Vad vår rikedom består i

Det kan låta filosofiskt, men den här texten ska handla om materiell rikedom. Den handlar om varför du och jag är så enormt mycket rikare än en kenyan.

Du kanske inte anser att du är enormt rik. Du kanske är student eller låglönearbetare eller socialbidragstagare. Du kanske har svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden, och anser därför att du är ganska fattig. Du kanske har svårt att få det att räcka till mat, och anser därför att du är utfattig! Men jag ska tala om för dig vad du har.

Du har elektricitet. Varenda hus du någonsin bott i har förmodligen haft elektricitet. Att bygga upp ett elnät kostar pengar. Du har, och har förmodligen alltid haft, rinnande vatten. Du behöver inte gå flera kilometer varje dag med tunga vattendunkar. Huset du just nu sitter i har tjocka väggar, med isolering och tätade fönster. Kanske betalar du för det, kanske inte, men du har nytta av det. Den som byggde huset hade en gedigen utbildning som krävde mycket pengar, och du behöver aldrig ägna en arbetsdag åt att bättra på den bortregnade lerputsningen på utsidan eller täta taket. Det finns avlopp i huset, och all skit går snyggt och prydligt till ett kostsamt reningsverk, och inga kolibakterier kommer senare att komma tillbaka och förgifta ditt dricksvatten.

När du var liten åkte du kanske subventionerad skolskjuts. Skolvägen hade någon asfalterat, och det fanns inga hål i den som gav bussen punktering. Du fick gratis utbildning. Den har du kvar än idag, och den ger dig enorma möjligheter i såväl stort som smått. Du är försäkrad. Om du blir sjuk får du sjukvård; om du blir utan inkomst får du bidrag. Om du har ett jobb är du garanterad minimilön. Om du lever snålt på den minimilönen kan du resa utomlands varje år, och ditt pass kommer att ge dig inresetillstånd över hela världen.

Fönstren i huset där du sitter har inga galler. Vem som helst kan ta sig in där om natten, men gör det inte. Banken eller affären har inga beväpnade vakter på dygnet-runt-post, och skulle du ändå råka ut för brott vet du att du får polishjälp utan att behöva muta någon. Ett konsumentverk skyddar dig från att bli lurad när du handlar, och ett livsmedelsverk skyddar dig från matförgiftning från affären och restaurangen.

Allt det här kostar enorma summor pengar att bygga upp. Pengar och mänskligt kapital. För oss har det här funnits hela tiden, och gör livet så ohyggligt bekvämt för den fattige svensken, jämfört med den fattige kenyanen. Hos henom finns inget avloppsnät, och inga planer på att bygga nåt i den närmaste framtiden... Nej, för henom gäller inget av det ovan nämnda.

När jag var i Kenya hände det mig hela tiden att folk som jag blivit lite grann kompis med bad mig om gåvor eller hjälp med vissa kostnader, eftersom de har uppfattningen att alla vita är rika. När jag berättar om detta för svenskar säger de ofta att dessa kenyaner visst inte förstått att de råkat på en svensk som inte är så rik. Men de har fel. Jag är enormt rik, och enormt mycket rikare än de. Men det är förstås en rikedom jag inte kan dela. För den är inte löstagbar i pengar.

Elen i mitt hus är billig för mig, för jag byggde inte elnätet. Jag kan inte sälja elnätet och ge min kenyanske kompis pengarna. Jag kan inte tvingas svälta av fattigdom, för jag har ett medborgarskap som gör svenska staten skyldig att försörja mig om jag inte kan det själv. Men jag kan inte lägga armen om axeln på min fattige, kenyanske kompis och säga:
”Hörru Svenska Staten, det här är min kompis; du kan väl ta och försörja henom också va?”
Jag kan inte ens visa upp mitt svenska pass på flygplatsen och ta med mig min kenyanske kompis hem, som så många av dem bad mig göra. Det är mitt, personliga pass och gäller inte vad jag vill att det ska gälla, utan helt enkelt mig.

Jag föddes med min rikedom, och jämfört med de flestas på denna jord så är den alltså enorm. Men hur generös jag än är till min läggning, så kommer den absolut största delen av den alltid att vara bunden till, och förbehållen, min person.

Matlagning i ett kök i Mazeras, strax utanför Mombasa, Kenya

————————————————————
Skriven i Kenya, 2007

En liten bubbla av frid och harmoni

En kille i Kenya sa en gång till mig: "Där i Sverige, där måste alla vara lyckliga jämnt", och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Vad förvånad han blev, när jag berättade om hur många självmord vi hade, och om hur många som var stressade, eller mer eller mindre deprimerade! "Varför?!", frågade han. Inte visste jag varför. Jag hade aldrig sett så lyckliga och fridfulla människor innan jag kom till detta fattiga folk, så jag trodde väl att olycka var normalt...!

