"Trots att jag vet att livet är så mycket mer än pengar och guld
går jag snällt i raka ledet och blundar för min och andras skuld
Mitt hjärta är tungt och mitt huvud är böjt, mina steg är ekande och grå
snön ligger svart och giftig på taken
jag knäpper på TVn och sover likt tomten på saken
Och när det sura regnet faller slår jag upp mitt paraply..."
http://dfg.rosnix.net/musik/det_sura_regnet/
En låt av Den Förlorade Generationen som jag förälskade mig i när först jag hörde den. Den är så tung och vemodig! Den fångade så väl känslan JAG hade...
Jag har senare insett att det här är vänsterns bild av hur rika människor är, eller de grönas bild av hur "vanliga människor" är... och att de har fel. De rika eller vanliga blundar inte för någon skuld. De KÄNNER inte någon skuld!... Det är dessa "progressiva" som anser att de BORDE känna skuld, och därmed felaktigt antar att de gör det. De progressiva känner ju också själva den skulden, och utsträcker den känslan helt naturligt – men felaktigt – till hela mänskligheten.
Våra hjärtan var tunga och våra huvuden böjda... inte deras. Och jag trodde verkligen på riktigt att detta byggde på att de måste blunda för verkligheten!... För jag kände att det gått till så för mig... Att en dag öppnade jag ögonen för allt elände i världen och all smärta välde in... och sen den dagen bar jag all världens sorg. De som inte gjorde det hade ännu inte öppnat sina ögon.
Men vet du, det behöver inte vara så! För jag har fortfarande mina ögon öppna för allt elände i världen... men mitt hjärta är inte tungt och mitt huvud inte böjt! Det är en fantastisk värld vi lever i! Och en helt fantastisk tid!... Visst, det finns en massa elände i världen, men det är ju bara en liten, liten del av den. Och det mesta av det är ändå en del av livet, en del av naturen, en del av allt det som gör livet så fantastiskt! Döden, t ex. Lidande, faror och död är delar av naturen, och ingår i det som gör livet fantastiskt. Men tänk vad mycket vi ändå har minskat dessa över de senaste få hundra åren!... Vi människor trotsar naturen genom att ha en överlevnadskvot till vuxen ålder på över 50%!... Detta är makalöst. I Sverige är den kvoten över 99%... vilket är sinnessjukt. Och fantastiskt!
Och ser man det så finns det naturligtvis ingen anledning alls att sörja. Tvärt om, detta är tider att fira.
Det lustiga är att ni tycks ha gått om mig i sörjande nu!... Det var INTE en utveckling jag såg komma för 10 år sedan, kan jag säga! Men nu går ni "vanliga människor" omkring och känner skuld för klimatet och är totalt upprivna över Covid-19!... Ni tycker att det är en tragedi att 6,000 svenskar, de flesta redan nära döden, dött i Covid-19, och anser att jag är känslokall som inte tycker det. Men hur skulle jag kunna tycka det, när jag redan varit medveten i över ett decennium om att 20,000 barn dör varje dag av fattigdom, och funnit frid i den vetskapen? Det är 7 miljoner döda barn varje år, och i stort sett ALLA dessa dödsfall hade kunnat förhindras om resurserna funnits... Jag brukade tycka att DET var en tragedi... men jag har kommit över det! Jag har insett att 20,000 om dan, i en befolkning på nära 8 miljarder, trots allt är extremt lite. Inga andra organismer har så liten barnadödlighet! Mänskligheten har aldrig förut haft det. För 200 år sedan dog över hälften av alla barn innan de var 5 år.
Dessutom har jag bott i flera år i ett land där barnadödligheten är skyhögt högre än i Sverige, och märker att det inte innebär att människor går omkring och lider. Tvärt om! De har mycket mera frid och glädje till vardags än svenskarna har. Jag hade gärna bott här hela resten av mitt liv, om de inte trakasserat mig så mycket för mitt vita skinn.
Så det tycks mig som att den stora tragedin inte är döden, utan de moderna människornas inställning till döden. Vilken troligen kommer sig av att vi har alldeles för lite död i våra liv, inte för mycket. Hade vi mer skulle vi ha vett att inte sörja så mycket, utan i stället fira varje dag vi lever.
Jag har blivit som snubben i sången, som slår upp sitt paraply när det sura regnet faller. Men jag blundar inte, jag sörjer inte, och jag böjer inte mitt huvud!... Mina ögon är fullkomligt öppna medan jag sjunger och dansar i regnet.
