Drivande ångest

"Vet inte om jag till fullo delar uppfattningen att samhället är den verklige boven. Visst, samhället bär sin del av ansvaret, men det räcker inte, var och en har ett ansvar för sina handlingar, i alla fall om gärningsmannen kan beräknas vara tillräknelig."

Så var det en som kommenterade mitt inlägg "Eftertanke om Breiviks fängelsedom". Jag hajade liksom till lite grann. Det var så märkligt att se hur min världsbild tydligen förändrats igen, utan att jag märkte det!... Jag pratade mycket om 'det egna ansvaret' förr. Och nu är det som om detta begrepp nästan helt har lämnat min tankevärld. I takt med allt jag fått lära mig om mönster...

Alltså, nästan allt kan förklaras med 'risk- och skyddsfaktorer' i barndomen. Riskfaktorer  ökar, med matematisk exakthet, personens risk för:

-missbruk
-kriminalitet
-våldsbeteende
-självskadebeteende
-ätstörningar
-panikångest
-självmord

ja allt som är dåligt! Låg utbildning och dålig ekonomi får de också.

Exempel på riskfaktorer är:

-missbruk i hemmet
-våld i hemmet
-bristande föräldrakontakt/vuxenkontakt
-dåligt sällskap
-dålig på fredlig konfliktlösning
-eget missbruk
-isolering/utanförskap
-dåliga förväntningar från sig själv och andra

En enskild riskfaktor har oftast ingen effekt, men ju fler man har, desto större risk. Och givetvis leder en riskfaktor ofta till en annan.



De måste ha blivit glada när de petat in alla siffrorna i datorn och den spottade fram den här bilden... Så sällsynt symmetrisk!
Från: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/utbildningar/Documents/risk%20och%20skydd%20st%C3%B6dmaj11b.pdf

Nu till skyddsfaktorerna då. Exempel:

-Närande relationer
-God förmåga att kommunicera
-Social kompetens
-Bra på fredlig konfliktlösning
-Ett brinnande intresse som man får förvalta
-Att ha åtminstone EN vuxen som ser en och bryr sig om en, som man kan gå till
-En 'trygg hamn' (t ex skolan, för många barn som har problem hemma)

Att föräldrarna och andra vuxna visar tydliga, goda normer och förväntningar på barnen är också en bra skyddsfaktor, men bara under förutsättning att barnen upplever umgänget med normsättaren som positivt.


Börjar ni se mönstret?... Börjar ni se hur de flesta av oss aldrig haft några riskfaktorer i våra liv, men varit överösta av skyddsfaktorer? Jag var oerhört skyddad som barn och ungdom! Vad vet vi, som alltid varit skyddade, aldrig upplevt några skadliga händelser, om hur det är att vara kriminell? Knarkare? Våldsverkare? Ingenting. Vi vet inte ett dugg.

För att kunna förstå alla de där problemen (kriminalitet, missbruk, ätstörningar,...) måste man förstå ångest. Alla de där sakerna jag förut så kliniskt kallade "riskfaktorer" skapar i själva verket ångest i det lilla barnet. Ångesten kan hanteras om man har tillgång till "skyddsfaktorer", en trygg hamn, goda vänners lag att slappna av i. Men lyckas man inte hantera ångesten blir den kvar i en, även som ungdom och vuxen.

Vad gör den som har en ångest, ständigt lurande i sig? Kan en sådan person fokusera på sina studier, eller på att skaffa sig ett bra jobb, ett bra liv? Kan en sådan person ens uppskatta ett "bra liv"? Nej. Om du inte kan hantera din ångest är inte jobb, inkomst, en fin partner och en trevlig hobby, dig till någon glädje. Kan du inte hantera din ångest har du ingenstans att vila. Du är ständigt på flykt.

En del hittar flykten i alkoholen eller andra droger, andra hittar den i kriminalitetens farliga spänning. Några finner lättnad i att skära sig själva eller att inte tillåta sig att äta. Utvägarna är många, men fienden densamma. Ångesten.

"–Ja, det har jag gjort [skolkat]. Det var inte speciellt mycket, men det var naturligtvis fel även då. Det berodde på lättja. Hade vuxenvärlden varit tydlig med upptäckt, registrering och sanktioner hade jag förmodligen inte skolkat", sa skolminister Jan Björklund. Och det är säkert sant! Men irrelevant! För det är inte Jan Björklunds lilla skolk, drivet av lättja, som är problemet. Det är storskolket som är problemet, och detta drivs av ångest.

