Om fågelungar och livet

Jag läste om en kvinna som klättrade ut på ett tak på sitt jobb för att rädda en fågelunge, men hon föll ner från taket och dog. Många måste ha tänkt, den gången, att det var ett väldigt onödigt sätt att dö. Och ja, det går väl inte att argumentera med... Särskilt som de flesta fågelungar ändå måste dö! Skulle alla överleva skulle de svämma över jorden. Och om man räddar en fågelunge som inte kan klara sig själv kommer den ju bara att frambringa fler fågelungar som inte kan klara sig själva... och så har man bara flyttat problemet framåt.

Men jag skulle också vilja säga att det var ett väldigt vackert sätt att dö... Vi måste få ta lite risker, här i livet! Det kan inte bara gå ut på att vara säker och överleva, tills vi är 93! Hon följde sitt hjärta. Hennes hjärta bad henne rädda den där fågelungen, och hon tog en risk för att göra som det bad. Och ja, ibland innebär risker att vi dör, men det är ändå de där riskabla ögonblicken som är livet. Det är då vi verkligen lever.

Jag vill att vi alla ska klättra ut på tak och rädda fågelungar. Eller bara klättra ut på tak. Eller bestiga berg. Eller resa över hela jorden. Eller hjälpa människor i nöd. Och ja, det är riskabelt att hjälpa människor i nöd ibland! Att kämpa mot förtryck kan leda till att man blir mördad. Tänk om man tar in en knarkare i sitt liv och i sitt hem, och hen stjäl från en? Det händer. Kanske till och med mördar en! Det händer inte ofta, men det händer.

Men de gånger det INTE händer är det de ögonblicken, de händelserna, som gör livet värt att leva. Som gör planeten jorden, och det mänskliga samhället, en plats värd att leva på. Livet måste få vara vackert, och riskabelt, och vi måste få följa våra hjärtan. Det får inte bara bli en hopplös tävlan i att överleva... som vi en dag ändå kommer att förlora.

Nya Gröna Perspektiv

"Trots att jag vet att livet är så mycket mer än pengar och guld
går jag snällt i raka ledet och blundar för min och andras skuld
Mitt hjärta är tungt och mitt huvud är böjt, mina steg är ekande och grå
snön ligger svart och giftig på taken
jag knäpper på TVn och sover likt tomten på saken

Och när det sura regnet faller slår jag upp mitt paraply..."

http://dfg.rosnix.net/musik/det_sura_regnet/

En låt av Den Förlorade Generationen som jag förälskade mig i när först jag hörde den. Den är så tung och vemodig! Den fångade så väl känslan JAG hade...

Jag har senare insett att det här är vänsterns bild av hur rika människor är, eller de grönas bild av hur "vanliga människor" är... och att de har fel. De rika eller vanliga blundar inte för någon skuld. De KÄNNER inte någon skuld!... Det är dessa "progressiva" som anser att de BORDE känna skuld, och därmed felaktigt antar att de gör det. De progressiva känner ju också själva den skulden, och utsträcker den känslan helt naturligt – men felaktigt – till hela mänskligheten.

Våra hjärtan var tunga och våra huvuden böjda... inte deras. Och jag trodde verkligen på riktigt att detta byggde på att de måste blunda för verkligheten!... För jag kände att det gått till så för mig... Att en dag öppnade jag ögonen för allt elände i världen och all smärta välde in... och sen den dagen bar jag all världens sorg. De som inte gjorde det hade ännu inte öppnat sina ögon.

Men vet du, det behöver inte vara så! För jag har fortfarande mina ögon öppna för allt elände i världen... men mitt hjärta är inte tungt och mitt huvud inte böjt! Det är en fantastisk värld vi lever i! Och en helt fantastisk tid!... Visst, det finns en massa elände i världen, men det är ju bara en liten, liten del av den. Och det mesta av det är ändå en del av livet, en del av naturen, en del av allt det som gör livet så fantastiskt! Döden, t ex. Lidande, faror och död är delar av naturen, och ingår i det som gör livet fantastiskt. Men tänk vad mycket vi ändå har minskat dessa över de senaste få hundra åren!... Vi människor trotsar naturen genom att ha en överlevnadskvot till vuxen ålder på över 50%!... Detta är makalöst. I Sverige är den kvoten över 99%... vilket är sinnessjukt. Och fantastiskt!

