Mitt barn är och leker hos våra afghanska grannar. Låt mig berätta om dem!:
De är fyra stycken, ca 10, 8, 3 och 2 år gamla. De två äldsta är tjejer, de två yngsta killar. Under sommaren märkte jag att de nästan alltid var ute och lekte själva, tidigt som sent, inklusive den där lille killen på 2 år, som knappt kunde gå. Det var lite synd om honom, eftersom han ofta kom efter och blev utanför.
Första gången jag träffade barnen var i maj, tillsammans med mitt barn och våra syriska grannbarn, 3, 4 och 5 år gamla. Mitt barn, som är mycket socialt, kom snabbt in i leken och de sprang och skrattade, alla tillsammans. De afghanska barnen började göra konster på gräsmattan, så efter ett tag visade jag dem att jag kunde stå på huvet. Genast ville alla barn lära sig, så jag fick en skock av ungar runt mig och försökte lära dem alla. Sen gav jag allihop apelsiner.
Efter detta var jag närmast idoldyrkad av barnaskaran! Det verkade som om särskilt de afghanska barnen hade ett starkt vuxenbehov. Ständigt skulle jag titta på deras konster, och hjälpa dem stå på huvet. Det var lite jobbigt, men väldigt roligt! Över huvud taget drog dessa fyra barn fram som en virvelvind, var man fann dem. Ständigt fart och fläkt, halsbrytande akrobatik och mycket skratt.
Idag gick jag och mitt barn för att fråga om de ville ut och leka, och 8-åringen och 4-åringen följde med. Hela tiden var det uppenbart hur efter mitt barn är... Med stor möda cyklade han på sin något för stora cykel med stödhjul, medan den andra 3-åringen for runt på sin mindre cykel utan stödhjul. Han t.o.m. släppte styret korta ögonblick! Jag klättrade upp på ett lekhus och åkte kana ner på taket. Den afghanska 3-åringen och 8-åringen var genast efter, men mitt barn fick jag nästan lyfta upp, för han kunde inte klättra. Han var för svag. De är så fysiskt kompetenta, dessa självlekande afghanska barn! 8-åringen brukar springa fram till gungan och hänga sig i den med händerna, i farten, med huvet neråt och fötterna upp! Hon klättrar även upp och sätter sig på stången som gungorna hänger i. I somras såg jag 2-åringen åka på innertrappräcket i halvspiraltrappan i vårt trapphus! Han som knappt kunde gå i våras! Han klättrar också bättre än mitt barn på lekparken, och aldrig att man känner sig orolig att han ska ramla ner. Det är man däremot med mitt bortklemade svenskbarn...
Ok. Så jag säger inte att det är rätt att låta en 2-åring leka själv ute, med endast den ytterst tveksamma övervakningen av äldre syskon. Dessa barn löper en betydligt större risk att dö än de svenska barnen! De har också förändrats påtagligt på de månader som gått sen jag först träffade dem. Då var det uppenbart att det var en barnens lag de hade levt efter, där i sitt förra hemland. De slogs om gungorna med andra barn, och när jag en gång föreslog för storasyster att säga åt sin lillebror (som knappt kunde nån svenska) att lämna tillbaka leksaken han tagit, såg hon förvirrad ut. Sen gick hon och knuffade bort det andra barnet som försökte ta tillbaka leksaken från hennes lillebror, för den som bråkar med hennes lillebror ska minsann få med henne att göra! "Nej nej, så menade jag inte...", tyckte jag! 3-åringen gick mig ofta på nerverna, genom att klättra på mig och helt enkelt inte veta när det var nog. Jag sa ifrån mer och mer bestämt, sedan argt, och när han inte slutade tänkte jag: 'Vad vill han att jag ska göra, slå honom eller??'. Det säger sig väl självt att de svenska barnen undvek dem... Nu har de däremot lärt sig! Den svenska skolan och förskolan, och KANSKE lite av min och min särbos påverkan, tycks ha gjort dem gott. De har blivit mildare och fredligare, men fortfarande lika överlägsna i fysisk kompetens. Lek-kompetens! De är jätteroliga att ha här på besök, för de börjar genast leka med leksakerna själva och ha skoj, utan att någon mamma måste vara med och hjälpa dem ett enda dugg!
...Hur blev det såhär? Hur blev våra svenska barn så försvagade? Så hjälplösa?