På samma sätt förhindrar övervakning och straff förmodligen många småtrick, men inte den stora brottsligheten. (Det finns mycket statistik som bekräftar detta.) Storbrottslingen, livsstilsbrottslingen, skiter nämligen i hur det går för henom! Hen har ju ändå ingenstans att ta vägen!...

Och därför måste alla åtgärder, som vill ha en chans att lyckas, kunna bota ångesten. Först då slutar knarkaren knarka, gangstern att slåss, den unga tjejen att svälta sig och våldtäktsmannen att våldta!


Dessutom finns det grader av ångest. Och jag tror att de lägre graderna leder till det hårdnande samhälle vi ser idag. Den utbredda främlingsfientligheten. Lyckas man inte besegra fienden inom sig, som hindrar en från ett lyckligt liv, då kan man alltid vända sin frustration mot en yttre fiende. Och därför är det alltså samma lösning som gäller där: Närande relationer, fredlig konfliktlösning, se dem, förstå dem... Solidaritet.

Gång på gång, samma svar: Solidaritet.

---------------------------
Källor bl a:

Konferensen "Strategier för att motverka drogmissbruk och antisocialt beteende hos unga", Solna 2011

Risk- och skyddsfaktorer hos barn - Nordens Välfärdscenter, https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=http://www.nordicwelfare.org/PageFiles/12577/Presentationer/HenrikAndershed.pdf&ved=0ahUKEwjy2K3r5J3VAhXDA5oKHWm8CoQQFggqMAI&usg=AFQjCNGkjY8JQNH5r1SvdZPPzfm5eIjpzg
Risk- och skyddsfaktorer, Folkhälsomyndigheten, https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/narkotika-och-halsofarliga-varor/forebyggande-arbete/risk-och-skyddsfaktorer/

En liten bubbla av frid och harmoni

En kille i Kenya sa en gång till mig: "Där i Sverige, där måste alla vara lyckliga jämnt", och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Vad förvånad han blev, när jag berättade om hur många självmord vi hade, och om hur många som var stressade, eller mer eller mindre deprimerade! "Varför?!", frågade han. Inte visste jag varför. Jag hade aldrig sett så lyckliga och fridfulla människor innan jag kom till detta fattiga folk, så jag trodde väl att olycka var normalt...!

Men varför? Varför är vi inte lyckliga jämnt? Jag vet inte. Men jag ska nu presentera en tes för er: Jag tror det kan ha att göra med att vi lever i en liten bubbla av frid och harmoni, och utanför den bubblan rasar ett stormande hav, där människor förgås av kval, och vi vet om det. Och ingen vettig människa kan leva med den vetskapen, utan att det stör ens sinnesfrid!

Dessutom har ondskan utanför, tentakler in i bubblan, så man kan aldrig riktigt glömma! Rätt som det är får vi veta att de kläder vi har på oss syddes av barn som led i helvetiska förhållanden. Att bomullen besprutats med gift, som hade ihjäl några i Indien. Bananerna skördade liv i Nicaragua. På TV går reklam med leende bruna barn som räddats av de rikas gåvor. Räddats från död och fruktansvärt lidande, får man anta. Och så kommer det flyktingar. Fler och fler flyktingar kommer från Landet Utanför och vill in, in i vår bubbla, bort från kvalen. Men vi skickar tillbaks dem. Då tar de livet av sig, de svimmar, de bryter ihop, barnen faller i koma. Men vi måste, för vi skulle aldrig klara att ta in alla som vill! Havet av kval är så väldigt stort, och vår bubbla är så liten. Den skulle spricka. Och vi skulle alla rasa ner i havet.

Jag tror att mycket i vårt samhälle kan härledas till denna världsbild, och till skräcken som föds ur den. Skräcken att ens bubbla ska spricka. Varför köper vi inte mer fairtrade-märkt t ex? Vi är ju världens rikaste befolkning, vår konsumtion ökar för varje år, det är inte som att vi inte har råd! Men fairtrade-märkt garanterar att arbetarna har fått schyst betalt, vilket bygger på antagandet att de INTE fått det, för alla andra produkter vi köper. Att handla fairtrade-märkt innebär därför ett erkännande av Landet Utanför, Havet av kval, och vår sinnesfrid är beroende av att vi aldrig tänker på detta.