Men varför? Varför är vi inte lyckliga jämnt? Jag vet inte. Men jag ska nu presentera en tes för er: Jag tror det kan ha att göra med att vi lever i en liten bubbla av frid och harmoni, och utanför den bubblan rasar ett stormande hav, där människor förgås av kval, och vi vet om det. Och ingen vettig människa kan leva med den vetskapen, utan att det stör ens sinnesfrid!

Dessutom har ondskan utanför, tentakler in i bubblan, så man kan aldrig riktigt glömma! Rätt som det är får vi veta att de kläder vi har på oss syddes av barn som led i helvetiska förhållanden. Att bomullen besprutats med gift, som hade ihjäl några i Indien. Bananerna skördade liv i Nicaragua. På TV går reklam med leende bruna barn som räddats av de rikas gåvor. Räddats från död och fruktansvärt lidande, får man anta. Och så kommer det flyktingar. Fler och fler flyktingar kommer från Landet Utanför och vill in, in i vår bubbla, bort från kvalen. Men vi skickar tillbaks dem. Då tar de livet av sig, de svimmar, de bryter ihop, barnen faller i koma. Men vi måste, för vi skulle aldrig klara att ta in alla som vill! Havet av kval är så väldigt stort, och vår bubbla är så liten. Den skulle spricka. Och vi skulle alla rasa ner i havet.

Jag tror att mycket i vårt samhälle kan härledas till denna världsbild, och till skräcken som föds ur den. Skräcken att ens bubbla ska spricka. Varför köper vi inte mer fairtrade-märkt t ex? Vi är ju världens rikaste befolkning, vår konsumtion ökar för varje år, det är inte som att vi inte har råd! Men fairtrade-märkt garanterar att arbetarna har fått schyst betalt, vilket bygger på antagandet att de INTE fått det, för alla andra produkter vi köper. Att handla fairtrade-märkt innebär därför ett erkännande av Landet Utanför, Havet av kval, och vår sinnesfrid är beroende av att vi aldrig tänker på detta.

Sverigedemokraterna. "Vi måste ta hand om våra egna problem först! Det är inte rätt mot de människor som kommer hit att släppa in dem, när vi inte kan erbjuda dem den service de förtjänar, eftersom vi har så svåra ekonomiska problem själva!". Visst. Stackars oss. Stackars världens rikaste befolkning, som är så fattig! Men de törs inte se det så, törs inte se hur mycket, mycket bättre än flyktingarna vi har det, för de är livrädda att bubblan ska spricka! Och att vi ska få det som de!

Välgörenhetsgalor. Avlatshandel. Köpet av lite rent samvete för någon procent av sin inkomst, men som jag skrev i Varje sedel är en valsedel, så upprätthåller vi lidandet med de andra 99 procenten.


Det värsta är att vi har fel. Världsbilden stämmer inte. Det ÄR oss det är synd om, vi som är stressade, olyckliga och rädda. De lyckliga människorna finns i Landet Utanför, bland de fattiga. De lider de också, visst gör de det, men de är inte lika olyckliga som vi. Så det är tråkigt att vi ska upprätthålla denna orättvisa världsordning genom vår konsumtion och vår politik, när vi faktiskt kunde lösa alltihop, deras problem och våra, genom att bara handla fairtrade-märkt! Och under tiden... Under tiden borde vi öppna våra gränser. Med detta menar jag: Fri invandring. Och ingenting mindre.
-------------

Vidare läsning: 
Unga mår sämre än sina föräldrar, SvD 2007-04-29
Många unga mår allt sämre, BUP Västra Götalandsregionen, 2011-09-21 (Bl a om att ett intyg till föräldern om "Vård av barn" kan göra underverk för ett olyckligt barn på bara några veckor!...)
Varför mår svenska unga, som har det så bra, allt sämre psykiskt?, forskning.se, även länkad i texten ovan.

(Alla dessa presenterar även en tes om varför vi mår så dåligt. Så... har de rätt, eller har jag?)

Högre skatt åt folket!

Ekonomiskt välstånd är de pengar man har över, efter att man har betalat sin hyra, mat, räkningar, nödvändiga inköp av kläder, hushållsartiklar och hygienartiklar, och efter att det allmäna har betalat för skolgång, sjukvård och lite annat nödvändigt som vägar och sånt.

För oss.