Låt mig nu berätta om svenska föräldrar:
De undviker andra barn på lekparken. Är vi i rutchkanan går de till gungorna. Är vi i gungorna går de till rutchkanan. En gång såg jag två killar (ett homosexuellt par eller en pappa och hans kompis) med sin lilla dotter på ca 2 år på lekparken. De bar henne mellan leksakerna! De lyfte henne upp i rutchkane-leksaken och innan hon nått marken lyfte de henne igen. Sen kom de på att det var onödigt att bära henne ända till stegen, och lyfte henne helt enkelt bara upp till början av rutchkanan igen, så hon inte ens behövde gå på gångbron fram till rutchkanan! När hon och mitt barn en kort stund var på den där gångbron tillsammans och började skoja med varandra, verkade de besvärade, och tyckte att dottern skulle skynda sig att åka ner nu då, det var ändå det som var poängen... Var det?? Var inte poängen att de skulle leka??
På öppna förskolan såg jag mamma efter mamma sitta och hårdbevaka sin bebis. En mamma nästan höll i bebisens händer, för att hindra henom från att röra vid andra bebisar, för det kunde ju bli nån rispa på den andra bebisen då!...
På förskolan när jag skulle hämta mitt barn en gång, började han och ett annat barn hoppa från soffan. En helt vadderad tygsoffa, ca 35 cm hög, med en tjock, mjuk matta under. Det fanns inga bord eller andra möbler i närheten. När förskolläraren såg det skrek hon: "Stoooopp! Sluta med det där!". När jag frågade varför sa hon, med lite skämtsam röst för barnens skull: "Vi vill ju inte att någon ska skada sig och hamna på akuten heller!". Fet chans? Inte!! Och mitt barn ÄLSKADE ju att hoppa från saker vid denna tid, för han hade ju precis lärt sig!...
Hallå svenska mammor och pappor av idag! Var ni sådär hårdbevakade och styrda av era föräldrar när ni var små? Tror ni att era föräldrar var det? Far- och morföräldrar? Knappast! På våra föräldrars tid fanns knappt barnomsorg, och definitivt inte på deras föräldrars tid! De släpptes vind för våg, och uppfostrades av äldre barn. Jag tror inte att barn ska vara helt ensamma jämnt! Då kan de dö, och överlever de utvecklar de en hård barn-lag där den med starkast storasyskon får alla leksakerna. Jag tror att vuxna ska finnas där, och avvärja dödsfaror och lära barnen lite värderingar i form av fredlig konflikthantering m.m. Men jag tror verkligen inte att vi behöver hålla i deras händer!!...
Åh vad jag önskar att jag en gång kunde komma till en lekpark, slå mig ner i gräset och se mitt barn rusa iväg för att själv leka med de andra barnen, som också lekte där själva. Göra vad de ville med rutchkaneleksaken! Ibland avbrytas av någon vuxen när det blev för våldsamt, få lära sig att dela med varandra, och sedan lämnas ifred igen... Vore inte det underbart?...
Showing posts with label barn. Show all posts
Showing posts with label barn. Show all posts
Saturday, 30 November 2013
Friday, 11 October 2013
BOJKOTTA VÄRLDENS BARN!!!!
Din gåva gör INTE skillnad!!!
Vill du göra skillnad, sluta vara en del av problemet!! Världens barn lider därför att rika människor orsakar respektive tillåter det! NI ÄR DE RIKA!! NI ÄR DE SKYLDIGA!! Sluta acceptera!
Använd din konsumentmakt! Använd din rösträtt! Stå upp för folkrätt och mänskliga rättigheter, alltid! (Inte bara när USA sanktionerar det; De är INTE ute efter världens väl utan blott sitt eget, på vems som helst bekostnad.) Sluta välja det "diplomatiska alternativet"! Inte en enda tröja sydd av exploaterade barn kommer att finnas i butikerna nästa år, om inte en enda sådan tröja köps i år. Och till och med Israel kommer att TVINGAS avbryta sin FN-vidriga ockupation om de utsätts för folkets dom i form av total bojkott. Och gå inte på att det är synd om de stackars israeliska affärsmänniskorna! Det är MYCKET, MYCKET mer synd om världens barn. Västbankens barn. Gazas barn. Nu vet du hur du kan hjälpa dem. Gör det!
Skänk INTE till fåniga galor, och vinn en bil eller en vecka med hotell under fotbolls-VM!!!!! (herregud...)
--------------------------------------
Se även: Varje sedel är en valsedel, 2012-03-16
Sunday, 2 June 2013
Barn och deras konstiga föräldrar
Jag gillar ungar vars hjärtan man kan vinna genom att kasta grus på dem!
Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.
Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.
Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.
Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.
Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!
Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.
Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.
Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.
Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.
Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!
Saturday, 2 February 2013
Astrid Lindgren regerar!
Bakgrunden till denna text är att mitt barn en dag ändrade sitt språkbruk. Efter en lång tid av tal utan pronomen använder hen nu ett: han. Alla är han. Är det en tillfällighet?
Titta här:
Bamse
Nalle Puh
Paddington
Pelle svanslös
Emil i Lönneberga
Pippi Långstrump*
Kalle Anka
Musse Pigg
Barbapapa
Dennis
Snobben
Kalle och Hobbe
Byggare Bob
Alice i Underlandet*
Alla vi barn i Bullerbyn*
Madicken*
Den vilda bebin
Max (Max potta, Max napp osv)
Djungelboken
Karlsson på taket
En lista på några väldigt vanliga, väldigt kända böcker och seriefigurer som erbjuds våra barn. Gör en könsanalys av utbudet. Du förstår nog snabbt vad asteriskerna står för: Undantagen som bekräftar regeln!
Låt mig berätta om en av mitt barns favoritsagor, Barbapapas resa: Barbapapa är deprimerad och en manlig doktor kommer fram till att han längtar efter en Barbamama. Barnen Jacob och Lisa* ger sig ut med Barbapapa för att leta efter en. De åker till London där en hippie-man säger att de ska åka till Indien. I Indien säger en vis man att de ska åka till New York, där en rik man (med en kvinnlig sekreterare*) säger att de ska åka ut på landet. Där säger en manlig bonde att de ska leta på andra planeter. Sen åker de hem och hittar en Barbamama i trädgården. På bilderna finns många kvinnor som dock aldrig nämns. Bl a är bönderna en man och en kvinna, men det är mannen som pratar, och benämns "bonden". Som om hon inte ens finns, eller är hans tillbehör, trots att hon tydligen arbetar lika mycket som han.
På SVT Play gillar mitt barn Breven från Felix. Vi har sett leksakskaninen Felix åka till Holland, Schweitz, Frankrike, Italien, Grekland, London, New York, Paris, Afrika(!), Indien, Australien, Japan och Kina. Han träffar människor och djur, och även om en del människor är kvinnor så är varenda djur en man! Just det... Utom en fågel med ett ägg som Felix måste rädda. Plus att resmålen förstås motsvarar den västerländska världsbilden (inget Kazakstan eller Kirgizistan, inget Nairobi eller Accra. Eller Ghana!). Felix' ägare Sofie är visserligen flicka, men hon sitter ju å andra sidan mest som Penelope och väntar på brev, och på att Felix ska komma hem.
Men bland sångerna blir det ändå riktigt illa:
Ekorrn satt i granen
Björnen sover
"Det var en elefant som var så elegant, han hade..."
En elefant promenerade
Nyss så träffa jag en krokodil
Kycklingen Gullefjun
Var bor du lilla råtta^
Mors lilla Olle
Prästens lilla kråka(*)
Lasse Lasse liten
Ett gammalt fult och elakt troll^
Här kommer lilla Ludde^
Har du sett min lilla katt
Greven hade en liten hund^
Bara ett enda undantag att bekräfta regeln med! Kanske är det för att sångerna innehåller så många djur, och djur är ju alltid män, eller? Ja, även prästens lilla kråka hävdar en del är en han, fast jag hävdar motsatsen.
Här finns en ny markering: ^ Den betecknar sånger där första personen (huvudpersonen) är en man, men där det kommer in en kvinna på andra plats, för att skapa nån slags jämvikt, eller variation. Hos det gamla trollet fanns t ex en trollmadam, och råttan hade en fru, Lovisa. Trollet och trollmadamen. Råttan och råttans fru. I början kan man tro att orden "troll" och "råtta" är könsneutrala ord men nu vet ni alltså bättre! Alla råttor är hanar. Honorna är råttors fruar.
Kanske vill ni invända att man lätt skulle kunna sätta ihop en lista med lika många barnböcker med kvinnlig huvudperson om man ville, och det är klart man kan. Jag försöker göra det varje gång vi är på biblioteket! Men de blir inte lika kända. Lyckas du få ihop en lista med kända kvinnliga huvudpersoner så kan du pröva att plocka bort Astrid Lindgren... Då går du bet! Astrid Lindgren, denna starkt lysande stjärna, är den enda som, bland så många andra kvaliteter, dessutom är jämställd!