Och ser man det så finns det naturligtvis ingen anledning alls att sörja. Tvärt om, detta är tider att fira.

Det lustiga är att ni tycks ha gått om mig i sörjande nu!... Det var INTE en utveckling jag såg komma för 10 år sedan, kan jag säga! Men nu går ni "vanliga människor" omkring och känner skuld för klimatet och är totalt upprivna över Covid-19!... Ni tycker att det är en tragedi att 6,000 svenskar, de flesta redan nära döden, dött i Covid-19, och anser att jag är känslokall som inte tycker det. Men hur skulle jag kunna tycka det, när jag redan varit medveten i över ett decennium om att 20,000 barn dör varje dag av fattigdom, och funnit frid i den vetskapen? Det är 7 miljoner döda barn varje år, och i stort sett ALLA dessa dödsfall hade kunnat förhindras om resurserna funnits... Jag brukade tycka att DET var en tragedi... men jag har kommit över det! Jag har insett att 20,000 om dan, i en befolkning på nära 8 miljarder, trots allt är extremt lite. Inga andra organismer har så liten barnadödlighet! Mänskligheten har aldrig förut haft det. För 200 år sedan dog över hälften av alla barn innan de var 5 år.

Dessutom har jag bott i flera år i ett land där barnadödligheten är skyhögt högre än i Sverige, och märker att det inte innebär att människor går omkring och lider. Tvärt om! De har mycket mera frid och glädje till vardags än svenskarna har. Jag hade gärna bott här hela resten av mitt liv, om de inte trakasserat mig så mycket för mitt vita skinn.

Så det tycks mig som att den stora tragedin inte är döden, utan de moderna människornas inställning till döden. Vilken troligen kommer sig av att vi har alldeles för lite död i våra liv, inte för mycket. Hade vi mer skulle vi ha vett att inte sörja så mycket, utan i stället fira varje dag vi lever.

Jag har blivit som snubben i sången, som slår upp sitt paraply när det sura regnet faller. Men jag blundar inte, jag sörjer inte, och jag böjer inte mitt huvud!... Mina ögon är fullkomligt öppna medan jag sjunger och dansar i regnet.

------------

Läs också:

How I've changed in my foundation, over the last two years, 2018-01-23

The terrorism in France and me, 2016-02-23

Karolina och klimatet, 2015-07-02

En liten bubbla av frid och harmoni, 2013-01-12

Vad vår rikedom består i

Det kan låta filosofiskt, men den här texten ska handla om materiell rikedom. Den handlar om varför du och jag är så enormt mycket rikare än en kenyan.

Du kanske inte anser att du är enormt rik. Du kanske är student eller låglönearbetare eller socialbidragstagare. Du kanske har svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden, och anser därför att du är ganska fattig. Du kanske har svårt att få det att räcka till mat, och anser därför att du är utfattig! Men jag ska tala om för dig vad du har.

Du har elektricitet. Varenda hus du någonsin bott i har förmodligen haft elektricitet. Att bygga upp ett elnät kostar pengar. Du har, och har förmodligen alltid haft, rinnande vatten. Du behöver inte gå flera kilometer varje dag med tunga vattendunkar. Huset du just nu sitter i har tjocka väggar, med isolering och tätade fönster. Kanske betalar du för det, kanske inte, men du har nytta av det. Den som byggde huset hade en gedigen utbildning som krävde mycket pengar, och du behöver aldrig ägna en arbetsdag åt att bättra på den bortregnade lerputsningen på utsidan eller täta taket. Det finns avlopp i huset, och all skit går snyggt och prydligt till ett kostsamt reningsverk, och inga kolibakterier kommer senare att komma tillbaka och förgifta ditt dricksvatten.

När du var liten åkte du kanske subventionerad skolskjuts. Skolvägen hade någon asfalterat, och det fanns inga hål i den som gav bussen punktering. Du fick gratis utbildning. Den har du kvar än idag, och den ger dig enorma möjligheter i såväl stort som smått. Du är försäkrad. Om du blir sjuk får du sjukvård; om du blir utan inkomst får du bidrag. Om du har ett jobb är du garanterad minimilön. Om du lever snålt på den minimilönen kan du resa utomlands varje år, och ditt pass kommer att ge dig inresetillstånd över hela världen.

