Om fågelungar och livet

Jag läste om en kvinna som klättrade ut på ett tak på sitt jobb för att rädda en fågelunge, men hon föll ner från taket och dog. Många måste ha tänkt, den gången, att det var ett väldigt onödigt sätt att dö. Och ja, det går väl inte att argumentera med... Särskilt som de flesta fågelungar ändå måste dö! Skulle alla överleva skulle de svämma över jorden. Och om man räddar en fågelunge som inte kan klara sig själv kommer den ju bara att frambringa fler fågelungar som inte kan klara sig själva... och så har man bara flyttat problemet framåt.

Men jag skulle också vilja säga att det var ett väldigt vackert sätt att dö... Vi måste få ta lite risker, här i livet! Det kan inte bara gå ut på att vara säker och överleva, tills vi är 93! Hon följde sitt hjärta. Hennes hjärta bad henne rädda den där fågelungen, och hon tog en risk för att göra som det bad. Och ja, ibland innebär risker att vi dör, men det är ändå de där riskabla ögonblicken som är livet. Det är då vi verkligen lever.

Jag vill att vi alla ska klättra ut på tak och rädda fågelungar. Eller bara klättra ut på tak. Eller bestiga berg. Eller resa över hela jorden. Eller hjälpa människor i nöd. Och ja, det är riskabelt att hjälpa människor i nöd ibland! Att kämpa mot förtryck kan leda till att man blir mördad. Tänk om man tar in en knarkare i sitt liv och i sitt hem, och hen stjäl från en? Det händer. Kanske till och med mördar en! Det händer inte ofta, men det händer.

Men de gånger det INTE händer är det de ögonblicken, de händelserna, som gör livet värt att leva. Som gör planeten jorden, och det mänskliga samhället, en plats värd att leva på. Livet måste få vara vackert, och riskabelt, och vi måste få följa våra hjärtan. Det får inte bara bli en hopplös tävlan i att överleva... som vi en dag ändå kommer att förlora.