Vad gör vi med våra barn?!...

Mitt barn är och leker hos våra afghanska grannar. Låt mig berätta om dem!:

De är fyra stycken, ca 10, 8, 3 och 2 år gamla. De två äldsta är tjejer, de två yngsta killar. Under sommaren märkte jag att de nästan alltid var ute och lekte själva, tidigt som sent, inklusive den där lille killen på 2 år, som knappt kunde gå. Det var lite synd om honom, eftersom han ofta kom efter och blev utanför.

Första gången jag träffade barnen var i maj, tillsammans med mitt barn och våra syriska grannbarn, 3, 4 och 5 år gamla. Mitt barn, som är mycket socialt, kom snabbt in i leken och de sprang och skrattade, alla tillsammans. De afghanska barnen började göra konster på gräsmattan, så efter ett tag visade jag dem att jag kunde stå på huvet. Genast ville alla barn lära sig, så jag fick en skock av ungar runt mig och försökte lära dem alla. Sen gav jag allihop apelsiner.

Efter detta var jag närmast idoldyrkad av barnaskaran! Det verkade som om särskilt de afghanska barnen hade ett starkt vuxenbehov. Ständigt skulle jag titta på deras konster, och hjälpa dem stå på huvet. Det var lite jobbigt, men väldigt roligt! Över huvud taget drog dessa fyra barn fram som en virvelvind, var man fann dem. Ständigt fart och fläkt, halsbrytande akrobatik och mycket skratt.

Idag gick jag och mitt barn för att fråga om de ville ut och leka, och 8-åringen och 4-åringen följde med. Hela tiden var det uppenbart hur efter mitt barn är... Med stor möda cyklade han på sin något för stora cykel med stödhjul, medan den andra 3-åringen for runt på sin mindre cykel utan stödhjul. Han t.o.m. släppte styret korta ögonblick! Jag klättrade upp på ett lekhus och åkte kana ner på taket. Den afghanska 3-åringen och 8-åringen var genast efter, men mitt barn fick jag nästan lyfta upp, för han kunde inte klättra. Han var för svag. De är så fysiskt kompetenta, dessa självlekande afghanska barn! 8-åringen brukar springa fram till gungan och hänga sig i den med händerna, i farten, med huvet neråt och fötterna upp! Hon klättrar även upp och sätter sig på stången som gungorna hänger i. I somras såg jag 2-åringen åka på innertrappräcket i halvspiraltrappan i vårt trapphus! Han som knappt kunde gå i våras! Han klättrar också bättre än mitt barn på lekparken, och aldrig att man känner sig orolig att han ska ramla ner. Det är man däremot med mitt bortklemade svenskbarn...


Ok. Så jag säger inte att det är rätt att låta en 2-åring leka själv ute, med endast den ytterst tveksamma övervakningen av äldre syskon. Dessa barn löper en betydligt större risk att dö än de svenska barnen! De har också förändrats påtagligt på de månader som gått sen jag först träffade dem. Då var det uppenbart att det var en barnens lag de hade levt efter, där i sitt förra hemland. De slogs om gungorna med andra barn, och när jag en gång föreslog för storasyster att säga åt sin lillebror (som knappt kunde nån svenska) att lämna tillbaka leksaken han tagit, såg hon förvirrad ut. Sen gick hon och knuffade bort det andra barnet som försökte ta tillbaka leksaken från hennes lillebror, för den som bråkar med hennes lillebror ska minsann få med henne att göra! "Nej nej, så menade jag inte...", tyckte jag! 3-åringen gick mig ofta på nerverna, genom att klättra på mig och helt enkelt inte veta när det var nog. Jag sa ifrån mer och mer bestämt, sedan argt, och när han inte slutade tänkte jag: 'Vad vill han att jag ska göra, slå honom eller??'. Det säger sig väl självt att de svenska barnen undvek dem... Nu har de däremot lärt sig! Den svenska skolan och förskolan, och KANSKE lite av min och min särbos påverkan, tycks ha gjort dem gott. De har blivit mildare och fredligare, men fortfarande lika överlägsna i fysisk kompetens. Lek-kompetens! De är jätteroliga att ha här på besök, för de börjar genast leka med leksakerna själva och ha skoj, utan att någon mamma måste vara med och hjälpa dem ett enda dugg!

...Hur blev det såhär? Hur blev våra svenska barn så försvagade? Så hjälplösa?

Låt mig nu berätta om svenska föräldrar:

De undviker andra barn på lekparken. Är vi i rutchkanan går de till gungorna. Är vi i gungorna går de till rutchkanan. En gång såg jag två killar (ett homosexuellt par eller en pappa och hans kompis) med sin lilla dotter på ca 2 år på lekparken. De bar henne mellan leksakerna! De lyfte henne upp i rutchkane-leksaken och innan hon nått marken lyfte de henne igen. Sen kom de på att det var onödigt att bära henne ända till stegen, och lyfte henne helt enkelt bara upp till början av rutchkanan igen, så hon inte ens behövde gå på gångbron fram till rutchkanan! När hon och mitt barn en kort stund var på den där gångbron tillsammans och började skoja med varandra, verkade de besvärade, och tyckte att dottern skulle skynda sig att åka ner nu då, det var ändå det som var poängen... Var det?? Var inte poängen att de skulle leka??

