Barnsagor

När jag var liten trodde jag att Lille Skutt i Bamse-tidningen var en tjej. Jag trodde också att kaninen i Nalle Puh var en tjej, och jag har för mig att jag även trodde att Nasse var det (hon var ju ändå rosa!). Säkert fanns det många, många fler figurer, i fler barnsagor, som jag trodde var tjejer, men det visade sig allteftersom, en figur i taget, att jag hade fel. Ingen utav dem var tjejer. Om jag däremot trodde att de var killar, då hade jag rätt. Varenda gång.

När jag fick veta att Lille Skutt var en han tyckte jag först inte om det, och jag bestämde mig för att ignorera det och låta henne förbli en hon i min värld. Dels för att hon ju redan var det för mig och det skulle vara jobbigt och lite synd att tänka om och förändra allt; dels för att jag tyckte att det passade bättre med en hon-figur som kanin (med rosa svans); men dels för att jag tyckte, att om Lille Skutt också var en kille, så var de ju killar allihop! Skutt, Bamse och Skalman! Och det tyckte jag i min lilla barnhjärna inte var lika intressant...

Men jag fick förstås ge upp när jag lärde mig läsa själv. Och sen sprang han ju och gifte sig med en brud med blåa ögon, tre gånger så stora som hans, och minst lika rosa svans. Och homosexualitet var inget jag visste något om.


Min vän och första kärlek Simon från England var just här på besök. Det visade sig att Simon kallade allt och alla för ”han”, från föraren i bilen långt där borta och ”den rike” eller ”politikern” i exemplen, till måsarna, maskarna och rentav brickorna i damspelet. ”Hur vet du att det är en han?”, frågade jag några gånger, och så kom vi överens om att bara för skojs skull börja kalla alla för ”hon” i stället, så fort vi inte visste, eller det inte spelade nån roll. Simon var ganska dålig i början, men blev allt duktigare på det mot slutet av sin vecka här!

Det var på sista dagen vi satt och spelade dam. Ingen av oss hade spelat det mycket förut så vi diskuterade glatt taktiken, för det gemensamma lärandet. Jag kallade brickorna ”den”, han kallade dem ”han” och vi beslöt att de alltså var hon-ar; korta, krigiska små flickor som slogs för att utrota varandra. Det hjälpte inte. När spänningen grep oss sa jag i alla fall ”den” och han ”han”. Jag rättade honom gång på gång, och till slut avbröt han taktiksnacket och tittade förvånat upp...
”Varför är det så svårt?!”, frågade jag. ”Jag vet att du försöker, så varför är det ändå så omöjligt att se könlösa brickor som ’hon’ när det går utmärkt att se dem som ’han’?”
”…Men jag har väl ingen anledning att vilja byta egentligen”, sa han. ”Jag måste själv ta illa upp och tycka att det är fel att höra mig själv kalla dem ’han’, och det gör jag egentligen inte, tvärt om! För i själva verket, om alla de viktiga alltid är han så betyder det att jag är viktig. Det säger mig att jag är bättre än du! And that makes me feel goood! Weheeey!” Han höjde en näve mot skyn.

Så sen dess var verkligen alla pjäserna hon, och ingen sa fel mer.

Plötsligt utbrast Simon:
”Nu känns det plötsligt orättvist att de alla ska vara hon!!! Det känns ojuste och inte alls bra, nu sitter jag här och blir faktiskt lite ’pissed off’!”
Vi log, och så sa han med mjukare tonfall:
”Och det är skrämmande, för då inser jag att det är såhär du måste känna dig jämnt...”


Ja. Det är väl det.

Och om världen hade gått från lika representation till denna oerhörda snedvridning över en natt, om någon föreslagit: ’Jag vet! Vi gör alla exempel utom föräldrar, låglöneyrken och enstaka undantag till bara det ena könet för enkelhets skull!’, då skulle det aldrig ha hänt. Folk skulle ha protesterat. Folk skulle ha varit arga, ’pissed off’. Men jag var bara ett barn när jag långsamt fick lära mig inse att jag inte räknades, aldrig fanns bland exemplen. Jag blev aldrig förbannad. Bara förvånad. Besviken. Förödmjukad, undanskuffad och trampad på.

Senare finns det de som blir arga. Det finns ett namn för dem. Vi kallar dem ’rabiata manshaterskor’ och hävdar föraktfullt att de hetsar upp sig över petitesser. Att de motverkar kampen för verklig jämställdhet, som handlar om något helt annat.