Förresten är forskningen entydig: 70% av alla bilderböckers huvudpersoner är manliga, enligt denna artikel, som förresten även innehåller en massa nyttiga tips på hur man kan förbättra jämställdheten, och minska könstvånget för båda könen. Högst aktuell, även om den är några år nu. Denna artikel ur Göteborgs Fria Tidning hävdar att könsskillnaden mellan huvudpersonerna i barnböcker minskat, men de säger inte med hur mycket. En mycket intressant artikel för övrigt, om genus och trender i barnböcker, och deras påverkan på barn.
Mitt barn är förresten såld på Pippi-DVDer som vi hyr på biblioteket. Ständigt hör vi citat därifrån, och hen försöker att göra saker som Pippi gör. Hör man ett "Ha-haaaa" bakom sig så vet man att det är bäst att akta sig, för då står en tvååring där med ett eller annat långt föremål, och är Sjörövarfabbe med ett svärd! :)
Astrid Lindgren regerar!!
Titta här:
Bamse
Nalle Puh
Paddington
Pelle svanslös
Emil i Lönneberga
Pippi Långstrump*
Kalle Anka
Musse Pigg
Barbapapa
Dennis
Snobben
Kalle och Hobbe
Byggare Bob
Alice i Underlandet*
Alla vi barn i Bullerbyn*
Madicken*
Den vilda bebin
Max (Max potta, Max napp osv)
Djungelboken
Karlsson på taket
En lista på några väldigt vanliga, väldigt kända böcker och seriefigurer som erbjuds våra barn. Gör en könsanalys av utbudet. Du förstår nog snabbt vad asteriskerna står för: Undantagen som bekräftar regeln!
Låt mig berätta om en av mitt barns favoritsagor, Barbapapas resa: Barbapapa är deprimerad och en manlig doktor kommer fram till att han längtar efter en Barbamama. Barnen Jacob och Lisa* ger sig ut med Barbapapa för att leta efter en. De åker till London där en hippie-man säger att de ska åka till Indien. I Indien säger en vis man att de ska åka till New York, där en rik man (med en kvinnlig sekreterare*) säger att de ska åka ut på landet. Där säger en manlig bonde att de ska leta på andra planeter. Sen åker de hem och hittar en Barbamama i trädgården. På bilderna finns många kvinnor som dock aldrig nämns. Bl a är bönderna en man och en kvinna, men det är mannen som pratar, och benämns "bonden". Som om hon inte ens finns, eller är hans tillbehör, trots att hon tydligen arbetar lika mycket som han.
På SVT Play gillar mitt barn Breven från Felix. Vi har sett leksakskaninen Felix åka till Holland, Schweitz, Frankrike, Italien, Grekland, London, New York, Paris, Afrika(!), Indien, Australien, Japan och Kina. Han träffar människor och djur, och även om en del människor är kvinnor så är varenda djur en man! Just det... Utom en fågel med ett ägg som Felix måste rädda. Plus att resmålen förstås motsvarar den västerländska världsbilden (inget Kazakstan eller Kirgizistan, inget Nairobi eller Accra. Eller Ghana!). Felix' ägare Sofie är visserligen flicka, men hon sitter ju å andra sidan mest som Penelope och väntar på brev, och på att Felix ska komma hem.
Men bland sångerna blir det ändå riktigt illa:
Ekorrn satt i granen
Björnen sover
"Det var en elefant som var så elegant, han hade..."
En elefant promenerade
Nyss så träffa jag en krokodil
Kycklingen Gullefjun
Var bor du lilla råtta^
Mors lilla Olle
Prästens lilla kråka(*)
Lasse Lasse liten
Ett gammalt fult och elakt troll^
Här kommer lilla Ludde^
Har du sett min lilla katt
Greven hade en liten hund^
Bara ett enda undantag att bekräfta regeln med! Kanske är det för att sångerna innehåller så många djur, och djur är ju alltid män, eller? Ja, även prästens lilla kråka hävdar en del är en han, fast jag hävdar motsatsen.
Här finns en ny markering: ^ Den betecknar sånger där första personen (huvudpersonen) är en man, men där det kommer in en kvinna på andra plats, för att skapa nån slags jämvikt, eller variation. Hos det gamla trollet fanns t ex en trollmadam, och råttan hade en fru, Lovisa. Trollet och trollmadamen. Råttan och råttans fru. I början kan man tro att orden "troll" och "råtta" är könsneutrala ord men nu vet ni alltså bättre! Alla råttor är hanar. Honorna är råttors fruar.