Fönstren i huset där du sitter har inga galler. Vem som helst kan ta sig in där om natten, men gör det inte. Banken eller affären har inga beväpnade vakter på dygnet-runt-post, och skulle du ändå råka ut för brott vet du att du får polishjälp utan att behöva muta någon. Ett konsumentverk skyddar dig från att bli lurad när du handlar, och ett livsmedelsverk skyddar dig från matförgiftning från affären och restaurangen.

Allt det här kostar enorma summor pengar att bygga upp. Pengar och mänskligt kapital. För oss har det här funnits hela tiden, och gör livet så ohyggligt bekvämt för den fattige svensken, jämfört med den fattige kenyanen. Hos henom finns inget avloppsnät, och inga planer på att bygga nåt i den närmaste framtiden... Nej, för henom gäller inget av det ovan nämnda.

När jag var i Kenya hände det mig hela tiden att folk som jag blivit lite grann kompis med bad mig om gåvor eller hjälp med vissa kostnader, eftersom de har uppfattningen att alla vita är rika. När jag berättar om detta för svenskar säger de ofta att dessa kenyaner visst inte förstått att de råkat på en svensk som inte är så rik. Men de har fel. Jag är enormt rik, och enormt mycket rikare än de. Men det är förstås en rikedom jag inte kan dela. För den är inte löstagbar i pengar.

Elen i mitt hus är billig för mig, för jag byggde inte elnätet. Jag kan inte sälja elnätet och ge min kenyanske kompis pengarna. Jag kan inte tvingas svälta av fattigdom, för jag har ett medborgarskap som gör svenska staten skyldig att försörja mig om jag inte kan det själv. Men jag kan inte lägga armen om axeln på min fattige, kenyanske kompis och säga:
”Hörru Svenska Staten, det här är min kompis; du kan väl ta och försörja henom också va?”
Jag kan inte ens visa upp mitt svenska pass på flygplatsen och ta med mig min kenyanske kompis hem, som så många av dem bad mig göra. Det är mitt, personliga pass och gäller inte vad jag vill att det ska gälla, utan helt enkelt mig.

Jag föddes med min rikedom, och jämfört med de flestas på denna jord så är den alltså enorm. Men hur generös jag än är till min läggning, så kommer den absolut största delen av den alltid att vara bunden till, och förbehållen, min person.

Matlagning i ett kök i Mazeras, strax utanför Mombasa, Kenya

————————————————————
Skriven i Kenya, 2007

Miljöpartiet VS de andra

“Miljöpartiet De Gröna”, heter vi ju. Det har många gånger pratats om att vi kanske skulle byta namn till bara “De Gröna”, och ja, vi kanske skulle det. För grön ideologi handlar om så mycket  mer än bara buskarna och träden, ekorrarna och fiskarna. Det handlar om ett helt förhållningssätt. Till naturen, men också till varandra och oss själva. Det handlar om att leva i fred.

Ofta har vi visat oss ha väldigt gemensamma åsikter med Vänsterpartiet, och Ung Vänster. Särskilt då det gäller riktigt brännande frågor, om flyktingsolidaritet, solidaritet med förtryckta folk och ockuperade länder, med de riktigt fattiga osv, och de delar även (ofta till vår förvåning!) många av våra mest radikala idéer i miljöfrågor. Ändå är vi inte alls lika varandra!!...

De har ett helt annat förhållningssätt än vi. Ung Vänster har under senare valrörelser gått ut med slogans som: ”Krossa rasismen” eller ”Inga rasister på våra gator”, tillsammans med bilder på knytnävar, eller ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig”, där de helt utesluter ”överklassen” ur sin lyssnarkrets. Jag har hört dem inleda många debatter med orden: ”Politik handlar om motsättningar”. Budskapet är att det finns ett ”vi” och ett ”dom”, och det gäller för oss att slå ner motståndarna.

Så är det inte för oss miljöpartister! Vi vill inte krossa eller slå ner, vi vill övertyga meningsmotståndaren om det riktiga i våra argument. Politik handlar för oss om hur vi ALLA ska få det bra tillsammans, och bli lyckliga. Även de som tillhör ”överklassen”... Visst, vi vet att vissa människors mål och strävan i livet är att samla på sig mer makt och pengar och kunna trycka ner andra, och vi tycker inte att de ska få det. Vi vill bekämpa det. Men bakom det hela ligger en djup övertygelse om att människan inte blir verkligt lycklig av makt och pengar och att trycka ner andra. Vi tror på att vi kan nå den högsta lyckan genom att leva i fred med varandra, i kärlek, förståelse och ömsesidig respekt. När vi bekämpar koncentration av makt och pengar kämpar vi därför för alla klasser! Vi kämpar för människan Rupert Murdoch, när vi kämpar mot hans medie-imperium! (Även om han kanske inte ser det så, utan ser oss och Ung Vänster som lika stora fiender...)

