Vad gör vi med våra barn?!...

Mitt barn är och leker hos våra afghanska grannar. Låt mig berätta om dem!:

De är fyra stycken, ca 10, 8, 3 och 2 år gamla. De två äldsta är tjejer, de två yngsta killar. Under sommaren märkte jag att de nästan alltid var ute och lekte själva, tidigt som sent, inklusive den där lille killen på 2 år, som knappt kunde gå. Det var lite synd om honom, eftersom han ofta kom efter och blev utanför.

Första gången jag träffade barnen var i maj, tillsammans med mitt barn och våra syriska grannbarn, 3, 4 och 5 år gamla. Mitt barn, som är mycket socialt, kom snabbt in i leken och de sprang och skrattade, alla tillsammans. De afghanska barnen började göra konster på gräsmattan, så efter ett tag visade jag dem att jag kunde stå på huvet. Genast ville alla barn lära sig, så jag fick en skock av ungar runt mig och försökte lära dem alla. Sen gav jag allihop apelsiner.

Efter detta var jag närmast idoldyrkad av barnaskaran! Det verkade som om särskilt de afghanska barnen hade ett starkt vuxenbehov. Ständigt skulle jag titta på deras konster, och hjälpa dem stå på huvet. Det var lite jobbigt, men väldigt roligt! Över huvud taget drog dessa fyra barn fram som en virvelvind, var man fann dem. Ständigt fart och fläkt, halsbrytande akrobatik och mycket skratt.

Idag gick jag och mitt barn för att fråga om de ville ut och leka, och 8-åringen och 4-åringen följde med. Hela tiden var det uppenbart hur efter mitt barn är... Med stor möda cyklade han på sin något för stora cykel med stödhjul, medan den andra 3-åringen for runt på sin mindre cykel utan stödhjul. Han t.o.m. släppte styret korta ögonblick! Jag klättrade upp på ett lekhus och åkte kana ner på taket. Den afghanska 3-åringen och 8-åringen var genast efter, men mitt barn fick jag nästan lyfta upp, för han kunde inte klättra. Han var för svag. De är så fysiskt kompetenta, dessa självlekande afghanska barn! 8-åringen brukar springa fram till gungan och hänga sig i den med händerna, i farten, med huvet neråt och fötterna upp! Hon klättrar även upp och sätter sig på stången som gungorna hänger i. I somras såg jag 2-åringen åka på innertrappräcket i halvspiraltrappan i vårt trapphus! Han som knappt kunde gå i våras! Han klättrar också bättre än mitt barn på lekparken, och aldrig att man känner sig orolig att han ska ramla ner. Det är man däremot med mitt bortklemade svenskbarn...


Ok. Så jag säger inte att det är rätt att låta en 2-åring leka själv ute, med endast den ytterst tveksamma övervakningen av äldre syskon. Dessa barn löper en betydligt större risk att dö än de svenska barnen! De har också förändrats påtagligt på de månader som gått sen jag först träffade dem. Då var det uppenbart att det var en barnens lag de hade levt efter, där i sitt förra hemland. De slogs om gungorna med andra barn, och när jag en gång föreslog för storasyster att säga åt sin lillebror (som knappt kunde nån svenska) att lämna tillbaka leksaken han tagit, såg hon förvirrad ut. Sen gick hon och knuffade bort det andra barnet som försökte ta tillbaka leksaken från hennes lillebror, för den som bråkar med hennes lillebror ska minsann få med henne att göra! "Nej nej, så menade jag inte...", tyckte jag! 3-åringen gick mig ofta på nerverna, genom att klättra på mig och helt enkelt inte veta när det var nog. Jag sa ifrån mer och mer bestämt, sedan argt, och när han inte slutade tänkte jag: 'Vad vill han att jag ska göra, slå honom eller??'. Det säger sig väl självt att de svenska barnen undvek dem... Nu har de däremot lärt sig! Den svenska skolan och förskolan, och KANSKE lite av min och min särbos påverkan, tycks ha gjort dem gott. De har blivit mildare och fredligare, men fortfarande lika överlägsna i fysisk kompetens. Lek-kompetens! De är jätteroliga att ha här på besök, för de börjar genast leka med leksakerna själva och ha skoj, utan att någon mamma måste vara med och hjälpa dem ett enda dugg!