Sverigedemokraterna. "Vi måste ta hand om våra egna problem först! Det är inte rätt mot de människor som kommer hit att släppa in dem, när vi inte kan erbjuda dem den service de förtjänar, eftersom vi har så svåra ekonomiska problem själva!". Visst. Stackars oss. Stackars världens rikaste befolkning, som är så fattig! Men de törs inte se det så, törs inte se hur mycket, mycket bättre än flyktingarna vi har det, för de är livrädda att bubblan ska spricka! Och att vi ska få det som de!

Välgörenhetsgalor. Avlatshandel. Köpet av lite rent samvete för någon procent av sin inkomst, men som jag skrev i Varje sedel är en valsedel, så upprätthåller vi lidandet med de andra 99 procenten.


Det värsta är att vi har fel. Världsbilden stämmer inte. Det ÄR oss det är synd om, vi som är stressade, olyckliga och rädda. De lyckliga människorna finns i Landet Utanför, bland de fattiga. De lider de också, visst gör de det, men de är inte lika olyckliga som vi. Så det är tråkigt att vi ska upprätthålla denna orättvisa världsordning genom vår konsumtion och vår politik, när vi faktiskt kunde lösa alltihop, deras problem och våra, genom att bara handla fairtrade-märkt! Och under tiden... Under tiden borde vi öppna våra gränser. Med detta menar jag: Fri invandring. Och ingenting mindre.
-------------

Vidare läsning: 
Unga mår sämre än sina föräldrar, SvD 2007-04-29
Många unga mår allt sämre, BUP Västra Götalandsregionen, 2011-09-21 (Bl a om att ett intyg till föräldern om "Vård av barn" kan göra underverk för ett olyckligt barn på bara några veckor!...)
Varför mår svenska unga, som har det så bra, allt sämre psykiskt?, forskning.se, även länkad i texten ovan.

(Alla dessa presenterar även en tes om varför vi mår så dåligt. Så... har de rätt, eller har jag?)

Hjärntvätt! Ex: "Laxfiske i Jemen"

På Rocknebys lilla butik kan man hyra filmer för 5 kr/dygn, sista timmen innan de stänger. Det är väl inget fantastiskt inspirerande utbud de har, men 5 kr är bara 5 kr! Praktiskt taget gratis!

Länge hade jag tittat på den där filmen, tyckt att dess titel lät intressant, frågeväckande, lite lockande, men inte vågat välja den, ifall den skulle vara en "sån där"... Men många av de filmer jag till slut hyrt i den lilla butiken har visat sig vara bättre än vad man skulle kunna tro, och inte alls så särskilt dumma faktiskt, så idag valde jag den. "Laxfiske i Jemen". Och den VAR... precis sån där.

Bild från: http://colincarman.com/2012/04/26/review-salmon-fishing-in-the-yemen-and-jiro-dreams-of-sushi/
Inte kan de bli sura för att jag sprider reklam om dem på detta sätt? *host, harkel*

Jag trodde den skulle vara amerikansk. Den visade sig vara brittisk, men endera har de kopierat det amerikanska konceptet för denna film, eller också är det precis samma sak:

Galen, superrik sheik vill inplantera lax i Jemen för att fiska den med fluga. Han är "a great admirer of the Brittish, for many reasons", visserligen kritisk på vissa områden, men kärleksfullt så. En skottsk fiskeexpert tvingas mot sin vilja jobba med projektet, och tjusas snart av den vackre, filosofiske sheiken och dennes tal om "faith" och om ett storslaget projekt som skulle hylla Gud. (Till sheikens försvar ska sägas att han vid ett tillfälle frågade sig om de inte lyckats genomföra ett projekt att hylla mänsklig hybris i stället.)

Så åker vi alltså till Jemen, men allt vi får se av jemeniterna är att de ber och att de skäller ut sheiken för att ha förolämpat Gud genom att föra in "västerländska sätt" och ta vatten till öknen i torrtiden mha en damm, vilket förstås bara låter som vidskeplig inskränkthet när det sägs sådär. Annars kan man tänka sig en mängd vettiga invändningar mot att skapa en flod för laxar att vandra i, i ett område där vattenresurser är så oerhört dyrbara, och inplantera en främmande art utan miljökonsekvensanalys, men nej då! Gud är det enda skäl de dumma araberna framför! Och en irrationell motvilja mot västerländska sätt.