Verklig lycka för alla människor är målet för vår strävan, i den gröna ideologin, i Miljöpartiet. Jag är inte så säker på att det är det för andra partier. Ofta får jag intrycket av att målet för vår strävan i t ex Folkpartiet och Moderaterna, och även Sverigedemokraterna för den delen, är att SVERIGE ska bli framgångsrikt som land, en stark och konkurrenskraftig part, gentemot andra parter, på den globala marknaden. Samtidigt med Miljöpartiets populära valaffischer ”500 mil i en skumpig lastbil – klart att biffen blir mör!” osv, körde Folkpartiet affischer med ”Framtidens Nyheter”. Många av dessa nyheter gick ut just på att Sverige skulle bli bättre än andra i någon slags tävlan: ”Nobelpris till Sverige”, ”Svenska skolor bäst i Europa” osv. Sverigedemokraterna har försökt nästla sig in i feminismen genom att säga att det är av feministiska skäl de inte vill att människor från mindre jämställda kulturer ska få komma in i Sverige. Och ignorerar då totalt det faktum att dessa människor väl knappast blir mer jämställda om de blir kvar i dessa kulturer, i sina länder!... För DERAS länder är inte viktiga för SD. I DE länderna får kvinnor gärna bli hur förtryckta som helst, bara de inte blir det här! Och Reinfeldt har skrivit boken ”Det sovande folket”, som går ut på att vi har blivit som lata, överviktiga innekatter pga all vår trygghet, och vi skulle behöva bli lite mer som de vilda djuren igen, alerta, smidiga, starka, och ja, förstås dör dessa undan så fort de börjar tackla av men det gör inget! Det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi som land och samhälle, blir framgångsrika!

För MP är det totalt oviktigt vilket lands skolor som är bäst i Europa, eftersom alla länders människor är lika viktiga. De grekiska barnen förtjänar att gå i Europas bästa skolor PRECIS lika mycket som de svenska. Jag tror förstås inte att det avsedda budskapet med FP:s valaffischer var att svenska barn förtjänar mer än grekiska barn! Det avsedda budskapet var förstås att FP skulle förbättra skolorna. Men jag tror att detta omedvetna budskap som ändå förmedlades i väldigt många av deras 'framtida nyheter', faktiskt bottnar i en måhända omedveten ideologi om att målet för vår strävan är att bli bättre än de andra, att armbåga sig fram, att vara på topp på de andras bekostnad. Att de inte tror på att vi kan vara lyckliga tillsammans, i fred och harmoni med alla människor, djurarter och hela planeten. Men det är just det miljöpartister tror, och det är just därför som så mycket av det dessa andra partier tycker är bra framstår som direkt kontraproduktivt i en miljöpartists öron.

Det finns några partier kvar, som jag inte har sagt något om. Jag är inte lika bra på dem, så jag vet inte riktigt deras förhållningssätt, och hur de skiljer sig från oss. Jesus var ju ganska kärleksfull och tyckte att människor definierades genom vad de gjorde, inte genom vilken etnicitet de tillhörde (Den barmhärtige samariten) och så, så Kristdemokraterna skulle kunna vara ganska miljöpartistiska. Det tror jag dock inte att de är, dels eftersom ”Kristendomen” även försöker innefatta Paulus med sitt ”Kvinnan tige i församligen”, gamla testamentet med sitt ”Man ska inte döda, men homosexuella män ska man döda och synden för dödandet ska i det fallet läggas på den homosexuelle själv” osv, men framför allt för att KD själva säger sig vara ett ”borgerligt parti”. Det begreppet innebär, enligt min åsikt, denna tro på att målet för vår strävan är att vissa ska bli starka och framgångsrika på andras bekostnad, inte att människor ska bli lyckliga.

Centern... Tja, de tycks ha en ganska positiv inställning till medlemsdemokrati inom partiet, vilket bådar gott. De delar några av våra miljökrav, men är helt emot andra, särskilt när de strider mot böndernas intressen, av naturliga skäl.

