Karolinas små brandtal: Varför MP måste gå hela vägen för brunkolet

Öppet brev till MP om brunkolet

För att kunna rädda världen måste vi ha folket på vår sida. Ibland kan det vara lätt att glömma det, och liksom försöka manipulera dem att låta sig räddas mot sin vilja, med valser och skickliga reklambudskap! Men det är inte en långsiktigt hållbar lösning. Politik, liksom sex, måste bygga på samtycke. De måste få veta var vi står.

Brunkolets framtid är en fråga med gigantiska konsekvenser, som just nu ligger i våra händer. Om vi säljer vet vi att köparen har för avsikt att exploatera. Om vi behåller är det upp till vår riksdag att bestämma, genom sitt ägardirektiv. Riksdagen har inte för avsikt att ändra ägardirektivet nu, men vi har lång tid på oss! Det kan bli en valfråga för nästa riksdagsval... Och nästa...

Jag har hört argumenteras att skadan inte är oåterkallelig även om vi säljer, eftersom Tyskland fortfarande kan lagstifta mot brunkolsbrytning i sitt land. Men detta är att skjuta över ansvaret och den nödvändiga smällen på någon annan, och det är precis det vi alltid sagt att vi alla måste sluta göra! Hur kan vi då göra det själva? I själva verket, om vi visar någon som helst acceptans för exploatering av brunkol, om vi så mycket som antyder att det går att väga nackdelarna av det mot de fördelar man kan få för egen del och komma fram till att de senare överväger, då har vi legitimerat all miljöförstöring i världen. Då har vi rättfärdigat de grås världsbild, idiotförklarat oss själva och troligen signerat vår egen dödsdom.

Att vara i koalitionsregering är en förhandling, ett givande och ett tagande. I varje förhandling måste man ha sin ”walk away point” klar för sig, alltså den punkt där budet man får är så dåligt att det är bättre att lämna förhandlingsbordet och avstå från överenskommelsen, än att anta budet. Har man ingen walk away point så har man egentligen ingen hävstång alls. Då kan motparten sätta villkoren hur hen vill, för i slutändan godtar du det ändå, eftersom du aldrig kan tänka dig att avstå. Vad du får igenom är då helt upp till motpartens goda vilja.

MP har redan korsat ett antal röda streck i regeringen. Brunkolsstrecket motsvarar 24 gånger Sveriges årliga inhemska koldioxidutsläpp, och innebär total ödeläggelse av enorma landområden. Jag vill att vi nu säger:

”Nog! Vi kan inte gå med på det här! Endera säger regeringen nej till affären, eller så spräcker vi regeringen!”

Då kommer antingen sossarna att säga att vår koalitionsregering fortfarande är så värdefull för dem att de går med på vårt ultimatum, eller också förlorar vi regeringsmakten den här gången. (Och troligen sossarna också...) I bägge fallen slipper vi svara på frågan, i nästa valrörelse:

”Vad gjorde ni då, under resten av mandatperioden, som var så ofantligt betydelsefullt att det uppvägde för att ni släppte igenom brunkolsaffären? Varför silar ni mygg och sväljer kameler?”...

Denna markering är i själva verket troligen det mest betydelsefulla vi kan göra för världen under hela mandatperioden, ja kanske under hela vår historia! Då visar vi med kraft var vi står. Då står vi upp för vårt samvete, att aldrig skjuta över ansvaret på någon annan. Då visar vi att vi fortfarande, även i maktposition, faktiskt tror på att en annan värld inte bara är möjlig, utan också helt nödvändig!

Och om inte vi tror på detta, hur ska vi få folket att tro på det?

För om inte folket tror på det, då är allt hopp om att rädda världen ute.