Sen försöker en dum arab mörda den visionäre sheiken, och skotten räddar hans liv. Vi får aldrig höra arabens motiv men det är väl antagligen nåt om Gud. Han skriker ju något innan han ska till och skjuta, antagligen om Gud fast det förstås aldrig översätts, vilket ger skotten tid att rädda sheiken. Den snälle, brittälskande sheiken säger djupt allvarligt till skotten: "Jag är skyldig dig mitt liv. Jag ska betala tillbaka min skuld", och det är hemskt fint alltsammans!

Sen verkar det som om projektet ska lyckas! Den odlade laxen vandrar faktiskt uppför den konstbevattnade floden, brittiska UD får sina bilder på fiskelyckan och alla är glada! Vad gör de dumma araberna då??! De FÖRSTÖR alltihop!!!! Kan ni tänka!!!? De firar ner sig med rep och dödar nån vakt, och sedan öppnar de dammluckorna för fullt så alla terasserna i floden krossas och några drunknar, och sheiken förstås får chansen att betala tillbaka sin skuld för annars vore det ju en himla dålig film. Och vi får aldrig veta varför araberna gör så där, men det är väl bara sådana de är! Ska bara förstöra allt hela tiden!

Och sen sitter de våra runt elden, och någon av britterna säger:
"Hur kan man bara göra såhär! Varför?!"
Då säger sheiken att han vet vilka som gjorde det och varför. Så någon av britterna säger att de måste åtalas, rättvisa måste skipas! (De frågar inte vem och varför.) Men då säger sheiken, hör och häpna!, att även om de som gjorde detta visserligen absolut gjorde fel och var dåliga människor, så hade de nog en poäng! Alla håller andan, och jag med. Jag tänker att kanske, kanske ändå att det kommer nu, efter att jag redan suttit och grälat högt med TV:n en bra stund om deras ofattbara respektlöshet, kanske att vi får ta del av den vettiga kritiken och filmen får bidra med lite upplysning, lite av det verkliga Jemen. Och sheiken säger:
"Jag hade hoppats att människorna här skulle förstå vad det här projektet verkligen handlade om! Att det inte alls handlade om fiske, egentligen! Men jag väntade mig för mycket av dem."

Japp! Så är det försås! Du väntade dig för mycket av dem! INTE för lite! De var helt enkelt inte mogna och storsinta nog (som du) för att ta till sig det bra och underbara i ditt hybrisprojekt! Och ingen skugga på dig för att du inte frågade dem innan du plöjde fram med dina miljoner eller så, nej nej, du tycker ju om britter och flugfiske och är en mycket bra och fin och orientalisk och filosofisk och mystisk och vacker och vis och och och... en alldeles perfekt arab! Tänk om alla araber vore som du, i stället för sådär som alla de andra, som bara håller på och förstör?...

Och det enda som väl skiljer denna film från om det hade varit en amerikansk dito, är att i så fall skulle undantagslöst någon av hjältarna ha behövt ta till våld mot slutet, för att godheten äntligen skulle få regera. Ostört till tidens slut!


Ännu ett stycke hjärntvätt serverad, var så god och svälj.

Brandtal på Internationella Mansdagen

Grattis på mansdagen, alla män! :) Detta brandtal är till er.

Vill inte fira internationella mansdagen genom att framhålla några "unikt manliga" egenskaper som gör dem/er speciella och värda att tycka om. Det blir bara stereotypt och taskigt mot dem som inte passar in i mallen. (Typ alla.) Vill däremot hedra alla män genom att ta upp några orättvisor de utsätts för:

- Män dör mest genom mord (i Sverige o de flesta länder, dock ej alla).
(Se Sex feministiska myter, bok)

- Män dör fortfarande mest i krig. 1.3 - 10 gånger så mycket som kvinnor, enligt forskning.
(Se Male Victimhood in Armed Conflict, artikel på Political Violence @ A Glance)

- Män dör mest av självmord (i de flesta länder). De är visserligen deprimerade mer sällan än kvinnor, men saknar å andra sidan socialt stöd, söker inte professionell hjälp m.m., vilket gör att de drabbas hårdare när de väl drabbas.
(Se Wikipedia - Självmordsstatisik)

- Män dör yngre (i de allra, allra flesta länder) beroende på en mängd kultur- och livsstilsfaktorer. (Och nååågon enstaka biologisk faktor också.)