Kanske vill ni invända att man lätt skulle kunna sätta ihop en lista med lika många barnböcker med kvinnlig huvudperson om man ville, och det är klart man kan. Jag försöker göra det varje gång vi är på biblioteket! Men de blir inte lika kända. Lyckas du få ihop en lista med kända kvinnliga huvudpersoner så kan du pröva att plocka bort Astrid Lindgren... Då går du bet! Astrid Lindgren, denna starkt lysande stjärna, är den enda som, bland så många andra kvaliteter, dessutom är jämställd!
Förresten är forskningen entydig: 70% av alla bilderböckers huvudpersoner är manliga, enligt denna artikel, som förresten även innehåller en massa nyttiga tips på hur man kan förbättra jämställdheten, och minska könstvånget för båda könen. Högst aktuell, även om den är några år nu. Denna artikel ur Göteborgs Fria Tidning hävdar att könsskillnaden mellan huvudpersonerna i barnböcker minskat, men de säger inte med hur mycket. En mycket intressant artikel för övrigt, om genus och trender i barnböcker, och deras påverkan på barn.
Mitt barn är förresten såld på Pippi-DVDer som vi hyr på biblioteket. Ständigt hör vi citat därifrån, och hen försöker att göra saker som Pippi gör. Hör man ett "Ha-haaaa" bakom sig så vet man att det är bäst att akta sig, för då står en tvååring där med ett eller annat långt föremål, och är Sjörövarfabbe med ett svärd! :)
Astrid Lindgren regerar!!
 |
| Bild: Helsingborgs Dagblad Fotograf: Jan Collsiöö, 1978 |
Tuesday, 14 August 2012
Barn
Kärlek och respekt! Det låter så enkelt...
Mot slutet av sitt första levnadsår utvecklade mitt barn talangen vrede. Till dess var det enkelt! Ungen grät bara för att hen var ledsen eller rädd, och visst var det jobbigt ibland, men knappast svårt! Kärlek och respekt för hela slanten.
Men hur gör man när ungen skriker i vrede och förtvivlan för att hen inte får en kiwi, när det faktiskt inte finns någon kiwi? Eller för att hen inte får springa ut och leka på vägen? Eller för att mamma faktiskt bara vill skriva klart det här lilla smset till pappa om vad pappa ska handla på hemvägen innan barnet får leka med telefonen?... Och hur, HUR gör man när ungen för 5001:a gången slänger ner maten på golvet när hen tröttnat på den?!!!...
Ja, några saker har jag faktiskt kommit på. Några enkla principer som funkar när jag väl använder dem. Så jag tänkte jag skulle dela med mig av dem:
Utgångspunkten som jag övertygat tror på är att barnet aldrig ska känna att jag använder min överlägsna styrka och storlek för att köra över henom. Om jag gör det lär hen sig att det är ok att köra över andra när man kan. Och när man tror att man har rätt, vilket man väl alltid tror. För det mesta försöker jag därför att alltid få barnet att gå med på det som ska göras frivilligt. Det innebär att jag ibland tar risken att hen gör det hen inte får, och hanterar krisen efteråt, i stället för att genast gripa in och hindra.
Men ibland går det inte! Jag KAN inte tillåta barnet att springa ut i vägen, utan MÅSTE genast sätta min större, starkare kropp emellan. Från allra första månaderna kommer barnet att vilja saker som man måste hindra, och hen börjar gråta. Det är lätt hänt att barnet tycker att du är hens fiende, som vill att hen ska lida, och inte ha nåt kul. Då gäller det att trösta! Den som tröstar i ens lidande kan inte vilja att man ska lida. Då måste det finnas något annat skäl till att föräldern gör som hen gör!
Det gäller att visa att du är på barnets sida. Att komma ihåg att det faktiskt även är en trygghet för barnet att ha en förälder som säger till vad man får och inte får. En som guidar en rätt och skyddar en mot faror. Låt därför inte arg när du säger till barnet att låta bli något, låt bekymrad, förskräckt, som om du bryr dig om hens säkerhet. Få barnet att känna: 'Puh! Vilken tur att jag inte gjorde det där, det tycks som om det kunde ha gått illa!'.
Känn med barnet. Då lär sig barnet att vara lyhörd för andras känslor, och respektera dem. Om barnet slog sig, låt henom gråta ut i din famn ända tills smärtan är över! Säg inte: "Det var inte så farligt! Nu är det bra!", för att barnet ska gråta mindre. Då lär sig barnet att ignorera sin egen och andras smärta, till harm för framtida hälsa, fysisk och psykisk. Visst, barnet gråter säkert mindre, men det är inte alltid den som gråter minst som är minst skadad...