...Hur blev det såhär? Hur blev våra svenska barn så försvagade? Så hjälplösa?

Låt mig nu berätta om svenska föräldrar:

De undviker andra barn på lekparken. Är vi i rutchkanan går de till gungorna. Är vi i gungorna går de till rutchkanan. En gång såg jag två killar (ett homosexuellt par eller en pappa och hans kompis) med sin lilla dotter på ca 2 år på lekparken. De bar henne mellan leksakerna! De lyfte henne upp i rutchkane-leksaken och innan hon nått marken lyfte de henne igen. Sen kom de på att det var onödigt att bära henne ända till stegen, och lyfte henne helt enkelt bara upp till början av rutchkanan igen, så hon inte ens behövde gå på gångbron fram till rutchkanan! När hon och mitt barn en kort stund var på den där gångbron tillsammans och började skoja med varandra, verkade de besvärade, och tyckte att dottern skulle skynda sig att åka ner nu då, det var ändå det som var poängen... Var det?? Var inte poängen att de skulle leka??

På öppna förskolan såg jag mamma efter mamma sitta och hårdbevaka sin bebis. En mamma nästan höll i bebisens händer, för att hindra henom från att röra vid andra bebisar, för det kunde ju bli nån rispa på den andra bebisen då!...

På förskolan när jag skulle hämta mitt barn en gång, började han och ett annat barn hoppa från soffan. En helt vadderad tygsoffa, ca 35 cm hög, med en tjock, mjuk matta under. Det fanns inga bord eller andra möbler i närheten. När förskolläraren såg det skrek hon: "Stoooopp! Sluta med det där!". När jag frågade varför sa hon, med lite skämtsam röst för barnens skull: "Vi vill ju inte att någon ska skada sig och hamna på akuten heller!". Fet chans? Inte!! Och mitt barn ÄLSKADE ju att hoppa från saker vid denna tid, för han hade ju precis lärt sig!...


Hallå svenska mammor och pappor av idag! Var ni sådär hårdbevakade och styrda av era föräldrar när ni var små? Tror ni att era föräldrar var det? Far- och morföräldrar? Knappast! På våra föräldrars tid fanns knappt barnomsorg, och definitivt inte på deras föräldrars tid! De släpptes vind för våg, och uppfostrades av äldre barn. Jag tror inte att barn ska vara helt ensamma jämnt! Då kan de dö, och överlever de utvecklar de en hård barn-lag där den med starkast storasyskon får alla leksakerna. Jag tror att vuxna ska finnas där, och avvärja dödsfaror och lära barnen lite värderingar i form av fredlig konflikthantering m.m. Men jag tror verkligen inte att vi behöver hålla i deras händer!!...

Åh vad jag önskar att jag en gång kunde komma till en lekpark, slå mig ner i gräset och se mitt barn rusa iväg för att själv leka med de andra barnen, som också lekte där själva. Göra vad de ville med rutchkaneleksaken! Ibland avbrytas av någon vuxen när det blev för våldsamt, få lära sig att dela med varandra, och sedan lämnas ifred igen... Vore inte det underbart?...

Vårt största säkerhetshot - USA

Bild från: http://www.roguestatesman.com/

Jag: USA är det största hotet mot vår säkerhet. Ja eller nej?

Hen: Nej

Jag: Trodde nog att du skulle säga det. Men vad skulle det annars vara?

Hen: Ryssland, om vi nu ska peka ut något land. Annars skulle jag säga fattigdom och sociala konflikter i Sverige, Europa och Mellanöstern. Men det beror också på hur säkerhet definieras.

Jag: Om vi för tillfället skippar Ryssland...

Du vet väl att den mat som produceras idag räcker till att mätta alla jordens människor? Anledningen till att människor ändå går hungriga är att den slösas hos de rika. Och vem är den största slösaren? Just d: USA

Vår framtida fattigdom kommer att orsakas av en förstörd/förbrukad planet. Vem är största miljöförstöraren? USA

Vem är största hindret mot fred i Mellanöstern? Vem har blockerat samtliga FN-konventioner mot Israel, som inte pliktskyldigt nämner att 'Palestina är också skyldigt'? Vem har konsekvent ställt sig på Israels sida, vilka ofattbara övergrepp och brott mot internationell rätt de än begår? Förstås: USA

...Om man ska ta ett litet återbesök till Ryssland, så skulle det iaf vara betydligt lättare för oss andra att sätta press på Ryssland att nedrusta och ansluta sig till fredliga metoder, om inte vår bästa kompis USA envisats så med att DE minsann får använda vad våld o odemokratiska, utomrättsliga metoder de vill... Detsamma gäller förstås alla traditionella motståndare till USA. Allt snack om internationell lag och mänskliga rättigheter blir bara hyckleri för dem, så länge vi samtidigt tillåter USA att härja som de gör.

