Det postindustriella dilemmat och vi

Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.

Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.

Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:

När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:

1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.

Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.

Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!

Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!

Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!


Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...

--------------

PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.

-----------------

Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem. 

Skattemedel är väl inte vinst heller

Allt detta snack om huruvida man ska få ta ut vinster ur friskolor, och i så fall hur mycket och under vilka omständigheter... Jag tycker det är så konstigt! Det finns ju inte ens några vinster att ta ut! En skola producerar ju inte några ekonomiska värden!

Alltså, låt oss tala klarspråk om det här: Ett företag som producerar och säljer - säg - olivolja gör vinst om inkomsterna är större än utgifterna. Här kan man säga att vinstens storlek är ett mått på hur bra företaget är på att göra sitt jobb. Ju bättre olivolja de gör desto högre pris kan de ta för den. Ju mindre utgifter de har per mängd olivolja, desto effektivare kan man anta att de producerar sin olivolja. Även marknadsföring kan ju sägas vara något som ingår i jobbet, och ju bättre marknadsföring desto mer försäljning. Allt detta ger högre vinst. Allt i sin ordning.

Men en skola! Där funkar det ju helt annorlunda. Ju bättre skolan gör sitt jobb, desto mer kan barnen och ungdomarna när de går ut, och desto bättre rustade är de för livet i samhället. Men får skolföretaget mer inkomster för det? Nej, självklart inte! Skolföretaget får en viss skolpeng för varje barn som går igenom deras system, oavsett hur bra eller dåligt skolan utbildar barnen. Inkomsterna är alltså totalt frikopplade från verksamheten, med ett undantag: Marknadsföringen. Ju bättre skolan marknadsför sig, desto fler barn och desto mer pengar. Det är den enda del av verksamheten där skolföretaget har ett ekonomiskt incitament att göra bra ifrån sig.

Utgifterna däremot är desto lättare för skolföretaget att påverka. Enkelt kan det uttryckas: Ju mindre man gör, desto mindre kostar det, och desto högre vinst. Va bra! Vi har gett våra skolor ekonomiska incitament att göra så lite som möjligt för våra barn!...

I kommunala verksamheter (alltså inte företag) går det ofta helt annorlunda till. Där förhandlar man varje år om att få en viss summa skattepengar till sin verksamhet, och måste argumentera väl för vad de behövs till. Om man vid slutet av verksamhetsåret inte har använt upp alla pengarna går de tillbaka in i budgeten, och i regel får man mindre pengar nästa år. Ja? Man använde dem ju inte, så tydligen behövde man dem inte!...

Så borde det väl vara för friskolor också? De får ju också skattepengar av samhället för att utföra ett visst uppdrag, och om de inte har använt pengarna vid årets slut, då har de väl endera inte utfört uppdraget, eller också behövdes inte så mycket pengar för uppdraget! Pengar kvar i kassan för en verksamhet som inte får några inkomster från det de gör, men däremot utgifter, är ju inte ett tecken på ett väl utfört arbete, tvärt om! Tydligen hade de ju kunnat göra mer, men underlät att göra det!

Så låt bli att prata om "vinster i privata skolföretag", det förvirrar bara debatten. Det ger intrycket av att något som i själva verket är dåligt är något bra. Låt oss i stället kalla det för vad det är: "Kvarblivna, outnyttjade skattemedel".