Du kanske inte anser att du är enormt rik. Du kanske är student eller låglönearbetare eller socialbidragstagare. Du kanske har svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden, och anser därför att du är ganska fattig. Du kanske har svårt att få det att räcka till mat, och anser därför att du är utfattig! Men jag ska tala om för dig vad du har.
Du har elektricitet. Varenda hus du någonsin bott i har förmodligen haft elektricitet. Att bygga upp ett elnät kostar pengar. Du har, och har förmodligen alltid haft, rinnande vatten. Du behöver inte gå flera kilometer varje dag med tunga vattendunkar. Huset du just nu sitter i har tjocka väggar, med isolering och tätade fönster. Kanske betalar du för det, kanske inte, men du har nytta av det. Den som byggde huset hade en gedigen utbildning som krävde mycket pengar, och du behöver aldrig ägna en arbetsdag åt att bättra på den bortregnade lerputsningen på utsidan eller täta taket. Det finns avlopp i huset, och all skit går snyggt och prydligt till ett kostsamt reningsverk, och inga kolibakterier kommer senare att komma tillbaka och förgifta ditt dricksvatten.
När du var liten åkte du kanske subventionerad skolskjuts. Skolvägen hade någon asfalterat, och det fanns inga hål i den som gav bussen punktering. Du fick gratis utbildning. Den har du kvar än idag, och den ger dig enorma möjligheter i såväl stort som smått. Du är försäkrad. Om du blir sjuk får du sjukvård; om du blir utan inkomst får du bidrag. Om du har ett jobb är du garanterad minimilön. Om du lever snålt på den minimilönen kan du resa utomlands varje år, och ditt pass kommer att ge dig inresetillstånd över hela världen.
Fönstren i huset där du sitter har inga galler. Vem som helst kan ta sig in där om natten, men gör det inte. Banken eller affären har inga beväpnade vakter på dygnet-runt-post, och skulle du ändå råka ut för brott vet du att du får polishjälp utan att behöva muta någon. Ett konsumentverk skyddar dig från att bli lurad när du handlar, och ett livsmedelsverk skyddar dig från matförgiftning från affären och restaurangen.
Allt det här kostar enorma summor pengar att bygga upp. Pengar och mänskligt kapital. För oss har det här funnits hela tiden, och gör livet så ohyggligt bekvämt för den fattige svensken, jämfört med den fattige kenyanen. Hos henom finns inget avloppsnät, och inga planer på att bygga nåt i den närmaste framtiden... Nej, för henom gäller inget av det ovan nämnda.
När jag var i Kenya hände det mig hela tiden att folk som jag blivit lite grann kompis med bad mig om gåvor eller hjälp med vissa kostnader, eftersom de har uppfattningen att alla vita är rika. När jag berättar om detta för svenskar säger de ofta att dessa kenyaner visst inte förstått att de råkat på en svensk som inte är så rik. Men de har fel. Jag är enormt rik, och enormt mycket rikare än de. Men det är förstås en rikedom jag inte kan dela. För den är inte löstagbar i pengar.
Elen i mitt hus är billig för mig, för jag byggde inte elnätet. Jag kan inte sälja elnätet och ge min kenyanske kompis pengarna. Jag kan inte tvingas svälta av fattigdom, för jag har ett medborgarskap som gör svenska staten skyldig att försörja mig om jag inte kan det själv. Men jag kan inte lägga armen om axeln på min fattige, kenyanske kompis och säga:
”Hörru Svenska Staten, det här är min kompis; du kan väl ta och försörja henom också va?”
Jag kan inte ens visa upp mitt svenska pass på flygplatsen och ta med mig min kenyanske kompis hem, som så många av dem bad mig göra. Det är mitt, personliga pass och gäller inte vad jag vill att det ska gälla, utan helt enkelt mig.
Jag föddes med min rikedom, och jämfört med de flestas på denna jord så är den alltså enorm. Men hur generös jag än är till min läggning, så kommer den absolut största delen av den alltid att vara bunden till, och förbehållen, min person.
 |
| Matlagning i ett kök i Mazeras, strax utanför Mombasa, Kenya |
————————————————————
Skriven i Kenya, 2007