Sossarna har, enligt min erfarenhet (främst från försök till rödgrönt samarbete i Kristinehamns kommun), en väldigt negativ inställning till medlemsdemokrati! Det bottnar förstås delvis i det faktum att de är ett väldigt stort parti, så om alla skulle prata lika mycket på deras möten som den typiska miljöpartisten gör på våra möten, skulle deras vara i några dygn, när våra varar i några timmar... Men ändå! Jag skulle vilja beskriva deras interndemokrati såhär: ”Det finns en liten elitklick och en enorm massa av får. Fårens uppgift är att ge kraft, genom sitt stora antal, åt elitklickens åsikter, vilka man utgår från är bra, och inte ifrågasätter. Elitklicken aspirerar man inte till!! För att komma med i den bjuds man in i den, av dem som redan är i den. För de vet bäst. Punkt.” Detta går tvärs emot MP:s hela själ. Helt ärligt tror jag att det är denna inställning, där ”fri debatt” är ungefär synonymt med ”splittring och kaos och början till slutet!!” som är främsta orsaken till S:s stora kris på senare år...

Ja, det var väl alla. Sen har vi förstås ”uppstickarpartier”, till vilka MP generellt har en positiv attityd, genom vår kärlek till aktiv och levande debatt. Detta är mycket till vår nackdel, eftersom många av våra väljare faktiskt gör slag i saken och RÖSTAR på ett av dessa uppstickarpartier, även om vi inte tror att de kommer in, medan andra partiers väljare mer troget taktikröstar på sitt parti för att slippa ”kasta bort sin röst”. Men jag ska erkänna att jag ändå inte är tillräckligt insatt i dem för att behandla dem här. ...Trots att jag faktiskt taktikröstade på Fi förra gången, i ett desperat sista hopp om en röd-grön-Fi majoritet för att sänka alliansen... Efter ett tips från Fria Tidningen... Ja, ni ser! Miljöpartister!! :)



För att sammanfatta vill jag alltså konstatera att MP är ett unikt parti, olikt alla de andra. Även om vi delar uppfattning i sakfrågor här och där, skiljer sig vi oss fundamentalt åt i förhållningssätt till världen. MP är det enda riksdagsparti vars förhållningssätt är lycka, fred och förståelse, med respekt och förtroende för allas olika önskningar och åsikter, medan de andra partiernas förhållningssätt är kamp och tävlan, en vinnare och en förlorare. Utom möjligtvis S, vars förhållningssätt kanske är harmoni genom dominans... Pax Socialdemokratia!


Så nu vet du vad du har att rösta om. Använd din röst väl, och lita på dig själv när du väljer, inte på någon annan! En äkta, grön fred på er, allihop! :)

-------------------------
Se även: naturskyddsforeningen.se/val

Läs även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16

Drivande ångest

"Vet inte om jag till fullo delar uppfattningen att samhället är den verklige boven. Visst, samhället bär sin del av ansvaret, men det räcker inte, var och en har ett ansvar för sina handlingar, i alla fall om gärningsmannen kan beräknas vara tillräknelig."

Så var det en som kommenterade mitt inlägg "Eftertanke om Breiviks fängelsedom". Jag hajade liksom till lite grann. Det var så märkligt att se hur min världsbild tydligen förändrats igen, utan att jag märkte det!... Jag pratade mycket om 'det egna ansvaret' förr. Och nu är det som om detta begrepp nästan helt har lämnat min tankevärld. I takt med allt jag fått lära mig om mönster...

Alltså, nästan allt kan förklaras med 'risk- och skyddsfaktorer' i barndomen. Riskfaktorer  ökar, med matematisk exakthet, personens risk för:

-missbruk
-kriminalitet
-våldsbeteende
-självskadebeteende
-ätstörningar
-panikångest
-självmord

ja allt som är dåligt! Låg utbildning och dålig ekonomi får de också.

Exempel på riskfaktorer är:

-missbruk i hemmet
-våld i hemmet
-bristande föräldrakontakt/vuxenkontakt
-dåligt sällskap
-dålig på fredlig konfliktlösning
-eget missbruk
-isolering/utanförskap
-dåliga förväntningar från sig själv och andra

En enskild riskfaktor har oftast ingen effekt, men ju fler man har, desto större risk. Och givetvis leder en riskfaktor ofta till en annan.



