om detta är en kompromiss så är det en kompromiss mellan det som är olagligt (det vi gör) och det som är ännu mera olagligt (det moderaterna sägs ha velat göra).

I slutändan var lagändringen faktiskt inte ens någon överenskommelse. Det var en majoritetsomröstning, där regeringen var vågmästare mellan liggande förslag och ett mer humant förslag. Fördelningen var:

Liggande förslag:
Moderaterna och Sverigedemokraterna.
133 mandat, 38%

De som ville ha ett mer humant föreslag och därför la ner sina röster:
Kristdemokraterna och Liberalerna. 35 mandat, 10%

De som ville ha ett mer humant förslag och därför röstade emot det liggande:
Vänsterpartiet och Centerpartiet.
43 mandat, 12%

Regeringen:
Sossarna ochMiljöpartiet.
138 mandat, 40%

Om det är sant att regeringen egentligen ville ha ett mer humant förslag än det lagda fanns det alltså 40+12+10%=62% majoritet för det. MP själva hade iofs bara 7%, vilket inte skulle ha räckt för att sänka förslaget utan Ss 33%... Men S försökte alltså också hävda att de egentligen ville ha ett humanare förslag! Om MP hade röstat emot hade det varit mycket svårt för dem att fortsätta hävda det, och samtidigt driva igenom den så kallade överenskommelsen, när det bara skulle vara S, M och SD kvar som stödde den... Jag tror inte att S skulle ha varit så dumma att de hade gjort det. Och jag jag är övertygad om att OM de hade gjort det, då hade det varit de som fått se sina livslånga kärnväljare lämna i tusental, och MP som stått och tagit emot dem med öppna armar!.....

Slutligen försöker regeringen hävda att L, KD och Cs röster inte ska räknas, eftersom de först sagt att de inte tänkte gå emot alliansen, dvs M. Alltså försökte de bara plocka popularitetspoäng sen vid omröstningen, men de skulle ändå inte ha stött en humanare överenskommelse. Men hur vet man det? I slutändan är det faktiskt hur man röstar när det väl gäller som räknas. C och V röstade emot. L och KD la ner sina röster. MP röstade för. Vad som SKULLE ha hänt om MP röstat annorlunda är det ingen som riktigt vet... men en sämre lag än såhär var alltså inte möjlig. Vilket annat förslag som helst hade alltså varit bättre. Och ingen lagändring alls hade varit MYCKET bättre! Det vore ju det mest miljöpartistiska, i sammanhanget!

Så någon kompromiss är det definitivt inte, för MPs del. Det är alltså inte vi som lämnat som inte förstår oss på kompromisser. Det är ni som är kvar.

Thursday, 17 August 2017

Back to life

I was in Africa again last November.


It was a little bit like... being alive again.


...Again.



That's why here I am, with my kids, on a plane to Africa, to stay there for hopefully a number of years. :) Whatever happens on our trip, it was a good decision.