VSB - vilket skulle bevisas!

Jag: Tillåter du att jag använder den här sms-växlingen i en blogg? :)

Hen: Jadå, utan mitt namns nämnande...

Jag: Hade inte tänkt nämna ditt namn. :)

Jag: Förresten: USA SKULLE kunna använda sin enorma övermakt till att FÖRHINDRA allt våld! (I stället för att legitimera det, som de gör. För att inte tala om hur de legitimerar utomrättsliga frihetsberövanden, avrättningar och förstås tortyr.) De skulle kunna gå in i varje väpnad konflikt och stoppa den! Tvinga parterna till förhandlingsbordet!

Nu skulle jag förstås inte vilja se ett enskilt land i den rollen. Jag skulle hellre ha en mer demokratisk världspolis. Typ FN. Helst ännu mer demokratisk än så - en organisation där folket styr, inte stater - men för all del, FN är betydligt bättre än ingen! Och då frågar vi oss förstås: Vem är största blockeraren av FN? Självklart... USA! Jag har en rapport om alla de sätt de har motarbetat ICC:s arbete på t ex, länkad till någonstans i min blogg. (se källor längst ned, reds. anm.)

Våld är största hotet mot vår säkerhet. Lag och rätt är vårt skydd mot våldet. Våld föder våld, och då är USA största våldsfödaren, iom att de både använder sig av och legitimerar stora mängder våld. Samtidigt är de tveklöst största blockeraren av internationell rätt.

(Även alla konflikter i Afrika kan på ett eller annat sätt länkas tillbaka till USA, även om Europa (och Ryssland) har sina smutsiga fingrar djupt insyltade där, vi oxå...)

Jag: Det skulle kännas ännu bättre om du sa: "Just d. Du har en poäng där faktiskt!"...

Hen: Klart du har en poäng! Men det känns inte som att du träffar riktigt mitt i prick. "Alla konflikter i Afrika"... "den tveklöst största blockeraren"... Njaa.

-----------------

Hen gör motstånd! :) Det gör hen alltid. Men läs Wikipedia-artikeln United States and the United Nations, och hitta bl a följande citat:

"since 1989 the U.S. government has dissented against security council resolutions on 12 occasions out of 17 total instances when a permanent member vetoed. Of these 12 occasions, only two related to issues other than the Israeli-Palestinian conflict."

"Since 1985 the U.S. Congress has refused to authorize payment of the U.S. dues, in order to force UN compliance with U.S. wishes, as well as a reduction in the U.S. assessment."

(Artikeln ovan har en stor mängd [citation needed] men dock.)

Läs hemskt gärna också boken Sveriges Afrikanska krig av journalisten Bengt Nilsson, som främst handlar om hur Sverige med sitt bistånd hållit/håller liv i evighetskrig i Afrika. Men i en passage i boken beskrivs också hur striden mellan socialism och kapitalism fått utomstående aktörer (Sverige, Ryssland, USA,...) att liksom 'hålla på' en eller annan regim eller motståndsrörelse i Afrika, och förse dessa med vapen och bistånd, för att socialismen/kapitalismen ska segra. "Idén om 'Det Rättfärdiga Kriget'". Självklart spelar det också en stor roll att Afrika har rika naturfyndigheter, som guld, diamanter, regnskog, bra klimat för kaffe och te osv, och den vars "lag" vinner därmed har mycket att tjäna för egen del. Det blir lite av 'allmänningens dilemma': Om inte vi gör det så gör någon annan det, och snor åt sig belöningen.