De måste ha blivit glada när de petat in alla siffrorna i datorn och den spottade fram den här bilden... Så sällsynt symmetrisk!
Från: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/utbildningar/Documents/risk%20och%20skydd%20st%C3%B6dmaj11b.pdf

Nu till skyddsfaktorerna då. Exempel:

-Närande relationer
-God förmåga att kommunicera
-Social kompetens
-Bra på fredlig konfliktlösning
-Ett brinnande intresse som man får förvalta
-Att ha åtminstone EN vuxen som ser en och bryr sig om en, som man kan gå till
-En 'trygg hamn' (t ex skolan, för många barn som har problem hemma)

Att föräldrarna och andra vuxna visar tydliga, goda normer och förväntningar på barnen är också en bra skyddsfaktor, men bara under förutsättning att barnen upplever umgänget med normsättaren som positivt.


Börjar ni se mönstret?... Börjar ni se hur de flesta av oss aldrig haft några riskfaktorer i våra liv, men varit överösta av skyddsfaktorer? Jag var oerhört skyddad som barn och ungdom! Vad vet vi, som alltid varit skyddade, aldrig upplevt några skadliga händelser, om hur det är att vara kriminell? Knarkare? Våldsverkare? Ingenting. Vi vet inte ett dugg.

För att kunna förstå alla de där problemen (kriminalitet, missbruk, ätstörningar,...) måste man förstå ångest. Alla de där sakerna jag förut så kliniskt kallade "riskfaktorer" skapar i själva verket ångest i det lilla barnet. Ångesten kan hanteras om man har tillgång till "skyddsfaktorer", en trygg hamn, goda vänners lag att slappna av i. Men lyckas man inte hantera ångesten blir den kvar i en, även som ungdom och vuxen.

Vad gör den som har en ångest, ständigt lurande i sig? Kan en sådan person fokusera på sina studier, eller på att skaffa sig ett bra jobb, ett bra liv? Kan en sådan person ens uppskatta ett "bra liv"? Nej. Om du inte kan hantera din ångest är inte jobb, inkomst, en fin partner och en trevlig hobby, dig till någon glädje. Kan du inte hantera din ångest har du ingenstans att vila. Du är ständigt på flykt.

En del hittar flykten i alkoholen eller andra droger, andra hittar den i kriminalitetens farliga spänning. Några finner lättnad i att skära sig själva eller att inte tillåta sig att äta. Utvägarna är många, men fienden densamma. Ångesten.

"–Ja, det har jag gjort [skolkat]. Det var inte speciellt mycket, men det var naturligtvis fel även då. Det berodde på lättja. Hade vuxenvärlden varit tydlig med upptäckt, registrering och sanktioner hade jag förmodligen inte skolkat", sa skolminister Jan Björklund. Och det är säkert sant! Men irrelevant! För det är inte Jan Björklunds lilla skolk, drivet av lättja, som är problemet. Det är storskolket som är problemet, och detta drivs av ångest.

På samma sätt förhindrar övervakning och straff förmodligen många småtrick, men inte den stora brottsligheten. (Det finns mycket statistik som bekräftar detta.) Storbrottslingen, livsstilsbrottslingen, skiter nämligen i hur det går för henom! Hen har ju ändå ingenstans att ta vägen!...

Och därför måste alla åtgärder, som vill ha en chans att lyckas, kunna bota ångesten. Först då slutar knarkaren knarka, gangstern att slåss, den unga tjejen att svälta sig och våldtäktsmannen att våldta!


Dessutom finns det grader av ångest. Och jag tror att de lägre graderna leder till det hårdnande samhälle vi ser idag. Den utbredda främlingsfientligheten. Lyckas man inte besegra fienden inom sig, som hindrar en från ett lyckligt liv, då kan man alltid vända sin frustration mot en yttre fiende. Och därför är det alltså samma lösning som gäller där: Närande relationer, fredlig konfliktlösning, se dem, förstå dem... Solidaritet.

Gång på gång, samma svar: Solidaritet.