Sexistiska Nicke Nyfiken

Nicke Nyfiken hade feber och nös, så mannen med den gula hatten sa:
"You're definitely fighting a germ!"
Nicke visste inte vad en germ var, så mannen visade en bild på en, i en bok.

Sen somnade Nicke, och drömde att han och katten blev små, och gav sig in på upptäcksfärd in i Nickes stora kropp, som märkligt nog låg kvar på kudden. I ett rymdskepp som katten styrde; en rolig liten detalj som jag uppskattade! Jag tyckte också om de charmiga informationsskyltarna som visade "You are here", liksom berättarröstens glada förvåning över att hitta dessa!

Självklart uppskattade jag också soundet på the germs, när Nicke väl hittade dem! Det underbart rockande bandet Toots and the Germettes!
"I'm in your nose!", sjöng Toots.
"Oh yeah, he's in your nose!", trallade germetterna euforiskt. Tydligen spelade det ingen roll att de också var i Nickes näsa.

"We're germs", förklarade visserligen Toots när de sjungit färdigt, men se nu på när detta påstående strax trollas bort...

Toots and the Germettes

Nicke förklarade att han var ägaren till den här kroppen, och att Toots och germetterna måste ge sig av, eftersom Nicke blev sjuk annars.
"Oh, I'm making you sick?", sa Toots. "Oh well in that case, I'll be on my way, I'll just pick up a few things.... FOOLED YA!"
Germetterna säger ingenting, och ingen tilltalar dem.
Berättarrösten förklarar:
"George (Nicke på engelska) knew he would never feel better until he got rid of Toots."

Men vänta nu... Räcker det då? Toots var ju bara en av fyra germs! Visserligen den största, men... de andra var ju ändå tre! Räknas inte de alls?

Strax därpå:
"George couldn't believe how hard it was to get rid of one measly germ."

Nej, det gör de alltså inte. En stor han-germ plus tre små hon-germs är exakt lika med en germ.

Följaktligen riktar Nicke och katten in hela sin germ-fighting-strategi på Toots, och ja, det funkar utmärkt! De håller fast Toots medan de retar stora Nicke att nysa, och de tre små spåniga germetterna springer lydigt fram och ställer sig vid sin mans sida och ser hjälplösa ut, så att de också blåses ut av nysningen. Så därmed var ju tesen bevisad sann: Bara hanar är något att räkna med. Honor hänger bara med som tillbehör. Toots och hans germetter. Liksom "folket, och deras fruar och barn", som det står i bibeln.

---------------------------
Filmen som texten handlar om:
Curious George - The inside story

Förutom det där med den fasansfulla sexismen och osynliggörandet av honor så är Nicke Nyfiken ett fantastiskt barnprogram! Fritt från våld och fullt av vänlighet, tolerans och naturvetenskap! Det verkar faktiskt som att de rentav har försökt bekämpa den där sexismen lite grann... men man måste liksom fatta hur den funkar först, för att lyckas!

Astrid Lindgren regerar!

Bakgrunden till denna text är att mitt barn en dag ändrade sitt språkbruk. Efter en lång tid av tal utan pronomen använder hen nu ett: han. Alla är han. Är det en tillfällighet?

Titta här:
Bamse
Nalle Puh
Paddington
Pelle svanslös
Emil i Lönneberga
Pippi Långstrump*
Kalle Anka
Musse Pigg
Barbapapa
Dennis
Snobben
Kalle och Hobbe
Byggare Bob
Alice i Underlandet*
Alla vi barn i Bullerbyn*
Madicken*
Den vilda bebin
Max (Max potta, Max napp osv)
Djungelboken
Karlsson på taket

En lista på några väldigt vanliga, väldigt kända böcker och seriefigurer som erbjuds våra barn. Gör en könsanalys av utbudet. Du förstår nog snabbt vad asteriskerna står för: Undantagen som bekräftar regeln!

Låt mig berätta om en av mitt barns favoritsagor, Barbapapas resa: Barbapapa är deprimerad och en manlig doktor kommer fram till att han längtar efter en Barbamama. Barnen Jacob och Lisa* ger sig ut med Barbapapa för att leta efter en. De åker till London där en hippie-man säger att de ska åka till Indien. I Indien säger en vis man att de ska åka till New York, där en rik man (med en kvinnlig sekreterare*) säger att de ska åka ut på landet. Där säger en manlig bonde att de ska leta på andra planeter. Sen åker de hem och hittar en Barbamama i trädgården. På bilderna finns många kvinnor som dock aldrig nämns. Bl a är bönderna en man och en kvinna, men det är mannen som pratar, och benämns "bonden". Som om hon inte ens finns, eller är hans tillbehör, trots att hon tydligen arbetar lika mycket som han.