Hör mina ord: Ska vi få en positiv utveckling i världen måste vi formulera våra mål därefter! Bistånd liksom eventuella militärinsatser måste baseras på objektiva, mätbara premisser, såsom grundläggande mänskliga rättigheter. USA:s ingripanden för att skydda mänskliga rättigheter (t ex mot Saddam Hussein, eller Syriens gasattack) blir verkningslösa, eftersom de inte är konsekventa. Samtidigt tillåter de ju Israel att begå minst lika grova övergrepp som Hussein! Slutsatsen blir att det inte är någon idé att respektera mänskliga rättigheter, utan det är mycket bättre att hålla sig väl med USA. Eller lyckas stå emot dem. Då blir det en sådan värld vi får.

Det är vi, folket, som måste vara konsekventa med vad vi vill. Vill vi ha mänskliga rättigheter är det dessa vi måste stödja, alltid! Vill vi i stället ha makt åt oss själva och/eller USA, och struntar i vilka lik och övergrepp som kantar vår väg... ja, då kan vi fortsätta som idag.

------------------------------
Källor och vidare läsning:
Wikipedia - United States and the United Nations (med ovan)
Wikipedia - United States withdrawal from the United Nations
Svenska Freds - Recention av Sveriges Afrikanska krig (Jag håller inte med Svenska Freds här! Stoppa allt bistånd till länder som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, och återuppta dem sedan självklart när dessa rättigheter uppfylls. DÅ är det stor sannolikhet att dessa mänskliga rättigheter plötsligt börjar uppfyllas...! Det finns ingen ursäkt för att "i alla fall göra något" om ditt "något" gör skada isf nytta.)
Sofia Haraldsson, Lunds universitet - Internationella brottmålsdomstolen – en garanti för rättvisa? Bl a om alla de sätt på vilka USA motarbetat ICC. (Nämnd ovan)

Bild från: http://lonestonerevolution.blogspot.se/2006/02/whats-so-bad-about-democracy.html

Vädjandebrev om Chelsea Manning

Dear Maj. Gen Buchanan,

I plead to you kindly, to reduce the sentence of Chelsea Manning. As a Swede, where whistleblowers have recently been receiving a stronger and stronger protection through new laws (Lex Sarah and Lex Maria), I find it chocking and appalling that Chelsea Manning be imprisoned at all, for an act which was clearly aimed to be in the service of the public. An act which I also feel largely WAS in the service of the public!

Of course, it would have served us better if authourities had taken their responsibility seriously, and made somebody have to answer for the crimes that young Ms Mannning exposed! It is a great disappointment to me that this yet has not happened. The fact that Ms Manning has been sentenced to pay such a dear price for her service to us, under these circumstances, is spitting in our face! (And yes, I do consider myself part of the public that Ms Manning's brave action served. National borders are unimportant in these issues of human rights, and crimes of war.)

Therefore I beg you again, please reduce Chelsea Manning's sentence!

Yours sincerely,
(signature)
Karolina Hagegård 

--------------------------
Sista dagen att skicka in era vädjandebrev nu!
Jag kommer självklart att skicka in mitt, i signerad pappersform, under dagen. Adressen är:

Private Manning Support Network
484 Lake Park Ave, #41
Oakland, CA 94610
USA

--------------------------

Läs vad Manning avslöjade: Hemligheterna som gav Manning 35 år, Fria Tidningen, 2013-08-27

BOJKOTTA VÄRLDENS BARN!!!!

Din gåva gör INTE skillnad!!!

Vill du göra skillnad, sluta vara en del av problemet!! Världens barn lider därför att rika människor orsakar respektive tillåter det! NI ÄR DE RIKA!! NI ÄR DE SKYLDIGA!! Sluta acceptera!

Använd din konsumentmakt! Använd din rösträtt! Stå upp för folkrätt och mänskliga rättigheter, alltid! (Inte bara när USA sanktionerar det; De är INTE ute efter världens väl utan blott sitt eget, på vems som helst bekostnad.) Sluta välja det "diplomatiska alternativet"! Inte en enda tröja sydd av exploaterade barn kommer att finnas i butikerna nästa år, om inte en enda sådan tröja köps i år. Och till och med Israel kommer att TVINGAS avbryta sin FN-vidriga ockupation om de utsätts för folkets dom i form av total bojkott. Och gå inte på att det är synd om de stackars israeliska affärsmänniskorna! Det är MYCKET, MYCKET mer synd om världens barn. Västbankens barn. Gazas barn. Nu vet du hur du kan hjälpa dem. Gör det!

Skänk INTE till fåniga galor, och vinn en bil eller en vecka med hotell under fotbolls-VM!!!!! (herregud...)