---------------------------
Källor bl a:

Konferensen "Strategier för att motverka drogmissbruk och antisocialt beteende hos unga", Solna 2011

Risk- och skyddsfaktorer hos barn - Nordens Välfärdscenter, https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=http://www.nordicwelfare.org/PageFiles/12577/Presentationer/HenrikAndershed.pdf&ved=0ahUKEwjy2K3r5J3VAhXDA5oKHWm8CoQQFggqMAI&usg=AFQjCNGkjY8JQNH5r1SvdZPPzfm5eIjpzg
Risk- och skyddsfaktorer, Folkhälsomyndigheten, https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/narkotika-och-halsofarliga-varor/forebyggande-arbete/risk-och-skyddsfaktorer/

En liten bubbla av frid och harmoni

En kille i Kenya sa en gång till mig: "Där i Sverige, där måste alla vara lyckliga jämnt", och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Vad förvånad han blev, när jag berättade om hur många självmord vi hade, och om hur många som var stressade, eller mer eller mindre deprimerade! "Varför?!", frågade han. Inte visste jag varför. Jag hade aldrig sett så lyckliga och fridfulla människor innan jag kom till detta fattiga folk, så jag trodde väl att olycka var normalt...!

Men varför? Varför är vi inte lyckliga jämnt? Jag vet inte. Men jag ska nu presentera en tes för er: Jag tror det kan ha att göra med att vi lever i en liten bubbla av frid och harmoni, och utanför den bubblan rasar ett stormande hav, där människor förgås av kval, och vi vet om det. Och ingen vettig människa kan leva med den vetskapen, utan att det stör ens sinnesfrid!

Dessutom har ondskan utanför, tentakler in i bubblan, så man kan aldrig riktigt glömma! Rätt som det är får vi veta att de kläder vi har på oss syddes av barn som led i helvetiska förhållanden. Att bomullen besprutats med gift, som hade ihjäl några i Indien. Bananerna skördade liv i Nicaragua. På TV går reklam med leende bruna barn som räddats av de rikas gåvor. Räddats från död och fruktansvärt lidande, får man anta. Och så kommer det flyktingar. Fler och fler flyktingar kommer från Landet Utanför och vill in, in i vår bubbla, bort från kvalen. Men vi skickar tillbaks dem. Då tar de livet av sig, de svimmar, de bryter ihop, barnen faller i koma. Men vi måste, för vi skulle aldrig klara att ta in alla som vill! Havet av kval är så väldigt stort, och vår bubbla är så liten. Den skulle spricka. Och vi skulle alla rasa ner i havet.

Jag tror att mycket i vårt samhälle kan härledas till denna världsbild, och till skräcken som föds ur den. Skräcken att ens bubbla ska spricka. Varför köper vi inte mer fairtrade-märkt t ex? Vi är ju världens rikaste befolkning, vår konsumtion ökar för varje år, det är inte som att vi inte har råd! Men fairtrade-märkt garanterar att arbetarna har fått schyst betalt, vilket bygger på antagandet att de INTE fått det, för alla andra produkter vi köper. Att handla fairtrade-märkt innebär därför ett erkännande av Landet Utanför, Havet av kval, och vår sinnesfrid är beroende av att vi aldrig tänker på detta.

Sverigedemokraterna. "Vi måste ta hand om våra egna problem först! Det är inte rätt mot de människor som kommer hit att släppa in dem, när vi inte kan erbjuda dem den service de förtjänar, eftersom vi har så svåra ekonomiska problem själva!". Visst. Stackars oss. Stackars världens rikaste befolkning, som är så fattig! Men de törs inte se det så, törs inte se hur mycket, mycket bättre än flyktingarna vi har det, för de är livrädda att bubblan ska spricka! Och att vi ska få det som de!

Välgörenhetsgalor. Avlatshandel. Köpet av lite rent samvete för någon procent av sin inkomst, men som jag skrev i Varje sedel är en valsedel, så upprätthåller vi lidandet med de andra 99 procenten.


Det värsta är att vi har fel. Världsbilden stämmer inte. Det ÄR oss det är synd om, vi som är stressade, olyckliga och rädda. De lyckliga människorna finns i Landet Utanför, bland de fattiga. De lider de också, visst gör de det, men de är inte lika olyckliga som vi. Så det är tråkigt att vi ska upprätthålla denna orättvisa världsordning genom vår konsumtion och vår politik, när vi faktiskt kunde lösa alltihop, deras problem och våra, genom att bara handla fairtrade-märkt! Och under tiden... Under tiden borde vi öppna våra gränser. Med detta menar jag: Fri invandring. Och ingenting mindre.
-------------

Vidare läsning: 
Unga mår sämre än sina föräldrar, SvD 2007-04-29
Många unga mår allt sämre, BUP Västra Götalandsregionen, 2011-09-21 (Bl a om att ett intyg till föräldern om "Vård av barn" kan göra underverk för ett olyckligt barn på bara några veckor!...)
Varför mår svenska unga, som har det så bra, allt sämre psykiskt?, forskning.se, även länkad i texten ovan.

