Om fågelungar och livet

Jag läste om en kvinna som klättrade ut på ett tak på sitt jobb för att rädda en fågelunge, men hon föll ner från taket och dog. Många måste ha tänkt, den gången, att det var ett väldigt onödigt sätt att dö. Och ja, det går väl inte att argumentera med... Särskilt som de flesta fågelungar ändå måste dö! Skulle alla överleva skulle de svämma över jorden. Och om man räddar en fågelunge som inte kan klara sig själv kommer den ju bara att frambringa fler fågelungar som inte kan klara sig själva... och så har man bara flyttat problemet framåt.

Men jag skulle också vilja säga att det var ett väldigt vackert sätt att dö... Vi måste få ta lite risker, här i livet! Det kan inte bara gå ut på att vara säker och överleva, tills vi är 93! Hon följde sitt hjärta. Hennes hjärta bad henne rädda den där fågelungen, och hon tog en risk för att göra som det bad. Och ja, ibland innebär risker att vi dör, men det är ändå de där riskabla ögonblicken som är livet. Det är då vi verkligen lever.

Jag vill att vi alla ska klättra ut på tak och rädda fågelungar. Eller bara klättra ut på tak. Eller bestiga berg. Eller resa över hela jorden. Eller hjälpa människor i nöd. Och ja, det är riskabelt att hjälpa människor i nöd ibland! Att kämpa mot förtryck kan leda till att man blir mördad. Tänk om man tar in en knarkare i sitt liv och i sitt hem, och hen stjäl från en? Det händer. Kanske till och med mördar en! Det händer inte ofta, men det händer.

Men de gånger det INTE händer är det de ögonblicken, de händelserna, som gör livet värt att leva. Som gör planeten jorden, och det mänskliga samhället, en plats värd att leva på. Livet måste få vara vackert, och riskabelt, och vi måste få följa våra hjärtan. Det får inte bara bli en hopplös tävlan i att överleva... som vi en dag ändå kommer att förlora.

Miljöpartiet VS de andra

“Miljöpartiet De Gröna”, heter vi ju. Det har många gånger pratats om att vi kanske skulle byta namn till bara “De Gröna”, och ja, vi kanske skulle det. För grön ideologi handlar om så mycket  mer än bara buskarna och träden, ekorrarna och fiskarna. Det handlar om ett helt förhållningssätt. Till naturen, men också till varandra och oss själva. Det handlar om att leva i fred.

Ofta har vi visat oss ha väldigt gemensamma åsikter med Vänsterpartiet, och Ung Vänster. Särskilt då det gäller riktigt brännande frågor, om flyktingsolidaritet, solidaritet med förtryckta folk och ockuperade länder, med de riktigt fattiga osv, och de delar även (ofta till vår förvåning!) många av våra mest radikala idéer i miljöfrågor. Ändå är vi inte alls lika varandra!!...

De har ett helt annat förhållningssätt än vi. Ung Vänster har under senare valrörelser gått ut med slogans som: ”Krossa rasismen” eller ”Inga rasister på våra gator”, tillsammans med bilder på knytnävar, eller ”Det som är bra för överklassen är dåligt för dig”, där de helt utesluter ”överklassen” ur sin lyssnarkrets. Jag har hört dem inleda många debatter med orden: ”Politik handlar om motsättningar”. Budskapet är att det finns ett ”vi” och ett ”dom”, och det gäller för oss att slå ner motståndarna.

Så är det inte för oss miljöpartister! Vi vill inte krossa eller slå ner, vi vill övertyga meningsmotståndaren om det riktiga i våra argument. Politik handlar för oss om hur vi ALLA ska få det bra tillsammans, och bli lyckliga. Även de som tillhör ”överklassen”... Visst, vi vet att vissa människors mål och strävan i livet är att samla på sig mer makt och pengar och kunna trycka ner andra, och vi tycker inte att de ska få det. Vi vill bekämpa det. Men bakom det hela ligger en djup övertygelse om att människan inte blir verkligt lycklig av makt och pengar och att trycka ner andra. Vi tror på att vi kan nå den högsta lyckan genom att leva i fred med varandra, i kärlek, förståelse och ömsesidig respekt. När vi bekämpar koncentration av makt och pengar kämpar vi därför för alla klasser! Vi kämpar för människan Rupert Murdoch, när vi kämpar mot hans medie-imperium! (Även om han kanske inte ser det så, utan ser oss och Ung Vänster som lika stora fiender...)

