Sunday 2 June 2013

Barn och deras konstiga föräldrar

Jag gillar ungar vars hjärtan man kan vinna genom att kasta grus på dem!

Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.

Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.

Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.

Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.


Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!

No comments:

Post a Comment