(Alla dessa presenterar även en tes om varför vi mår så dåligt. Så... har de rätt, eller har jag?)

Veckosärbo

Min man har skaffat en pendlingslägenhet nära sin skola. Detta har stämt till eftertanke...

I helgen var barnet där hos honom hela tiden, och jag var själv här i huset. Det är väl inte så konstigt om jag upplevde det som mitt livs längsta utandning sen barnet kom till världen. Eller just det, sen den där ensamma kampingturen jag företog förra våren. Jag fick också huset mer organiserat och i ordning än vad jag och min sambo fått tillsammans på alla de 8 månader vi bott här.

Men igår var jag alltså makalös förälder för första gången, och vet du vad? Lyckokänslan och energin fortsatte! Alltså, det är väl inte så magiskt egentligen, för en stor del i detta är att jag lagat mat till hela veckans matlådor i helgen, och därför inte tänker laga någon större måltid den här veckan. Att laga mat till både matlådor och middag åt två hungriga vuxna och ett litet barn varje vardag är annars ett stort stressmoment. Men det var något annat också. Något som visade sig efter kvällsgröten som intogs vid halv-åtta-tiden. Då dukade jag nämligen bort från bordet, och fortsatte sedan att städa och sortera vårt hus. Även om middagen blir färdig tidigt, och även om jag egentligen vill, så brukar jag aldrig göra det annars.
'Varför då?', frågade jag mig. 'Det borde väl bara vara att göra, då också?...'
Men det är såhär att min partner aldrig brukar vilja göra det. Efter maten, om det blir nån tid över, brukar han bara vilja dega i soffan, tills han nästan somnar, och då gå och stupa i säng. Och jag brukar sitta där och tänka att 'men det vore mycket bättre om vi gjorde i ordning det här först, och det finns ju så mycket annat i huset som egentligen borde göras också, fast jag inte just nu kommer på vad', men jag brukar aldrig göra det. Jag brukar sätta mig i soffan och dega jag med. Varför det?

Och igår så tänkte jag plötsligt att det kanske är såhär: Jag vill inte vara den där kvinnan som står och stökar i köket medan mannen degar i soffan!! Det passar inte alls in på min självbild, och min syn på hur mitt liv borde vara!

I tragiska familjekomedier på TV stökar alltid kvinnan i köket medan mannen degar. Min bästa vän brukade alltid stöka i köket medan andra degade, och hon fick fibromyalgi. (Kausalsambandet inte helt utrett!) Min mamma brukade alltid stöka i köket medan vi andra degade. Efteråt har hon sagt att hon alltid var missnöjd med det, men att hon liksom väntade på att vi själva skulle finna medlidande med henne, och genom solidaritet och mognad börja göra vår del av bördan. I stället slutade det givetvis med att vi barn inte hade en aning om vad det egentligen innebar att sköta ett hushåll förrän vi flyttade hemifrån. Jag ville aldrig göra samma misstag som hon.

För misstaget, som jag såg det, låg ju i att hon helt enkelt gjorde det. För att 'nån måste', och hon tog det på sitt ansvar. Om hon helt enkelt hade vägrat hade hon sluppit både bördan och frustrationen över oss andra!

Och först nu, 1.5 decennium efter att jag flyttat hemifrån, snart 3 år efter att jag blivit sambo, och tre dar efter att jag blivit veckosärbo och inte längre har nån här att förhålla mig till, när det plötsligt känns som att det är mitt hus, som jag kan ordna för min skull, så upptäcker jag plötsligt att jösses... det är i arbetet som lyckan ligger!... Det är den som är aktiv och jobbar på och gör saker, som mår bra, och den som sitter och degar som blir blåst på konfekten! För hur mycket större tillfredsställelse är det inte att få se en ren diskbänk sakta träda fram, och veta att allt är på sin plats och förberett för nästa dag, för nästa matlagning, och kanske rentav göra nåt lite extra som att sätta upp några foton eller en tavla eller införa ett nytt fack för gummisnoddar eller utgående post, än att sitta och dega i en soffa tills man stelnat och sjunkit fast i dynan och kvävs och kippar efter luft?!!

Lite särboskap är nyttigt för alla människor. ;)