Sunday 16 June 2013

Sexistiska Nicke Nyfiken

Nicke Nyfiken hade feber och nös, så mannen med den gula hatten sa:
"You're definitely fighting a germ!"
Nicke visste inte vad en germ var, så mannen visade en bild på en, i en bok.

Sen somnade Nicke, och drömde att han och katten blev små, och gav sig in på upptäcksfärd in i Nickes stora kropp, som märkligt nog låg kvar på kudden. I ett rymdskepp som katten styrde; en rolig liten detalj som jag uppskattade! Jag tyckte också om de charmiga informationsskyltarna som visade "You are here", liksom berättarröstens glada förvåning över att hitta dessa!

Självklart uppskattade jag också soundet på the germs, när Nicke väl hittade dem! Det underbart rockande bandet Toots and the Germettes!
"I'm in your nose!", sjöng Toots.
"Oh yeah, he's in your nose!", trallade germetterna euforiskt. Tydligen spelade det ingen roll att de också var i Nickes näsa.

"We're germs", förklarade visserligen Toots när de sjungit färdigt, men se nu på när detta påstående strax trollas bort...


Toots and the Germettes

Nicke förklarade att han var ägaren till den här kroppen, och att Toots och germetterna måste ge sig av, eftersom Nicke blev sjuk annars.
"Oh, I'm making you sick?", sa Toots. "Oh well in that case, I'll be on my way, I'll just pick up a few things.... FOOLED YA!"
Germetterna säger ingenting, och ingen tilltalar dem.
Berättarrösten förklarar:
"George (Nicke på engelska) knew he would never feel better until he got rid of Toots."

Men vänta nu... Räcker det då? Toots var ju bara en av fyra germs! Visserligen den största, men... de andra var ju ändå tre! Räknas inte de alls?

Strax därpå:
"George couldn't believe how hard it was to get rid of one measly germ."

Nej, det gör de alltså inte. En stor han-germ plus tre små hon-germs är exakt lika med en germ.

Följaktligen riktar Nicke och katten in hela sin germ-fighting-strategi på Toots, och ja, det funkar utmärkt! De håller fast Toots medan de retar stora Nicke att nysa, och de tre små spåniga germetterna springer lydigt fram och ställer sig vid sin mans sida och ser hjälplösa ut, så att de också blåses ut av nysningen. Så därmed var ju tesen bevisad sann: Bara hanar är något att räkna med. Honor hänger bara med som tillbehör. Toots och hans germetter. Liksom "folket, och deras fruar och barn", som det står i bibeln.

---------------------------
Filmen som texten handlar om:
Curious George - The inside story

Förutom det där med den fasansfulla sexismen och osynliggörandet av honor så är Nicke Nyfiken ett fantastiskt barnprogram! Fritt från våld och fullt av vänlighet, tolerans och naturvetenskap! Det verkar faktiskt som att de rentav har försökt bekämpa den där sexismen lite grann... men man måste liksom fatta hur den funkar först, för att lyckas!

Sunday 2 June 2013

Barn och deras konstiga föräldrar

Jag gillar ungar vars hjärtan man kan vinna genom att kasta grus på dem!

Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.

Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.

Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.

Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.


Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!