Ljug aldrig för barnet! ÅTMINSTONE inte om barnet troligen kommer att få reda på det! T ex att du lovar att göra något sedan, och hoppas att barnet ska glömma bort det. Då lär sig barnet att det är ok att ljuga, om man tror sig kunna vinna någon fördel på det, vilket man väl alltid tycker.
Smit aldrig ut utan att säga hej då. Visst, i början vet barnet ändå inte vad hej då betyder, men det lär hen sig snabbt! Då blir det gråt och gnäll, men om du alltid säger hej då och kramas innan du går får barnet åtminstone en chans att visa dig vad hen känner, och kan dessutom lita på att så länge du inte sagt hej då är du kvar. Om du bara smiter ut måste ju barnet oroa sig för att du kan försvinna när som helst, hela tiden.
Barn är empatiska, och de älskar social samvaro, inkludering. Om barnet slår dig eller gör något annat som bara är för mycket, eller om du bara känner att du blir jättearg, gå därifrån. Säg ärligt: "Näe, nu blev jag faktiskt ledsen!" och gå. Barnet kommer efter dig, och då kan du föreslå att hen ska säga förlåt, och ni kan bli vänner igen och prata om det som hänt. Ofta om barnet slåss och river och irritation uppstått kan man bara föreslå att nu slutar vi med det här och kramas i stället, och till ens i början stora förvåning går barnet ofta med på det! Hen ville väl bara ha lite uppmärksamhet och fick den kanske inte. Säg också att du blev ledsen, och inte arg, om barnet kastar mat på golvet. Fråga om barnet vill att du ska vara glad i stället. Barnet säger ja, och du föreslår att hen plockar upp det hen kastat, och sen säger du att nuuu blev du glad! Glöm inte att själv säga förlåt, när du råkat göra barnet illa.
De flesta regler vi har i vårt samhälle handlar faktiskt om social samvaro och inkludering. Det är därför vi inte stjäl, har sönder saker eller kastar vårt skräp överallt. Det skulle bli så jobbigt om alla gjorde så! Att leva i ett samhälle, en flock, är ett ständigt förhandlande om hur allas intressen ska tillgodoses på rättvist sätt, det är den naturligaste sak i världen för ett flockdjur. Förhandla därför med ditt barn! Locka eller hota med något! "Vill du gå till dagis? Då måste du ta på dig tröjan!". En nästan pinsamt effektiv metod är att ställa barnet inför ett kvasival: "Endera lägger du tillbaka den eller så gör mamma/pappa det!". Va?! Hallå! Barnet vill ju leka med den, men föredrar ändå den värdighet det innebär att få lägga tillbaka den själv, framför smärtan att få den ryckt ur sin hand. (Barnet känner förstås till sin svaga förhandlingposition...)
Det här kan tyckas vara ett övergrepp av mer subtil natur! 'Du får välja, så länge du väljer nåt jag vill'. Men å andra sidan, då lär sig barnet argumentera! För det finns alltid utrymme för barnet att genomskåda luckorna i mina alternativ och komma med ett eget, bättre. Beslut tas först när det accepterats av båda parter.
Du ska aldrig vara rädd för att ändra dig! En del säger att man ska det, att om man ändrat sig en gång ser barnet att det finns en chans, och sporras att kämpa hårdare nästa gång. Men det SKA finnas en chans! Om du visar att du kan ändra dig lär sig barnet att det är ok att ändra sig. Dessutom ger du barnet möjlighet att påverka på ett fredligt och demokratiskt sätt. Om du inte gör det pressar du bara barnet att ta till odemokratiska sätt att få sin vilja igenom. Genom skrik, ljug, våld eller bara ren olydnad.
Det enda du inte ska göra är att ge dig. Dvs att gå med på något du egentligen tycker är fel, för att du inte orkar stå emot barnets påtryckningar. Men att ge med sig för att man faktiskt tänkt om, är något helt annat! Och det är så skönt när man kan vara ärlig, och veta att man säger nej för att det faktiskt verkligen inte går! Inte för att man svarade för snabbt, och nu bara vägrar ändra sig. Och naturligtvis känner barnet nånstans av den skillnaden.
Jag tror inte man ska vara hierarkisk i sitt barnuppfostrande. Vill man att barnet ska vara jämlikt senare ska man behandla det som jämlikt nu. Dvs varje gång din vilja segrar över barnets måste det finnas goda skäl till det. Skäl som att det är farligt att leka på vägen, eller som att mamma/pappa är trött och orkar faktiskt inte leka häst just nu. Men inte bara som: "För att jag säger det och jag är din förälder! Du är bara ett barn!". Så lär sig inte barnet att vara jämlikt. Så lär det sig att det är nedtryckt just nu, och det är ok att trycka ner någon annan när man själv får chansen.