- Män är dessutom ständigt anklagade för att vara den skyldiga halvan, till krig, våld, sexbrott och könsdiskriminering. Även om det ligger en viss statistisk sanning i detta måste det vara slitsamt för individen att alltid vara skyldig, oavsett vad man gör och inte gör. Och... till slut kan man ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget...!

Veckosärbo

Min man har skaffat en pendlingslägenhet nära sin skola. Detta har stämt till eftertanke...

I helgen var barnet där hos honom hela tiden, och jag var själv här i huset. Det är väl inte så konstigt om jag upplevde det som mitt livs längsta utandning sen barnet kom till världen. Eller just det, sen den där ensamma kampingturen jag företog förra våren. Jag fick också huset mer organiserat och i ordning än vad jag och min sambo fått tillsammans på alla de 8 månader vi bott här.

Men igår var jag alltså makalös förälder för första gången, och vet du vad? Lyckokänslan och energin fortsatte! Alltså, det är väl inte så magiskt egentligen, för en stor del i detta är att jag lagat mat till hela veckans matlådor i helgen, och därför inte tänker laga någon större måltid den här veckan. Att laga mat till både matlådor och middag åt två hungriga vuxna och ett litet barn varje vardag är annars ett stort stressmoment. Men det var något annat också. Något som visade sig efter kvällsgröten som intogs vid halv-åtta-tiden. Då dukade jag nämligen bort från bordet, och fortsatte sedan att städa och sortera vårt hus. Även om middagen blir färdig tidigt, och även om jag egentligen vill, så brukar jag aldrig göra det annars.
'Varför då?', frågade jag mig. 'Det borde väl bara vara att göra, då också?...'
Men det är såhär att min partner aldrig brukar vilja göra det. Efter maten, om det blir nån tid över, brukar han bara vilja dega i soffan, tills han nästan somnar, och då gå och stupa i säng. Och jag brukar sitta där och tänka att 'men det vore mycket bättre om vi gjorde i ordning det här först, och det finns ju så mycket annat i huset som egentligen borde göras också, fast jag inte just nu kommer på vad', men jag brukar aldrig göra det. Jag brukar sätta mig i soffan och dega jag med. Varför det?

Och igår så tänkte jag plötsligt att det kanske är såhär: Jag vill inte vara den där kvinnan som står och stökar i köket medan mannen degar i soffan!! Det passar inte alls in på min självbild, och min syn på hur mitt liv borde vara!

I tragiska familjekomedier på TV stökar alltid kvinnan i köket medan mannen degar. Min bästa vän brukade alltid stöka i köket medan andra degade, och hon fick fibromyalgi. (Kausalsambandet inte helt utrett!) Min mamma brukade alltid stöka i köket medan vi andra degade. Efteråt har hon sagt att hon alltid var missnöjd med det, men att hon liksom väntade på att vi själva skulle finna medlidande med henne, och genom solidaritet och mognad börja göra vår del av bördan. I stället slutade det givetvis med att vi barn inte hade en aning om vad det egentligen innebar att sköta ett hushåll förrän vi flyttade hemifrån. Jag ville aldrig göra samma misstag som hon.

För misstaget, som jag såg det, låg ju i att hon helt enkelt gjorde det. För att 'nån måste', och hon tog det på sitt ansvar. Om hon helt enkelt hade vägrat hade hon sluppit både bördan och frustrationen över oss andra!

Och först nu, 1.5 decennium efter att jag flyttat hemifrån, snart 3 år efter att jag blivit sambo, och tre dar efter att jag blivit veckosärbo och inte längre har nån här att förhålla mig till, när det plötsligt känns som att det är mitt hus, som jag kan ordna för min skull, så upptäcker jag plötsligt att jösses... det är i arbetet som lyckan ligger!... Det är den som är aktiv och jobbar på och gör saker, som mår bra, och den som sitter och degar som blir blåst på konfekten! För hur mycket större tillfredsställelse är det inte att få se en ren diskbänk sakta träda fram, och veta att allt är på sin plats och förberett för nästa dag, för nästa matlagning, och kanske rentav göra nåt lite extra som att sätta upp några foton eller en tavla eller införa ett nytt fack för gummisnoddar eller utgående post, än att sitta och dega i en soffa tills man stelnat och sjunkit fast i dynan och kvävs och kippar efter luft?!!