Verklig lycka för alla människor är målet för vår strävan, i den gröna ideologin, i Miljöpartiet. Jag är inte så säker på att det är det för andra partier. Ofta får jag intrycket av att målet för vår strävan i t ex Folkpartiet och Moderaterna, och även Sverigedemokraterna för den delen, är att SVERIGE ska bli framgångsrikt som land, en stark och konkurrenskraftig part, gentemot andra parter, på den globala marknaden. Samtidigt med Miljöpartiets populära valaffischer ”500 mil i en skumpig lastbil – klart att biffen blir mör!” osv, körde Folkpartiet affischer med ”Framtidens Nyheter”. Många av dessa nyheter gick ut just på att Sverige skulle bli bättre än andra i någon slags tävlan: ”Nobelpris till Sverige”, ”Svenska skolor bäst i Europa” osv. Sverigedemokraterna har försökt nästla sig in i feminismen genom att säga att det är av feministiska skäl de inte vill att människor från mindre jämställda kulturer ska få komma in i Sverige. Och ignorerar då totalt det faktum att dessa människor väl knappast blir mer jämställda om de blir kvar i dessa kulturer, i sina länder!... För DERAS länder är inte viktiga för SD. I DE länderna får kvinnor gärna bli hur förtryckta som helst, bara de inte blir det här! Och Reinfeldt har skrivit boken ”Det sovande folket”, som går ut på att vi har blivit som lata, överviktiga innekatter pga all vår trygghet, och vi skulle behöva bli lite mer som de vilda djuren igen, alerta, smidiga, starka, och ja, förstås dör dessa undan så fort de börjar tackla av men det gör inget! Det är inte det viktiga! Det viktiga är att vi som land och samhälle, blir framgångsrika!

För MP är det totalt oviktigt vilket lands skolor som är bäst i Europa, eftersom alla länders människor är lika viktiga. De grekiska barnen förtjänar att gå i Europas bästa skolor PRECIS lika mycket som de svenska. Jag tror förstås inte att det avsedda budskapet med FP:s valaffischer var att svenska barn förtjänar mer än grekiska barn! Det avsedda budskapet var förstås att FP skulle förbättra skolorna. Men jag tror att detta omedvetna budskap som ändå förmedlades i väldigt många av deras 'framtida nyheter', faktiskt bottnar i en måhända omedveten ideologi om att målet för vår strävan är att bli bättre än de andra, att armbåga sig fram, att vara på topp på de andras bekostnad. Att de inte tror på att vi kan vara lyckliga tillsammans, i fred och harmoni med alla människor, djurarter och hela planeten. Men det är just det miljöpartister tror, och det är just därför som så mycket av det dessa andra partier tycker är bra framstår som direkt kontraproduktivt i en miljöpartists öron.

Det finns några partier kvar, som jag inte har sagt något om. Jag är inte lika bra på dem, så jag vet inte riktigt deras förhållningssätt, och hur de skiljer sig från oss. Jesus var ju ganska kärleksfull och tyckte att människor definierades genom vad de gjorde, inte genom vilken etnicitet de tillhörde (Den barmhärtige samariten) och så, så Kristdemokraterna skulle kunna vara ganska miljöpartistiska. Det tror jag dock inte att de är, dels eftersom ”Kristendomen” även försöker innefatta Paulus med sitt ”Kvinnan tige i församligen”, gamla testamentet med sitt ”Man ska inte döda, men homosexuella män ska man döda och synden för dödandet ska i det fallet läggas på den homosexuelle själv” osv, men framför allt för att KD själva säger sig vara ett ”borgerligt parti”. Det begreppet innebär, enligt min åsikt, denna tro på att målet för vår strävan är att vissa ska bli starka och framgångsrika på andras bekostnad, inte att människor ska bli lyckliga.