För allt som barnet ska kunna och göra som ungdom och vuxen, lär det sig ju som barn. Och inte genom att du säger det, utan genom att du gör det. Så använd hårdhet och förslagenhet, om du vill att barnet senare ska bli sådant! Och lyhördhet och empati om du vill att hen ska bli sån.
Kärlek och respekt. Det är ändå där allting börjar och slutar. Bara man hittar sig lite enkla redskap för att få det att funka i praktiken också. Hoppas dessa funkar för er som de hittills gjort för oss!
(Och kommentarer mottages tacksamt!)
Mot slutet av sitt första levnadsår utvecklade mitt barn talangen vrede. Till dess var det enkelt! Ungen grät bara för att hen var ledsen eller rädd, och visst var det jobbigt ibland, men knappast svårt! Kärlek och respekt för hela slanten.
Men hur gör man när ungen skriker i vrede och förtvivlan för att hen inte får en kiwi, när det faktiskt inte finns någon kiwi? Eller för att hen inte får springa ut och leka på vägen? Eller för att mamma faktiskt bara vill skriva klart det här lilla smset till pappa om vad pappa ska handla på hemvägen innan barnet får leka med telefonen?... Och hur, HUR gör man när ungen för 5001:a gången slänger ner maten på golvet när hen tröttnat på den?!!!...
Ja, några saker har jag faktiskt kommit på. Några enkla principer som funkar när jag väl använder dem. Så jag tänkte jag skulle dela med mig av dem:
Utgångspunkten som jag övertygat tror på är att barnet aldrig ska känna att jag använder min överlägsna styrka och storlek för att köra över henom. Om jag gör det lär hen sig att det är ok att köra över andra när man kan. Och när man tror att man har rätt, vilket man väl alltid tror. För det mesta försöker jag därför att alltid få barnet att gå med på det som ska göras frivilligt. Det innebär att jag ibland tar risken att hen gör det hen inte får, och hanterar krisen efteråt, i stället för att genast gripa in och hindra.
Men ibland går det inte! Jag KAN inte tillåta barnet att springa ut i vägen, utan MÅSTE genast sätta min större, starkare kropp emellan. Från allra första månaderna kommer barnet att vilja saker som man måste hindra, och hen börjar gråta. Det är lätt hänt att barnet tycker att du är hens fiende, som vill att hen ska lida, och inte ha nåt kul. Då gäller det att trösta! Den som tröstar i ens lidande kan inte vilja att man ska lida. Då måste det finnas något annat skäl till att föräldern gör som hen gör!
Det gäller att visa att du är på barnets sida. Att komma ihåg att det faktiskt även är en trygghet för barnet att ha en förälder som säger till vad man får och inte får. En som guidar en rätt och skyddar en mot faror. Låt därför inte arg när du säger till barnet att låta bli något, låt bekymrad, förskräckt, som om du bryr dig om hens säkerhet. Få barnet att känna: 'Puh! Vilken tur att jag inte gjorde det där, det tycks som om det kunde ha gått illa!'.
Känn med barnet. Då lär sig barnet att vara lyhörd för andras känslor, och respektera dem. Om barnet slog sig, låt henom gråta ut i din famn ända tills smärtan är över! Säg inte: "Det var inte så farligt! Nu är det bra!", för att barnet ska gråta mindre. Då lär sig barnet att ignorera sin egen och andras smärta, till harm för framtida hälsa, fysisk och psykisk. Visst, barnet gråter säkert mindre, men det är inte alltid den som gråter minst som är minst skadad...
Ljug aldrig för barnet! ÅTMINSTONE inte om barnet troligen kommer att få reda på det! T ex att du lovar att göra något sedan, och hoppas att barnet ska glömma bort det. Då lär sig barnet att det är ok att ljuga, om man tror sig kunna vinna någon fördel på det, vilket man väl alltid tycker.
Smit aldrig ut utan att säga hej då. Visst, i början vet barnet ändå inte vad hej då betyder, men det lär hen sig snabbt! Då blir det gråt och gnäll, men om du alltid säger hej då och kramas innan du går får barnet åtminstone en chans att visa dig vad hen känner, och kan dessutom lita på att så länge du inte sagt hej då är du kvar. Om du bara smiter ut måste ju barnet oroa sig för att du kan försvinna när som helst, hela tiden.