Lite särboskap är nyttigt för alla människor. ;)

Grannen slog ihjäl en duvhök

En granne tilltalade mig en dag, där jag satt ute i solen. En rejäl gammal norrlänning med långt, vitt hår i hästsvans, och en lätt touch av Clint Eastwood. Han undrade om jag möjligen sett några dvärghöns som var ute och sprätte. Han berättade, tydligt skärrat, att en duvhök hade tagit sig in i hans hönshus och dödat två hönor och två andra var försvunna. Två var kvar tror jag. Jo, för han hade lagat taket dagen innan, men inte hunnit färdigt, så under natten hade det på ett ställe bara varit en frigolitskiva mellan ute och inne. "Så han har ju hört tjejerna där inne vet du, och så brutit sig igenom frigolitskivan!", sa han. "Men det var det sista han gjorde i alla fall! Jag tog hammarn och ett slag bara så var han väck. Men det har du inte hört mig säga, för det är ju förbjudet egentligen. Man får inte döda rovdjur vet du, men jag kunde inte låta bli! Ge sig på mina goa tjejer!!... Han tog Svarta Sara vet du, hon var ju den goaste av dem alla när hon kom emot en där när man kom...". (Visste han att det var en handuvhök? Eller tänkte han bara att denna onda attack mot hans goa tjejer måste vara av manlig art?...:)

Som gammal vegan och djur- och naturvän gjorde det här mig inte alls så upprörd som man kanske skulle kunna tro. Visst, jag tycker att det är synd att han slog ihjäl duvhöken. I den bästa av världar önskar jag att han accepterade att felet faktiskt var hans, eftersom han inte hållit hönshuset säkert åt sina goa tjejer, och inte lät någon annan betala för det. Kanske rentav att han var storsint nog att bjussa naturen på lite av det vi människor i överflöd odlat fram åt oss själva, ofta på dess bekostnad, när nu naturen varit förslagen nog att komma åt en bit. Att se att styrkeförhållandena ändrats: Det är inte längre rovdjuren som är starka och farliga medan människan är liten och försvarslös, det är tvärt om! Vi håller på att utrota dem! Och största hotet mot oss själva är... också vi.

Men ändå! Även om jag önskar det så får man se det i perspektiv. Det ÄR olagligt att slå ihjäl rovdjur, men det är konstigt nog inte olagligt att köpa ägg och kycklingkött från en fullkomligt djur- och miljövidrig hönsindustri! (Klicka t ex här för en lustig liten film om nykläckta kycklingar...)

Industrihönsen har avlats så att de lägger många fler och mycket större ägg nu än för knappt 100 år sedan. Man manipulerar belysningen för hönorna så att de ständigt lägger ägg, i stället för det naturliga, att de värper lite på våren och sommaren och sedan ruvar och föder upp ungarna. Detta, i kombination med att de växer upp utan föräldranärvaro, leder till svår stress och ökad aggressivitet för hönorna. Det intensiva äggläggandet leder till äggledarsjukdomar, kalkbrist och benskörhet, så att hönorna bryter ben och vingar, särskilt i samband med hårdhänta förflyttningar. I frigående hönsstallar finns tusentals djur tillsammans, mot det naturliga 20-30. Gödsel och urin gör luften så frätande att människor använder andningsskydd. Hönorna däremot får problem med luftvägar och ögon. Ca 10 % av alla hönor som kläcks självdör i hanteringen. Men eftersom de resterande 90 %-en lägger så väldigt många fler ägg per investerad krona på det här sättet blir det förstås ändå lönsamt att fortsätta...

(Huvudkälla: Hönan eller ägget - En genomlysning av hönsindustrin, rapport av Djurens Rätt)

För hönornas del verkar det alltså vara ett mycket bättre öde att få leva i en grupp på 6st, och skötas av en norrlänning i hästsvans som kallar en sina goa tjejer, även om man plötsligt slutar sina dagar i klorna på en duvhök, precis som så många av ens fria förföräldrar! Särskilt som man då hela sitt liv varit en djärghöna, som är en sund, mer ursprunglig art, och inte en modern, framavlad äggmaskinshöna.