På SVT Play gillar mitt barn Breven från Felix. Vi har sett leksakskaninen Felix åka till Holland, Schweitz, Frankrike, Italien, Grekland, London, New York, Paris, Afrika(!), Indien, Australien, Japan och Kina. Han träffar människor och djur, och även om en del människor är kvinnor så är varenda djur en man! Just det... Utom en fågel med ett ägg som Felix måste rädda. Plus att resmålen förstås motsvarar den västerländska världsbilden (inget Kazakstan eller Kirgizistan, inget Nairobi eller Accra. Eller Ghana!). Felix' ägare Sofie är visserligen flicka, men hon sitter ju å andra sidan mest som Penelope och väntar på brev, och på att Felix ska komma hem.

Men bland sångerna blir det ändå riktigt illa:

Ekorrn satt i granen
Björnen sover
"Det var en elefant som var så elegant, han hade..."
En elefant promenerade
Nyss så träffa jag en krokodil
Kycklingen Gullefjun
Var bor du lilla råtta^
Mors lilla Olle
Prästens lilla kråka(*)
Lasse Lasse liten
Ett gammalt fult och elakt troll^
Här kommer lilla Ludde^
Har du sett min lilla katt
Greven hade en liten hund^

Bara ett enda undantag att bekräfta regeln med! Kanske är det för att sångerna innehåller så många djur, och djur är ju alltid män, eller? Ja, även prästens lilla kråka hävdar en del är en han, fast jag hävdar motsatsen.

Här finns en ny markering: ^ Den betecknar sånger där första personen (huvudpersonen) är en man, men där det kommer in en kvinna på andra plats, för att skapa nån slags jämvikt, eller variation. Hos det gamla trollet fanns t ex en trollmadam, och råttan hade en fru, Lovisa. Trollet och trollmadamen. Råttan och råttans fru. I början kan man tro att orden "troll" och "råtta" är könsneutrala ord men nu vet ni alltså bättre! Alla råttor är hanar. Honorna är råttors fruar.

Kanske vill ni invända att man lätt skulle kunna sätta ihop en lista med lika många barnböcker med kvinnlig huvudperson om man ville, och det är klart man kan. Jag försöker göra det varje gång vi är på biblioteket! Men de blir inte lika kända. Lyckas du få ihop en lista med kända kvinnliga huvudpersoner så kan du pröva att plocka bort Astrid Lindgren... Då går du bet! Astrid Lindgren, denna starkt lysande stjärna, är den enda som, bland så många andra kvaliteter, dessutom är jämställd!

Förresten är forskningen entydig: 70% av alla bilderböckers huvudpersoner är manliga, enligt denna artikel, som förresten även innehåller en massa nyttiga tips på hur man kan förbättra jämställdheten, och minska könstvånget för båda könen. Högst aktuell, även om den är några år nu. Denna artikel ur Göteborgs Fria Tidning hävdar att könsskillnaden mellan huvudpersonerna i barnböcker minskat, men de säger inte med hur mycket. En mycket intressant artikel för övrigt, om genus och trender i barnböcker, och deras påverkan på barn.

Mitt barn är förresten såld på Pippi-DVDer som vi hyr på biblioteket. Ständigt hör vi citat därifrån, och hen försöker att göra saker som Pippi gör. Hör man ett "Ha-haaaa" bakom sig så vet man att det är bäst att akta sig, för då står en tvååring där med ett eller annat långt föremål, och är Sjörövarfabbe med ett svärd! :)

Astrid Lindgren regerar!!

Bild: Helsingborgs Dagblad
Fotograf: Jan Collsiöö, 1978

Brandtal på Internationella Mansdagen

Grattis på mansdagen, alla män! :) Detta brandtal är till er.