Centern... Tja, de tycks ha en ganska positiv inställning till medlemsdemokrati inom partiet, vilket bådar gott. De delar några av våra miljökrav, men är helt emot andra, särskilt när de strider mot böndernas intressen, av naturliga skäl.

Sossarna har, enligt min erfarenhet (främst från försök till rödgrönt samarbete i Kristinehamns kommun), en väldigt negativ inställning till medlemsdemokrati! Det bottnar förstås delvis i det faktum att de är ett väldigt stort parti, så om alla skulle prata lika mycket på deras möten som den typiska miljöpartisten gör på våra möten, skulle deras vara i några dygn, när våra varar i några timmar... Men ändå! Jag skulle vilja beskriva deras interndemokrati såhär: ”Det finns en liten elitklick och en enorm massa av får. Fårens uppgift är att ge kraft, genom sitt stora antal, åt elitklickens åsikter, vilka man utgår från är bra, och inte ifrågasätter. Elitklicken aspirerar man inte till!! För att komma med i den bjuds man in i den, av dem som redan är i den. För de vet bäst. Punkt.” Detta går tvärs emot MP:s hela själ. Helt ärligt tror jag att det är denna inställning, där ”fri debatt” är ungefär synonymt med ”splittring och kaos och början till slutet!!” som är främsta orsaken till S:s stora kris på senare år...

Ja, det var väl alla. Sen har vi förstås ”uppstickarpartier”, till vilka MP generellt har en positiv attityd, genom vår kärlek till aktiv och levande debatt. Detta är mycket till vår nackdel, eftersom många av våra väljare faktiskt gör slag i saken och RÖSTAR på ett av dessa uppstickarpartier, även om vi inte tror att de kommer in, medan andra partiers väljare mer troget taktikröstar på sitt parti för att slippa ”kasta bort sin röst”. Men jag ska erkänna att jag ändå inte är tillräckligt insatt i dem för att behandla dem här. ...Trots att jag faktiskt taktikröstade på Fi förra gången, i ett desperat sista hopp om en röd-grön-Fi majoritet för att sänka alliansen... Efter ett tips från Fria Tidningen... Ja, ni ser! Miljöpartister!! :)



För att sammanfatta vill jag alltså konstatera att MP är ett unikt parti, olikt alla de andra. Även om vi delar uppfattning i sakfrågor här och där, skiljer sig vi oss fundamentalt åt i förhållningssätt till världen. MP är det enda riksdagsparti vars förhållningssätt är lycka, fred och förståelse, med respekt och förtroende för allas olika önskningar och åsikter, medan de andra partiernas förhållningssätt är kamp och tävlan, en vinnare och en förlorare. Utom möjligtvis S, vars förhållningssätt kanske är harmoni genom dominans... Pax Socialdemokratia!


Så nu vet du vad du har att rösta om. Använd din röst väl, och lita på dig själv när du väljer, inte på någon annan! En äkta, grön fred på er, allihop! :)

-------------------------
Se även: naturskyddsforeningen.se/val

Läs även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16

Det postindustriella dilemmat och vi

Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.

Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.

Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:

När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:

1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.

Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.

Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!

Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!

Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!


Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...

--------------

PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.

-----------------

Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem. 

Högre skatt åt folket!

Ekonomiskt välstånd är de pengar man har över, efter att man har betalat sin hyra, mat, räkningar, nödvändiga inköp av kläder, hushållsartiklar och hygienartiklar, och efter att det allmäna har betalat för skolgång, sjukvård och lite annat nödvändigt som vägar och sånt.

För oss.

I Kenya finns inte ens några bra vägar. Men den som har råd med (hyra,) mat, kläder, skola och sjukvård till sig och alla sina barn, anses ändå rik! Oj, den som inte har problem med något av detta är rejält rik!!...

Vi är alla rejält rika. För dem.

Ibland hör jag människor i Sverige som talar om "skattetrycket". Som om det vore en börda, en tyngd som tynger ner oss, och hindrar oss att sträcka ut oss i riktigt vår fulla längd. Så som det säkert var någon gång på 1700-talet. Nu är det snarare så att vår fulla längd inte är nog, utan vi står på en hög stege och vi klättrar högre och högre upp, och DÄR uppe nånstans sitter en skatteribba som säger hit men inte längre...