--------------------------------------

Se även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16

Kufar och klimatförnekare

"Det är du och klimatförnekarna!", heter det nu. (Det är visst vi som vägrar ta till oss fakta, och kan förneka att klimatet förändras, och tro att 11:e sept-attacken var en bluff.) Lustigt hur det går...!

Ja, klimatförändringarna är main-stream nu. Och de som säger sådär vet ju inte vilken seger det är för mig! Vet ju inte att jag stod på barrikaderna och varnade för "växthuseffekten" (som var termen då) för över 15 år sedan, medan de stod i den dåvarande main-stream-fåran och kallade oss för "domedagsprofeter!"!...

Och jag slår vad om, att i en framtid, så kommer samma personer att lika föraktfullt klumpa ihop mig med de där "konspirationsförnekarna"! Då, när 11:e-sept-bluffen har blivit main-stream... Och jag redan har hakat på NÄSTA kontroversiella kuf-tanke, som det kommer att ta dem 10 år av föraktfullt smädande att ens börja lyssna på...


För hur än vindarna vänder har main-stream alltid ryggen fri.

Och en kuf är en kuf är en kuf.

Sexistiska Nicke Nyfiken

Nicke Nyfiken hade feber och nös, så mannen med den gula hatten sa:
"You're definitely fighting a germ!"
Nicke visste inte vad en germ var, så mannen visade en bild på en, i en bok.

Sen somnade Nicke, och drömde att han och katten blev små, och gav sig in på upptäcksfärd in i Nickes stora kropp, som märkligt nog låg kvar på kudden. I ett rymdskepp som katten styrde; en rolig liten detalj som jag uppskattade! Jag tyckte också om de charmiga informationsskyltarna som visade "You are here", liksom berättarröstens glada förvåning över att hitta dessa!

Självklart uppskattade jag också soundet på the germs, när Nicke väl hittade dem! Det underbart rockande bandet Toots and the Germettes!
"I'm in your nose!", sjöng Toots.
"Oh yeah, he's in your nose!", trallade germetterna euforiskt. Tydligen spelade det ingen roll att de också var i Nickes näsa.

"We're germs", förklarade visserligen Toots när de sjungit färdigt, men se nu på när detta påstående strax trollas bort...

Toots and the Germettes

Nicke förklarade att han var ägaren till den här kroppen, och att Toots och germetterna måste ge sig av, eftersom Nicke blev sjuk annars.
"Oh, I'm making you sick?", sa Toots. "Oh well in that case, I'll be on my way, I'll just pick up a few things.... FOOLED YA!"
Germetterna säger ingenting, och ingen tilltalar dem.
Berättarrösten förklarar:
"George (Nicke på engelska) knew he would never feel better until he got rid of Toots."

Men vänta nu... Räcker det då? Toots var ju bara en av fyra germs! Visserligen den största, men... de andra var ju ändå tre! Räknas inte de alls?

Strax därpå:
"George couldn't believe how hard it was to get rid of one measly germ."

Nej, det gör de alltså inte. En stor han-germ plus tre små hon-germs är exakt lika med en germ.

Följaktligen riktar Nicke och katten in hela sin germ-fighting-strategi på Toots, och ja, det funkar utmärkt! De håller fast Toots medan de retar stora Nicke att nysa, och de tre små spåniga germetterna springer lydigt fram och ställer sig vid sin mans sida och ser hjälplösa ut, så att de också blåses ut av nysningen. Så därmed var ju tesen bevisad sann: Bara hanar är något att räkna med. Honor hänger bara med som tillbehör. Toots och hans germetter. Liksom "folket, och deras fruar och barn", som det står i bibeln.

---------------------------
Filmen som texten handlar om:
Curious George - The inside story

Förutom det där med den fasansfulla sexismen och osynliggörandet av honor så är Nicke Nyfiken ett fantastiskt barnprogram! Fritt från våld och fullt av vänlighet, tolerans och naturvetenskap! Det verkar faktiskt som att de rentav har försökt bekämpa den där sexismen lite grann... men man måste liksom fatta hur den funkar först, för att lyckas!

Barn och deras konstiga föräldrar

Jag gillar ungar vars hjärtan man kan vinna genom att kasta grus på dem!

Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.

Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.

Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.

Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.


Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!