Vad har hänt de unga gröna?

Vi har satt upp affischer på alla gymnasie- och högstadieskolor i kristinehamn om att anmäla intresse till Grön Ungdom som vi just ska starta, men ingen har svarat. Mp är nu tredje största partiet i landet (7.3 %) och som vanligt är vi särskilt stora bland ungdomar. Ändå är inte en enda en intresserad av Grön Ungdom i Kristinehamn?

Inte för att det jag nu kommer att skriva nödvändigtvis är anledningen, men...

...Jag kommer ihåg när jag själv lät mig värvas till miljöpartiet. Det var en solig dag inför valet 1998. Jag var på väg hem till mamma från universitetet och stötte på två som jag kände vid miljöpartiets valbord på stan. Den äldre av dem, som var några år äldre än jag själv, var mycket vältalig, mycket påläst, och väldigt, väldigt engagerad. Jag själv var mest "glatt cynisk"; debatterade emot det mesta och tyckte att politik var för blåögda imbeciller som inte förstått att världen var som den var för att den måste vara det, och det var därför det aldrig gjorde nån skillnad vem som vann!... Men killen stod sig ovanligt bra inför mina skeptiska argument, och egentligen hade jag hemligen haft hjärtat åt miljöpartiet sen många år tillbaka, och så kom det sig att jag lät mig övertalas.

Besegras! Fångas in... För visst var jag ganska nöjd när jag gick därifrån, men under några veckor efter det gick jag ändå och kände att jag skrivit kontrakt om min själ, och jag var inte helt säker på med vem! Jag var lite rädd att detta någon gång i framtiden skulle ligga mig i fatet, ungefär som jag sett hända för folk som varit med i kommunistiska grupper. Att någon gång skulle jag kanske vara precis på vippen att bli statsminister eller nåt, för ett helt annat parti, men då skulle nån liten journalist komma och gräva fram detta och säga: "Ahaaaaa! Du har varit med i terrororganisationen miljöpartiet! Vad ääär min människa för en människa egentligen?!". Och så skulle det inte hjälpa ett dugg om jag sa att det var ju faktiskt bara ett halvår, och jag var 20 år gammal och politiskt oerfaren, och jag VISSTE helt enkelt inte!!!... Jag skulle vara bränd.

Och känns det inte ännu mer så nu?... Vi har sett hur svenska medborgare fått sina ekonomiska tillgångar frysta, för att de haft samröre med organisationer som en utländsk nation kallat terrororganisationer, men som andra hävdat var en helt harmlös förening. Ingen fick ens ingå någon form av ekonomisk överenskommelse med dessa människor, eller ge dem några gåvor. Om detta åtlytts bokstavligt skulle det innebära svältdöden, men som tur är finns det alltså de som är olydiga...

Vi vet att någon numer läser våra mail och våra sms, lyssnar på våra telefonsamtal. Inte alla förstås, men några! Vi vet att våra inköp spåras genom vårt kreditkort, och vår internetaktivitet genom vårt ip-nummer. Vi ser titt som tätt hur en youtube-film har tagits bort av den ena eller andra anledningen, och vissa t ex Israel-kritiska filmer har uppmaningar som: "SE DEN FORT, INNAN DEN TAS BORT!" i sin presentation.

Och varför ska SJ veta mitt fullständiga namn när jag köper en biljett? Om jag skiter i det och skriver ett humbugnamn på biljetten, vad händer om jag åker dit? Får jag inte åka med längre då? Får jag böter? Blir jag en säkerhetsrisk och får gå till tågfinkan, vidare till polisstationen?



Jag var rädd för att bli stämplad och bränd redan 1998. Före Guantanamo, före FRA-lagen, före datalagringsdirektivet... Innan Greenpeace dömts efter terrorlagar för att ha hängt upp en banderoll... Redan då krävdes det energisk och mycket kompetent övertalning för att få mig att gå med i det parti jag redan i åratal tyckt mig sympatisera med (och som jag varit obrottsligt trogen sen dess)...

Jag är orolig för vad det här gör mot demokratin!