Det postindustriella dilemmat och vi

Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.

Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.

Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:

När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:

1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.

Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.

Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!

Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!

Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!


Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...

--------------

PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.

-----------------

Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem. 

Högre skatt åt folket!

Ekonomiskt välstånd är de pengar man har över, efter att man har betalat sin hyra, mat, räkningar, nödvändiga inköp av kläder, hushållsartiklar och hygienartiklar, och efter att det allmäna har betalat för skolgång, sjukvård och lite annat nödvändigt som vägar och sånt.

För oss.

I Kenya finns inte ens några bra vägar. Men den som har råd med (hyra,) mat, kläder, skola och sjukvård till sig och alla sina barn, anses ändå rik! Oj, den som inte har problem med något av detta är rejält rik!!...

Vi är alla rejält rika. För dem.

Ibland hör jag människor i Sverige som talar om "skattetrycket". Som om det vore en börda, en tyngd som tynger ner oss, och hindrar oss att sträcka ut oss i riktigt vår fulla längd. Så som det säkert var någon gång på 1700-talet. Nu är det snarare så att vår fulla längd inte är nog, utan vi står på en hög stege och vi klättrar högre och högre upp, och DÄR uppe nånstans sitter en skatteribba som säger hit men inte längre...

Dessutom, på 1700-talet gick förmodligen större delen av skattepengarna och -maten direkt till herrarna och damerna för deras nöjen och förstärkta makt, snarare än till någon samhällsservice. Idag finns skattepengarna till för att tjäna det allmäna, och kungafamiljen (sägs det!) drar in ungefär lika mycket i PR till Sverige som de kostat i underhåll. Pengar som gått till skatt är fortfarande våra pengar.


För varje år klättrar vi högre upp på stegen. Varje år slår handeln rekord, utom i globala krisår, men det går snart över. Sen är tillväxten igång igen. Fler och fler prylar, oftare och oftare en ny TV och mobiltelefon. Fler och fler åker på flygsemester varje år. Ack ja, vi blir bara rikare. På vissa sätt.

Men på andra håll knakar det i vår rikedom! För när jag var liten fanns det ett sjukhus i Säffle. Och doktorn kunde komma på hembesök. Skolsyster hade vi på plats varenda dag, och naturligtvis en skolbibliotekarie och en massa kringpersonal som gjorde att lärarna bara behövde tänka på att undervisa, med allt vad det innefattade. Det har vi inte råd med längre. Nu har Säffle en vårdcentral som är öppen mån-fre 8-17, så bli inte sjuk på helgen! Sen jag flyttade till Kristinehamn har även denna stad förlorat sitt sjukhus och sin akutmottagning, skolbibliotekarierna har successivt blivit färre och färre, och skolsyster finns det bara ibland så behöv ingen stelkrampsspruta en tisdag (t.ex)!... Maten till skolor och äldreboenden lagas oftare och oftare någon annanstans, kyls, transporteras och värms upp igen. Varje år får yngre och yngre svenska barn åldersdiabetes, men vem har råd med mat av hög kvalité på skolorna? Vem har råd med personal som lagar maten på plats, eller kravmärkta råvaror? Att köpa in nyskördade, närproducerade grönsaker som måste sköljas rena från jord först ska vi inte ens tala om!... Skolan är redan en av de största utgiftsposterna i kommunen, hur ska det gå ihop?!

Hängde ni med? Vi har alltså råd med fler och fler TV-aparater och mobiltelefoner varje år, men har inte längre råd med sjukvård eller giftfri mat till våra barn...

Och det är nu jag tycker att vi ska gå tillbaka till början, back to basics liksom. Och fråga oss: Vad vill vi egentligen med våra liv? Vad gör oss lyckliga? Vad ger oss livskvalité?

Är det de nya TV-aparaterna? Eller är det litteraturen? Den nya mobiltelefonen, eller mat som luktar och smakar mat? Kanske känslan av att vi förvaltar och bevarar vår planet, istället för känslan av att vi utarmar och förgiftar den.....?

För det är ju så, att varje krona som ges i skattelättnad blir en krona till som läggs på privat konsumtion, och nej det jämnar inte ut sig, och nej det kommer inte igen. För om jag får mer pengar i min plånbok och mitt barn blir av med sin skolbibliotekarie, då går inte jag och anställer en skolbibliotekarie för de pengarna jag fick. Det har jag fortfarande inte råd med. Och TV:n jag får råd med kan inte ersätta den litteraturskatt som barnet riskerar att förlora med skolbibliotekarien, även om den har plasmaskärm!


Och lösningen på detta problem - för ett problem ser jag det verkligen som! - är så enkel. Högre skatt! Högre skatt gör mindre privat konsumtion: Mindre resursutarmning, mindre förgiftning, mindre sopberg av teknikprylar som inte ens är trasiga. Men större gemensam konsumtion: Kultur, skola, sjukvård, våra barns mat. Högre skatt ger högre livskvalité. Så häng på:

Högre skatt åt folket!!

--------------------

Mycket av ovan problem är iofs nedströms från det postindustriella dilemmat, som jag skriver om i texten:

Det postindustriella dilemmat och vi, 2014-08-02
(Det är det jag kallar Baumols dilemma i kommentaren nedan.)