Dessutom, på 1700-talet gick förmodligen större delen av skattepengarna och -maten direkt till herrarna och damerna för deras nöjen och förstärkta makt, snarare än till någon samhällsservice. Idag finns skattepengarna till för att tjäna det allmäna, och kungafamiljen (sägs det!) drar in ungefär lika mycket i PR till Sverige som de kostat i underhåll. Pengar som gått till skatt är fortfarande våra pengar.


För varje år klättrar vi högre upp på stegen. Varje år slår handeln rekord, utom i globala krisår, men det går snart över. Sen är tillväxten igång igen. Fler och fler prylar, oftare och oftare en ny TV och mobiltelefon. Fler och fler åker på flygsemester varje år. Ack ja, vi blir bara rikare. På vissa sätt.

Men på andra håll knakar det i vår rikedom! För när jag var liten fanns det ett sjukhus i Säffle. Och doktorn kunde komma på hembesök. Skolsyster hade vi på plats varenda dag, och naturligtvis en skolbibliotekarie och en massa kringpersonal som gjorde att lärarna bara behövde tänka på att undervisa, med allt vad det innefattade. Det har vi inte råd med längre. Nu har Säffle en vårdcentral som är öppen mån-fre 8-17, så bli inte sjuk på helgen! Sen jag flyttade till Kristinehamn har även denna stad förlorat sitt sjukhus och sin akutmottagning, skolbibliotekarierna har successivt blivit färre och färre, och skolsyster finns det bara ibland så behöv ingen stelkrampsspruta en tisdag (t.ex)!... Maten till skolor och äldreboenden lagas oftare och oftare någon annanstans, kyls, transporteras och värms upp igen. Varje år får yngre och yngre svenska barn åldersdiabetes, men vem har råd med mat av hög kvalité på skolorna? Vem har råd med personal som lagar maten på plats, eller kravmärkta råvaror? Att köpa in nyskördade, närproducerade grönsaker som måste sköljas rena från jord först ska vi inte ens tala om!... Skolan är redan en av de största utgiftsposterna i kommunen, hur ska det gå ihop?!

Hängde ni med? Vi har alltså råd med fler och fler TV-aparater och mobiltelefoner varje år, men har inte längre råd med sjukvård eller giftfri mat till våra barn...

Och det är nu jag tycker att vi ska gå tillbaka till början, back to basics liksom. Och fråga oss: Vad vill vi egentligen med våra liv? Vad gör oss lyckliga? Vad ger oss livskvalité?

Är det de nya TV-aparaterna? Eller är det litteraturen? Den nya mobiltelefonen, eller mat som luktar och smakar mat? Kanske känslan av att vi förvaltar och bevarar vår planet, istället för känslan av att vi utarmar och förgiftar den.....?

För det är ju så, att varje krona som ges i skattelättnad blir en krona till som läggs på privat konsumtion, och nej det jämnar inte ut sig, och nej det kommer inte igen. För om jag får mer pengar i min plånbok och mitt barn blir av med sin skolbibliotekarie, då går inte jag och anställer en skolbibliotekarie för de pengarna jag fick. Det har jag fortfarande inte råd med. Och TV:n jag får råd med kan inte ersätta den litteraturskatt som barnet riskerar att förlora med skolbibliotekarien, även om den har plasmaskärm!


Och lösningen på detta problem - för ett problem ser jag det verkligen som! - är så enkel. Högre skatt! Högre skatt gör mindre privat konsumtion: Mindre resursutarmning, mindre förgiftning, mindre sopberg av teknikprylar som inte ens är trasiga. Men större gemensam konsumtion: Kultur, skola, sjukvård, våra barns mat. Högre skatt ger högre livskvalité. Så häng på:

Högre skatt åt folket!!

--------------------

Mycket av ovan problem är iofs nedströms från det postindustriella dilemmat, som jag skriver om i texten:

Det postindustriella dilemmat och vi, 2014-08-02
(Det är det jag kallar Baumols dilemma i kommentaren nedan.)