Barn är empatiska, och de älskar social samvaro, inkludering. Om barnet slår dig eller gör något annat som bara är för mycket, eller om du bara känner att du blir jättearg, gå därifrån. Säg ärligt: "Näe, nu blev jag faktiskt ledsen!" och gå. Barnet kommer efter dig, och då kan du föreslå att hen ska säga förlåt, och ni kan bli vänner igen och prata om det som hänt. Ofta om barnet slåss och river och irritation uppstått kan man bara föreslå att nu slutar vi med det här och kramas i stället, och till ens i början stora förvåning går barnet ofta med på det! Hen ville väl bara ha lite uppmärksamhet och fick den kanske inte. Säg också att du blev ledsen, och inte arg, om barnet kastar mat på golvet. Fråga om barnet vill att du ska vara glad i stället. Barnet säger ja, och du föreslår att hen plockar upp det hen kastat, och sen säger du att nuuu blev du glad! Glöm inte att själv säga förlåt, när du råkat göra barnet illa.
De flesta regler vi har i vårt samhälle handlar faktiskt om social samvaro och inkludering. Det är därför vi inte stjäl, har sönder saker eller kastar vårt skräp överallt. Det skulle bli så jobbigt om alla gjorde så! Att leva i ett samhälle, en flock, är ett ständigt förhandlande om hur allas intressen ska tillgodoses på rättvist sätt, det är den naturligaste sak i världen för ett flockdjur. Förhandla därför med ditt barn! Locka eller hota med något! "Vill du gå till dagis? Då måste du ta på dig tröjan!". En nästan pinsamt effektiv metod är att ställa barnet inför ett kvasival: "Endera lägger du tillbaka den eller så gör mamma/pappa det!". Va?! Hallå! Barnet vill ju leka med den, men föredrar ändå den värdighet det innebär att få lägga tillbaka den själv, framför smärtan att få den ryckt ur sin hand. (Barnet känner förstås till sin svaga förhandlingposition...)
Det här kan tyckas vara ett övergrepp av mer subtil natur! 'Du får välja, så länge du väljer nåt jag vill'. Men å andra sidan, då lär sig barnet argumentera! För det finns alltid utrymme för barnet att genomskåda luckorna i mina alternativ och komma med ett eget, bättre. Beslut tas först när det accepterats av båda parter.
Du ska aldrig vara rädd för att ändra dig! En del säger att man ska det, att om man ändrat sig en gång ser barnet att det finns en chans, och sporras att kämpa hårdare nästa gång. Men det SKA finnas en chans! Om du visar att du kan ändra dig lär sig barnet att det är ok att ändra sig. Dessutom ger du barnet möjlighet att påverka på ett fredligt och demokratiskt sätt. Om du inte gör det pressar du bara barnet att ta till odemokratiska sätt att få sin vilja igenom. Genom skrik, ljug, våld eller bara ren olydnad.
Det enda du inte ska göra är att ge dig. Dvs att gå med på något du egentligen tycker är fel, för att du inte orkar stå emot barnets påtryckningar. Men att ge med sig för att man faktiskt tänkt om, är något helt annat! Och det är så skönt när man kan vara ärlig, och veta att man säger nej för att det faktiskt verkligen inte går! Inte för att man svarade för snabbt, och nu bara vägrar ändra sig. Och naturligtvis känner barnet nånstans av den skillnaden.
Jag tror inte man ska vara hierarkisk i sitt barnuppfostrande. Vill man att barnet ska vara jämlikt senare ska man behandla det som jämlikt nu. Dvs varje gång din vilja segrar över barnets måste det finnas goda skäl till det. Skäl som att det är farligt att leka på vägen, eller som att mamma/pappa är trött och orkar faktiskt inte leka häst just nu. Men inte bara som: "För att jag säger det och jag är din förälder! Du är bara ett barn!". Så lär sig inte barnet att vara jämlikt. Så lär det sig att det är nedtryckt just nu, och det är ok att trycka ner någon annan när man själv får chansen.
För allt som barnet ska kunna och göra som ungdom och vuxen, lär det sig ju som barn. Och inte genom att du säger det, utan genom att du gör det. Så använd hårdhet och förslagenhet, om du vill att barnet senare ska bli sådant! Och lyhördhet och empati om du vill att hen ska bli sån.
Kärlek och respekt. Det är ändå där allting börjar och slutar. Bara man hittar sig lite enkla redskap för att få det att funka i praktiken också. Hoppas dessa funkar för er som de hittills gjort för oss!
(Och kommentarer mottages tacksamt!)
Subscribe to:
Posts (Atom)