Men kanske, förstår ni, är det också bättre för duvhöken att då och då stupa för en hammare, på rövarstråt i ett litet privat dvärghönshus, än att leva i ett land där alla sådana ersatts med stordriftshönsfabriker! Stordriften medför ju nämligen en mängd miljöproblem; antibiotika, energi (221 GWh/år) osv. Studier visar att den största miljöpåverkan från äggindustrin kommer från foderproduktion och gödselhantering, vilka förmodligen snarast är miljövinster hos grannen, där hönsen antagligen äter mycket köksavfall och gödslet ger näring åt nya grödor i hans trädgårdsland. Och ja, 46% av Sveriges rödlistade arter är knutna till det försvinnande småjordbrukslandskapet.

Så jag tycker att min granne är föredömlig! Vi borde alla framställa vår egen mat, både växter och animalier om vi nu äter sådana. Nyss lånade jag det enormt inspirerande lilla häftet Permakultur i ett nötskal på biblioteket. Där kan man läsa om hur man kan producera massor av mat i balkonglådor och längs husväggar, samt hur en småbondgård kan bli nettoproducent av energi. Höns hålls med fördel i ett kombinerat höns- och växthus, och är till massor av nytta på gården, med minimal skötsel. Man behöver absolut inte slakta dem, de är nyttiga ändå. Och massor av andra underbara tips, för både stad och landsbygd! Läs den och njut!

Dvärghönorna kom förresten tillbaka till min granne. De stod där utanför hönshuset och väntade nästa morgon när han kom dit, berättade han, och hans upprördhet hade helt gått över. Han var sitt vanliga soliga jag. :)

Hur Karolina blev konspirationsteoretiker - en berättelse om lidande

Det är lustigt hur ens värld förändras... Hur både ens yttre och ens inre universum en dag tycks en helt annorlunda...

Idag har jag nästan svårt att minnas hur det var i början, medan jag trodde att "konspirationsteorierna" om 11:e september bara var... tja, "konspirationsteorier"! Fel, helt enkelt. Och löjliga. Gång på gång när jag provoceras av folks invändningar och tankesätt nu tvingas jag påminna mig själv att just det ja, så tänkte jag också! Tjitt!... Det fanns en tid när jag inte visste!

Och vilken lång tid det tog. Att gå från total (och övertygad) ovetskap till visshet. Hur mycket arbete. Hur många sömnlösa nätter med överhettad hjärna...

Och även det var ju bara första steget. Sen började nästa stora process: Ska jag verkligen sticka ut hakan och hävda det här? Vad kommer jag att bränna på vägen, vad får jag offra? ...Var slutar det? (På Guantanamo?)


Det var sommaren 2008, 4 år sen (fast det känns längre), som en bekant sa till mig att 11:e-september-attacken var ett "inside job" och jag skrattade. Varpå hen svarade: "Se på hur byggnaderna föll! Symmetriskt, rakt ner i en prydlig liten hög av grus, och nästan lika fort som i fritt fall! Faller byggnader så spontant?", och jag blev tyst och lyssnade, med huvet plötsligt surrande av frågetecken...

Sen gick jag hem och försökte kolla upp en del av de där sakerna. Jag skickade bl a en artikel till min bekant, som skulle "förklara" varför bin Ladin var efterlyst för ambassadbombningar men inte för 9/11. Hen svarade med ett långt, pratigt och skämtsamt mail med två länkar som hen tyckte jag måste kolla upp. De visade sig några år senare vara skämt, men jag trodde de var allvar, och tänkte kolla upp dem senare, vilket slutade med att jag aldrig orkade läsa mailet till slut, och aldrig klickade på länkarna.

Det hela var nerlagt för mig. Så åkte jag en dag till Kenya, och fick träffa en gammal vän till min partner som visade mig en film om hur pengar blir till i dagens banker. Det var en aha-upplevelse av otroliga mått för mig! Jag kunde inte förstå att jag aldrig vetat om detta, och att jag knappt ens funderat på det! Så jag började fråga runt bland folk jag kände om de kunde tipsa mig om någon bra film jag borde se. Det kanske fanns fler aha-upplevelser där ute som väntade på att bli upptäckta?

Och så kom det sig att en politikervän till mig i Kristinehamn, hösten 2010, tipsade mig om filmen Loose Change. "Det är lite 'konspirationsteorier', men ändå!", sa hen. Den visade sig handla om 11:e september som ett insiderjobb. Och slutligen var jag fast... Nu måste jag få veta!