Vill inte fira internationella mansdagen genom att framhålla några "unikt manliga" egenskaper som gör dem/er speciella och värda att tycka om. Det blir bara stereotypt och taskigt mot dem som inte passar in i mallen. (Typ alla.) Vill däremot hedra alla män genom att ta upp några orättvisor de utsätts för:

- Män dör mest genom mord (i Sverige o de flesta länder, dock ej alla).
(Se Sex feministiska myter, bok)

- Män dör fortfarande mest i krig. 1.3 - 10 gånger så mycket som kvinnor, enligt forskning.
(Se Male Victimhood in Armed Conflict, artikel på Political Violence @ A Glance)

- Män dör mest av självmord (i de flesta länder). De är visserligen deprimerade mer sällan än kvinnor, men saknar å andra sidan socialt stöd, söker inte professionell hjälp m.m., vilket gör att de drabbas hårdare när de väl drabbas.
(Se Wikipedia - Självmordsstatisik)

- Män dör yngre (i de allra, allra flesta länder) beroende på en mängd kultur- och livsstilsfaktorer. (Och nååågon enstaka biologisk faktor också.)

- Män är dessutom ständigt anklagade för att vara den skyldiga halvan, till krig, våld, sexbrott och könsdiskriminering. Även om det ligger en viss statistisk sanning i detta måste det vara slitsamt för individen att alltid vara skyldig, oavsett vad man gör och inte gör. Och... till slut kan man ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget...!

Veckosärbo

Min man har skaffat en pendlingslägenhet nära sin skola. Detta har stämt till eftertanke...

I helgen var barnet där hos honom hela tiden, och jag var själv här i huset. Det är väl inte så konstigt om jag upplevde det som mitt livs längsta utandning sen barnet kom till världen. Eller just det, sen den där ensamma kampingturen jag företog förra våren. Jag fick också huset mer organiserat och i ordning än vad jag och min sambo fått tillsammans på alla de 8 månader vi bott här.

Men igår var jag alltså makalös förälder för första gången, och vet du vad? Lyckokänslan och energin fortsatte! Alltså, det är väl inte så magiskt egentligen, för en stor del i detta är att jag lagat mat till hela veckans matlådor i helgen, och därför inte tänker laga någon större måltid den här veckan. Att laga mat till både matlådor och middag åt två hungriga vuxna och ett litet barn varje vardag är annars ett stort stressmoment. Men det var något annat också. Något som visade sig efter kvällsgröten som intogs vid halv-åtta-tiden. Då dukade jag nämligen bort från bordet, och fortsatte sedan att städa och sortera vårt hus. Även om middagen blir färdig tidigt, och även om jag egentligen vill, så brukar jag aldrig göra det annars.
'Varför då?', frågade jag mig. 'Det borde väl bara vara att göra, då också?...'
Men det är såhär att min partner aldrig brukar vilja göra det. Efter maten, om det blir nån tid över, brukar han bara vilja dega i soffan, tills han nästan somnar, och då gå och stupa i säng. Och jag brukar sitta där och tänka att 'men det vore mycket bättre om vi gjorde i ordning det här först, och det finns ju så mycket annat i huset som egentligen borde göras också, fast jag inte just nu kommer på vad', men jag brukar aldrig göra det. Jag brukar sätta mig i soffan och dega jag med. Varför det?

Och igår så tänkte jag plötsligt att det kanske är såhär: Jag vill inte vara den där kvinnan som står och stökar i köket medan mannen degar i soffan!! Det passar inte alls in på min självbild, och min syn på hur mitt liv borde vara!

I tragiska familjekomedier på TV stökar alltid kvinnan i köket medan mannen degar. Min bästa vän brukade alltid stöka i köket medan andra degade, och hon fick fibromyalgi. (Kausalsambandet inte helt utrett!) Min mamma brukade alltid stöka i köket medan vi andra degade. Efteråt har hon sagt att hon alltid var missnöjd med det, men att hon liksom väntade på att vi själva skulle finna medlidande med henne, och genom solidaritet och mognad börja göra vår del av bördan. I stället slutade det givetvis med att vi barn inte hade en aning om vad det egentligen innebar att sköta ett hushåll förrän vi flyttade hemifrån. Jag ville aldrig göra samma misstag som hon.

För misstaget, som jag såg det, låg ju i att hon helt enkelt gjorde det. För att 'nån måste', och hon tog det på sitt ansvar. Om hon helt enkelt hade vägrat hade hon sluppit både bördan och frustrationen över oss andra!

