“Miljöpartiet De Gröna”, heter vi ju. Det har många gånger
pratats om att vi kanske skulle byta namn till bara “De Gröna”,
och ja, vi kanske skulle det. För grön ideologi handlar om så
mycket mer än bara buskarna och träden, ekorrarna och
fiskarna. Det handlar om ett helt förhållningssätt. Till naturen,
men också till varandra och oss själva. Det handlar om att leva i
fred.
Ofta har vi visat oss ha väldigt gemensamma åsikter med
Vänsterpartiet, och Ung Vänster. Särskilt då det gäller riktigt
brännande frågor, om flyktingsolidaritet, solidaritet med
förtryckta folk och ockuperade länder, med de riktigt fattiga osv,
och de delar även (ofta till vår förvåning!) många av våra mest
radikala idéer i miljöfrågor. Ändå är vi inte alls lika
varandra!!...
De har ett helt annat förhållningssätt än vi. Ung Vänster har
under senare valrörelser gått ut med slogans som: ”Krossa
rasismen” eller ”Inga rasister på våra gator”, tillsammans
med bilder på knytnävar, eller ”Det som är bra för överklassen
är dåligt för dig”, där de helt utesluter ”överklassen” ur
sin lyssnarkrets. Jag har hört dem inleda många debatter med orden:
”Politik handlar om motsättningar”. Budskapet är att det finns
ett ”vi” och ett ”dom”, och det gäller för oss att slå ner
motståndarna.
Så är det inte för oss miljöpartister! Vi vill inte krossa
eller slå ner, vi vill övertyga meningsmotståndaren om det riktiga
i våra argument. Politik handlar för oss om hur vi ALLA ska få det
bra tillsammans, och bli lyckliga. Även de som tillhör
”överklassen”... Visst, vi vet att vissa människors mål och
strävan i livet är att samla på sig mer makt och pengar och kunna
trycka ner andra, och vi tycker inte att de ska få det. Vi vill
bekämpa det. Men bakom det hela ligger en djup övertygelse om att
människan inte blir verkligt lycklig av makt och pengar och att
trycka ner andra. Vi tror på att vi kan nå den högsta lyckan genom
att leva i fred med varandra, i kärlek, förståelse och ömsesidig
respekt. När vi bekämpar koncentration av makt och pengar kämpar
vi därför för alla klasser! Vi kämpar för människan Rupert
Murdoch, när vi kämpar mot hans medie-imperium! (Även om han kanske inte
ser det så, utan ser oss och Ung Vänster som lika stora fiender...)
Verklig lycka för alla människor är målet för vår strävan,
i den gröna ideologin, i Miljöpartiet. Jag är inte så säker på
att det är det för andra partier. Ofta får jag intrycket av att
målet för vår strävan i t ex Folkpartiet och Moderaterna, och
även Sverigedemokraterna för den delen, är att SVERIGE ska bli
framgångsrikt som land, en stark och konkurrenskraftig part,
gentemot andra parter, på den globala marknaden. Samtidigt med
Miljöpartiets populära valaffischer ”500 mil i en skumpig lastbil
– klart att biffen blir mör!” osv, körde Folkpartiet affischer
med ”Framtidens Nyheter”. Många av dessa nyheter gick ut just på
att Sverige skulle bli bättre än andra i någon slags tävlan:
”Nobelpris till Sverige”, ”Svenska skolor bäst i Europa”
osv. Sverigedemokraterna har försökt nästla sig in i feminismen
genom att säga att det är av feministiska skäl de inte vill att
människor från mindre jämställda kulturer ska få komma in i
Sverige. Och ignorerar då totalt det faktum att dessa människor väl
knappast blir mer jämställda om de blir kvar i dessa kulturer, i
sina länder!... För DERAS länder är inte viktiga för SD. I DE
länderna får kvinnor gärna bli hur förtryckta som helst, bara de
inte blir det här! Och Reinfeldt har skrivit boken ”Det sovande
folket”, som går ut på att vi har blivit som lata, överviktiga
innekatter pga all vår trygghet, och vi skulle behöva bli lite mer
som de vilda djuren igen, alerta, smidiga, starka, och ja, förstås
dör dessa undan så fort de börjar tackla av men det gör inget!
Det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi som land och
samhälle, blir framgångsrika!
För MP är det totalt oviktigt vilket lands skolor som är bäst
i Europa, eftersom alla länders människor är lika viktiga. De
grekiska barnen förtjänar att gå i Europas bästa skolor PRECIS
lika mycket som de svenska. Jag tror förstås inte att det avsedda
budskapet med FP:s valaffischer var att svenska barn förtjänar mer
än grekiska barn! Det avsedda budskapet var förstås att FP skulle
förbättra skolorna. Men jag tror att detta omedvetna budskap som
ändå förmedlades i väldigt många av deras 'framtida nyheter',
faktiskt bottnar i en måhända omedveten ideologi om att målet för
vår strävan är att bli bättre än de andra, att armbåga sig
fram, att vara på topp på de andras bekostnad. Att de inte tror på
att vi kan vara lyckliga tillsammans, i fred och harmoni med alla
människor, djurarter och hela planeten. Men det är just det
miljöpartister tror, och det är just därför som så mycket av det
dessa andra partier tycker är bra framstår som direkt
kontraproduktivt i en miljöpartists öron.