Jag började på allvar försöka att verifiera eller kullkasta allt det där som antytts i Loose Change (och det är enormt mycket!) genom trovärdiga källor. Och det är inte lätt kan jag lova! Det finns så enormt mycket skräp därute, från båda sidor. Jag vacklade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena stunden ansåg jag att de påstådda underligheterna nu ändå var nöjaktigt förklarade, och jag kunde andas ut igen med att allt varit ett skrämselskott, och så i nästa stund hittade jag nåt nytt j-igt underligt igen!... Och så höll det på. Mer och mer laddade jag hem från youtube, och tittade på på DVD-spelaren medan jag ammade bebisen. Jag förstärkte min sömnbrist med att börja ligga vaken om nätterna i skräck och bävan, av att försöka föreställa mig en sådan ondska... Hur de hade tänkt... Hur de hade dolt alltihop...

(Jag pratade en hel del om saken på den här tiden, och kanske skulle ni ha haft lättare att lyssna på mig då, innan jag var så tvärsäker? Det var som att jag stötte bort färre då, medan jag ännu tvekade själv.)

Tills jag hittade David Chandler och Architects and Engineers for 9/11 Truth och velandet äntligen var över. David Chandler gjorde fysikaliska beräkningar jag själv kunde förstå, utifrån videoklipp jag själv kunde hitta. Beräkningarna (och observationerna) visade att byggnaderna sprängdes och så var det inte mer med den saken! Jag brydde mig inte längre om alla obesvarade frågor om Mohammed Attah och det försvunna planet i Shanksville, för hur som helst var ju huvudfrågan löst: Ja, det var ett insiderjobb. Att försöka leta efter någon som kunde bevisa motsatsen blev också meningslöst. (Ljus kan vara både en partikel och en våg, men en byggnad kan inte både sprängas och inte sprängas.)


Men sen tog alltså nästa process över... Sakens vidrighet överväldigade mig! Jag kände mig pestsmittad om jag pratade om saken! Skulle jag skriva om det här på min blogg? Skulle jag besudla den så?! Tänk om... jag hade lust att bli statsminister en dag. Då skulle ju någon säga: "Hon är konspirationsteoretiker! Hon har skrivit att 9/11 var ett insiderjobb!" och så skulle ju det loppet vara kört! M.fl. För att inte tala om det ständigt överhängade hotet om Guantanamo... (Känner ni också det? Eller är det bara jag? Jag menar, jag skulle förstås bli väldigt FÖRVÅNAD om det hände, men... ibland tror jag ändå att jag kommer att få uppleva den förvåningen (precis som alla andra som fortfarande sitter där utan åtal)!)

Men så gick det som det alltid gjort för mig hittills, i hela mitt liv. Något inom mig skrek: "Det här är rätt! Gör det bara!", och tog ingen hänsyn till konsekvenser. Vet ni att jag växte upp som kristen, genom SMU:s barnkör, min skolfröken och konfirmationsläsning? Den dag jag satte på papper: 'Gud, jag tror inte på dig, och även om jag gjorde det skulle jag inte låta dig styra mitt liv, för din syn på homosexuella betyder att du är ond, om du finns!', trodde jag att jag skulle få brinna i helvetet om jag hade fel, men att det var värt det! För gud VAR ond! Så då fick hen väl bränna mig om hen ville, men jag skulle göra det rätta, enligt det jag själv kunde känna och tänka ut. Och så var det även nu. Vill ni tortera mig så får ni väl göra det. Men jag kan inte hålla tyst om det jag nu vet är sant.

Och visst lider jag redan nu. Jag lider av frustrationen i att bli förkastad som en dummerjöns, utan att få en chans att visa mina argument! Folk vägrar att ens titta! En del vägrar prata med mig, ens om annat, efter att jag sagt detta! Jag lider av ensamheten och misstron, och klamrar mig fast bara vid de få av mina vänner som faktiskt är på min sida, för att orka med. Förut kändes det som att jag äntligen lyckats upparbeta en viss respekt för mig, trots alla mina radikala idéer genom tiderna, och nu har det raserats igen. Nu har jag mindre respekt än jag skulle ha haft om jag aldrig blivit född...

Men kanske, kanske har jag fortfarande en chans. Att komma ut på andra sidan. Som en av de första som visste det som ni alla en dag kanske kommer att veta?...

Fast, även om jag hoppas, anser jag den chansen vara liten.

-------------------------------


Så vad säger ni, vill ni inte gå med i vår lilla skara? :) Kom och bli spetälsk, som jag! ;)