Och först nu, 1.5 decennium efter att jag flyttat hemifrån, snart 3 år efter att jag blivit sambo, och tre dar efter att jag blivit veckosärbo och inte längre har nån här att förhålla mig till, när det plötsligt känns som att det är mitt hus, som jag kan ordna för min skull, så upptäcker jag plötsligt att jösses... det är i arbetet som lyckan ligger!... Det är den som är aktiv och jobbar på och gör saker, som mår bra, och den som sitter och degar som blir blåst på konfekten! För hur mycket större tillfredsställelse är det inte att få se en ren diskbänk sakta träda fram, och veta att allt är på sin plats och förberett för nästa dag, för nästa matlagning, och kanske rentav göra nåt lite extra som att sätta upp några foton eller en tavla eller införa ett nytt fack för gummisnoddar eller utgående post, än att sitta och dega i en soffa tills man stelnat och sjunkit fast i dynan och kvävs och kippar efter luft?!!

Lite särboskap är nyttigt för alla människor. ;)

Varför kvinnor och män har olika löner

Detta är varför kvinnor och män har olika löner:

När våra barn är sådär 2-3 år säger vi till våra flickor: ” Åååh, vad SÖT du är!”, och till våra pojkar: ”Åååh, vad STARK du är!”. Barnen blir glada eftersom de känner att vi uppmuntrar dem, och flickorna känner sig nöjda med sitt utseende, pojkarna med sin styrka. De kommer att fortsätta uppmärksamma dessa bra sidor hos sig själva. När vi säger till flickorna: ”Vad duktig du är!”, är det oftast för att de hjälpt mamma duktigt i köket, och när vi säger detsamma till pojkarna är det kanske för att de byggt något skickligt med klossarna eller legot.

Mobilfoto taget i varuhuset 2011-03-29

När pojkarna sedan härjar och för oväsen suckar vi och säger ”Pojkar är pojkar!”. Kanske försöker vi säga åt dem att sluta, men vi väntar oss inte att de ska göra det! När flickor beter sig på samma sätt hejdar vi dem. Vi vill verkligen inte se våra flickor i den rollen, det skär i våra ögon! De ska ju vara milda och ljuva väsen. Flickorna känner att nu har de verkligen gjort bort sig, och de skäms. Pojkarna kan tvärt om känna en viss stolthet över sin busighet och rebelliskhet, för de känner att vi trots allt gillar dessa framfusiga drag hos dem.

Åren går och ni vet, skolan och allt det där, mopeder och anorexia...

Sen är barnen vuxna, och nu inför vi individuell löneförhandling. Och där sitter flickorna som nu är kvinnor med sina milda och ljuva väsen och säger ”Nä men inte ska väl jag...!”. För ödmjukhet är fint hos en kvinna. Männen däremot säger ”Jag förtjänar såhär mycket därför att jag har de här och de här goda egenskaperna”, och nämner en summa högre än de egentligen tycker att de förtjänar, för det är fint med en man som tar för sig. Vi ger väldigt mycket pengar per arbetstimme och utbildningstimme för alla former av konstruktionsjobb, och inga pengar alls för merparten av allt hushållsarbete, som ju är något var och en i regel utför bara för sin egen och familjens skull, i sitt eget hem. Och pojkarna fick ju veta att de var duktiga på konstruktion, och flickorna att de var duktiga på hushållsarbete! Så det är det de sysslar med.

Dessutom, om en ung man och en ung kvinna med samma meriter, t ex utan erfarenhet men med samma utbildning och samma betyg, söker samma jobb, då anställer vi med företräde mannen. Kvinnan får ett mindre avancerat jobb som hon egentligen är överkvalificerad för. Några år senare vill de båda byta jobb, och råkar kanske på nytt bli konkurrenter om samma tjänst. Men nu har han faktiskt bättre meriter än hon! Han har bättre arbetserfarenhet och ÄR faktiskt duktigare än hon. Nu kan vi med gott samvete anställa honom.

Antag att hon lyckas få en identisk tjänst någon annanstans, och de kommer till individuell löneförhandling. Då har hon alla skäl i världen att begära lägre lön än han. Även utan milt och ljuvt väsen. Och sålunda rullar det på. Och hennes värderade skönhet, den bara falnar med åren, medan hennes brors konstruktionsskicklighet blir bättre och bättre och bättre...

Att kvinnor har lägre lön än män är förstås djupt orättvist! Nu frågar jag er alla: Vad ska vi göra, för att till slut ändra på det?

---------------------------------------
Läs även:

Barnsagor 2014-05-19

Brandtal på internationella mansdagen 2012-11-19

Drivande ångest 2013-01-26

med flera
...