Det finns några partier kvar, som jag inte har sagt något om.
Jag är inte lika bra på dem, så jag vet inte riktigt deras
förhållningssätt, och hur de skiljer sig från oss. Jesus var ju
ganska kärleksfull och tyckte att människor definierades genom vad
de gjorde, inte genom vilken etnicitet de tillhörde (Den barmhärtige
samariten) och så, så Kristdemokraterna skulle kunna vara ganska
miljöpartistiska. Det tror jag dock inte att de är, dels eftersom
”Kristendomen” även försöker innefatta Paulus med sitt
”Kvinnan tige i församligen”, gamla testamentet med sitt ”Man
ska inte döda, men homosexuella män ska man döda och synden för
dödandet ska i det fallet läggas på den homosexuelle själv”
osv, men framför allt för att KD själva säger sig vara ett
”borgerligt parti”. Det begreppet innebär, enligt min åsikt,
denna tro på att målet för vår strävan är att vissa ska bli
starka och framgångsrika på andras bekostnad, inte att människor
ska bli lyckliga.
Centern... Tja, de tycks ha en ganska positiv inställning till
medlemsdemokrati inom partiet, vilket bådar gott. De delar några av
våra miljökrav, men är helt emot andra, särskilt när de strider
mot böndernas intressen, av naturliga skäl.
Sossarna har, enligt min erfarenhet (främst från försök till
rödgrönt samarbete i Kristinehamns kommun), en väldigt negativ
inställning till medlemsdemokrati! Det bottnar förstås delvis i
det faktum att de är ett väldigt stort parti, så om alla skulle
prata lika mycket på deras möten som den typiska miljöpartisten
gör på våra möten, skulle deras vara i några dygn, när våra
varar i några timmar... Men ändå! Jag skulle vilja beskriva deras
interndemokrati såhär: ”Det finns en liten elitklick och en enorm
massa av får. Fårens uppgift är att ge kraft, genom sitt stora
antal, åt elitklickens åsikter, vilka man utgår från är bra, och
inte ifrågasätter. Elitklicken aspirerar man inte till!! För att
komma med i den bjuds man in i den, av dem som redan är i den. För
de vet bäst. Punkt.” Detta går tvärs emot MP:s hela själ. Helt
ärligt tror jag att det är denna inställning, där ”fri debatt”
är ungefär synonymt med ”splittring och kaos och början till
slutet!!” som är främsta orsaken till S:s stora kris på senare
år...
Ja, det var väl alla. Sen har vi förstås ”uppstickarpartier”,
till vilka MP generellt har en positiv attityd, genom vår kärlek
till aktiv och levande debatt. Detta är mycket till vår nackdel,
eftersom många av våra väljare faktiskt gör slag i saken och
RÖSTAR på ett av dessa uppstickarpartier, även om vi inte tror att
de kommer in, medan andra partiers väljare mer troget taktikröstar
på sitt parti för att slippa ”kasta bort sin röst”. Men jag
ska erkänna att jag ändå inte är tillräckligt insatt i dem för
att behandla dem här. ...Trots att jag faktiskt taktikröstade på
Fi förra gången, i ett desperat sista hopp om en röd-grön-Fi
majoritet för att sänka alliansen... Efter ett tips från Fria
Tidningen... Ja, ni ser! Miljöpartister!! :)
För att sammanfatta vill jag alltså konstatera att MP är
ett unikt parti, olikt alla de andra. Även om vi delar uppfattning i
sakfrågor här och där, skiljer sig vi oss fundamentalt åt i
förhållningssätt till världen. MP är det enda riksdagsparti vars
förhållningssätt är lycka, fred och förståelse, med respekt och
förtroende för allas olika önskningar och åsikter, medan de andra
partiernas förhållningssätt är kamp och tävlan, en vinnare och
en förlorare. Utom möjligtvis S, vars förhållningssätt kanske är
harmoni genom dominans... Pax Socialdemokratia!
Så nu vet du vad du har att rösta om. Använd din röst väl,
och lita på dig själv när du väljer, inte på någon annan! En
äkta, grön fred på er, allihop! :)
-------------------------
Se även: naturskyddsforeningen.se/val
Läs även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16
Tuesday, 26 August 2014
Thursday, 7 August 2014
Det postindustriella dilemmat och vi
Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.
Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.
Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:
När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:
1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.
Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.
Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!
Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!
Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!
Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...
--------------
PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.
-----------------
Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem.
Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.
Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:
När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:
1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.
Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.
Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!
Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!
Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!
Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...
--------------
PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.
-----------------
Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem.
Subscribe to:
Posts (Atom)