I Kenya finns inte ens några bra vägar. Men den som har råd med (hyra,) mat, kläder, skola och sjukvård till sig och alla sina barn, anses ändå rik! Oj, den som inte har problem med något av detta är rejält rik!!...

Vi är alla rejält rika. För dem.

Ibland hör jag människor i Sverige som talar om "skattetrycket". Som om det vore en börda, en tyngd som tynger ner oss, och hindrar oss att sträcka ut oss i riktigt vår fulla längd. Så som det säkert var någon gång på 1700-talet. Nu är det snarare så att vår fulla längd inte är nog, utan vi står på en hög stege och vi klättrar högre och högre upp, och DÄR uppe nånstans sitter en skatteribba som säger hit men inte längre...

Dessutom, på 1700-talet gick förmodligen större delen av skattepengarna och -maten direkt till herrarna och damerna för deras nöjen och förstärkta makt, snarare än till någon samhällsservice. Idag finns skattepengarna till för att tjäna det allmäna, och kungafamiljen (sägs det!) drar in ungefär lika mycket i PR till Sverige som de kostat i underhåll. Pengar som gått till skatt är fortfarande våra pengar.


För varje år klättrar vi högre upp på stegen. Varje år slår handeln rekord, utom i globala krisår, men det går snart över. Sen är tillväxten igång igen. Fler och fler prylar, oftare och oftare en ny TV och mobiltelefon. Fler och fler åker på flygsemester varje år. Ack ja, vi blir bara rikare. På vissa sätt.

Men på andra håll knakar det i vår rikedom! För när jag var liten fanns det ett sjukhus i Säffle. Och doktorn kunde komma på hembesök. Skolsyster hade vi på plats varenda dag, och naturligtvis en skolbibliotekarie och en massa kringpersonal som gjorde att lärarna bara behövde tänka på att undervisa, med allt vad det innefattade. Det har vi inte råd med längre. Nu har Säffle en vårdcentral som är öppen mån-fre 8-17, så bli inte sjuk på helgen! Sen jag flyttade till Kristinehamn har även denna stad förlorat sitt sjukhus och sin akutmottagning, skolbibliotekarierna har successivt blivit färre och färre, och skolsyster finns det bara ibland så behöv ingen stelkrampsspruta en tisdag (t.ex)!... Maten till skolor och äldreboenden lagas oftare och oftare någon annanstans, kyls, transporteras och värms upp igen. Varje år får yngre och yngre svenska barn åldersdiabetes, men vem har råd med mat av hög kvalité på skolorna? Vem har råd med personal som lagar maten på plats, eller kravmärkta råvaror? Att köpa in nyskördade, närproducerade grönsaker som måste sköljas rena från jord först ska vi inte ens tala om!... Skolan är redan en av de största utgiftsposterna i kommunen, hur ska det gå ihop?!

Hängde ni med? Vi har alltså råd med fler och fler TV-aparater och mobiltelefoner varje år, men har inte längre råd med sjukvård eller giftfri mat till våra barn...

Och det är nu jag tycker att vi ska gå tillbaka till början, back to basics liksom. Och fråga oss: Vad vill vi egentligen med våra liv? Vad gör oss lyckliga? Vad ger oss livskvalité?

Är det de nya TV-aparaterna? Eller är det litteraturen? Den nya mobiltelefonen, eller mat som luktar och smakar mat? Kanske känslan av att vi förvaltar och bevarar vår planet, istället för känslan av att vi utarmar och förgiftar den.....?

För det är ju så, att varje krona som ges i skattelättnad blir en krona till som läggs på privat konsumtion, och nej det jämnar inte ut sig, och nej det kommer inte igen. För om jag får mer pengar i min plånbok och mitt barn blir av med sin skolbibliotekarie, då går inte jag och anställer en skolbibliotekarie för de pengarna jag fick. Det har jag fortfarande inte råd med. Och TV:n jag får råd med kan inte ersätta den litteraturskatt som barnet riskerar att förlora med skolbibliotekarien, även om den har plasmaskärm!


Och lösningen på detta problem - för ett problem ser jag det verkligen som! - är så enkel. Högre skatt! Högre skatt gör mindre privat konsumtion: Mindre resursutarmning, mindre förgiftning, mindre sopberg av teknikprylar som inte ens är trasiga. Men större gemensam konsumtion: Kultur, skola, sjukvård, våra barns mat. Högre skatt ger högre livskvalité. Så häng på:

Högre skatt åt folket!!

--------------------

Mycket av ovan problem är iofs nedströms från det postindustriella dilemmat, som jag skriver om i texten:

Det postindustriella dilemmat och vi, 2014-08-02
(Det är det jag kallar Baumols dilemma i kommentaren nedan.)