På öppna förskolan såg jag mamma efter mamma sitta och hårdbevaka sin bebis. En mamma nästan höll i bebisens händer, för att hindra henom från att röra vid andra bebisar, för det kunde ju bli nån rispa på den andra bebisen då!...

På förskolan när jag skulle hämta mitt barn en gång, började han och ett annat barn hoppa från soffan. En helt vadderad tygsoffa, ca 35 cm hög, med en tjock, mjuk matta under. Det fanns inga bord eller andra möbler i närheten. När förskolläraren såg det skrek hon: "Stoooopp! Sluta med det där!". När jag frågade varför sa hon, med lite skämtsam röst för barnens skull: "Vi vill ju inte att någon ska skada sig och hamna på akuten heller!". Fet chans? Inte!! Och mitt barn ÄLSKADE ju att hoppa från saker vid denna tid, för han hade ju precis lärt sig!...


Hallå svenska mammor och pappor av idag! Var ni sådär hårdbevakade och styrda av era föräldrar när ni var små? Tror ni att era föräldrar var det? Far- och morföräldrar? Knappast! På våra föräldrars tid fanns knappt barnomsorg, och definitivt inte på deras föräldrars tid! De släpptes vind för våg, och uppfostrades av äldre barn. Jag tror inte att barn ska vara helt ensamma jämnt! Då kan de dö, och överlever de utvecklar de en hård barn-lag där den med starkast storasyskon får alla leksakerna. Jag tror att vuxna ska finnas där, och avvärja dödsfaror och lära barnen lite värderingar i form av fredlig konflikthantering m.m. Men jag tror verkligen inte att vi behöver hålla i deras händer!!...

Åh vad jag önskar att jag en gång kunde komma till en lekpark, slå mig ner i gräset och se mitt barn rusa iväg för att själv leka med de andra barnen, som också lekte där själva. Göra vad de ville med rutchkaneleksaken! Ibland avbrytas av någon vuxen när det blev för våldsamt, få lära sig att dela med varandra, och sedan lämnas ifred igen... Vore inte det underbart?...

Barn och deras konstiga föräldrar

Jag gillar ungar vars hjärtan man kan vinna genom att kasta grus på dem!

Liberty som nu är 3 år, och jag var i lekparken. Två barn var där och lekte, och hen ville så smärtsamt gärna vara med, eftersom vi är nyinflyttade och hen inte har några kompisar här än. Men hen vågade inte gå fram till dem, så hen satt hos mig i gräset. Efter ett tag började barnen, som verkade vara syskon, kasta grus på varandra. (Det är nån slags väldigt fint grus; ett mellanting mellan grus och sand kan man väl säga.) De hade väldigt roligt.

Efter ett tag reste sig Liberty upp, kastade en näve grus på ungen som stod inne i "fästningen", och sprang tillbaka till mig. Detta verkade förvirra de lekande barnen något, men snart var kastandet och skrattandet igång igen. Liberty gick upp och upprepade proceduren några gånger till, och snart hördes ett rop i protest från ungen i fästningen. Men sen fattade hen galoppen, och kom ut med en näve grus och ett stort leende.
"Nej, nej, nej, stoooopp!!", skrek Liberty och höll upp stopp-handen som hen lärt sig i förskolan hemma. Detta hade ingen effekt, utan hen fick sig en skur av småsten över sig, och jag med, eftersom jag satt bakom. Liberty brast i högljudd och mycket sårad gråt! Gruskastningsleken tog slut.

Men lite senare när jag och Liberty lekte själva i lekparken kom de två barnen fram till oss och ville veta vad Liberty hette, och berättade vad de hette, och snart lekte de alla tre under spring och skratt.

Barnen var 4 och 5 år gamla, och mycket riktigt syskon. De pratade mycket lite svenska, eftersom de nyss kommit hit från Syrien, och jag tror inte man hade kunnat vinna svenska barns hjärtan genom att kasta grus på dem på detta sätt! För det första hade väl någon förälder avbrutit leken innan den hunnit börja... De här barnen lämnades i fred, att leka som de ville.


Det finns något skönt frihetligt över denna händelse! Jag är övertygad om att det var början på en fin vänskap, både mellan Liberty och syskonen, och mellan mig och deras mamma, som förstås inte heller pratar mycket svenska, men som jag redan haft en mycket mer avspänd samvaro med än de svenska mammor som satt där dagen innan... Svenskar är faktiskt, på många sätt, rätt konstiga!

Drivande ångest

"Vet inte om jag till fullo delar uppfattningen att samhället är den verklige boven. Visst, samhället bär sin del av ansvaret, men det räcker inte, var och en har ett ansvar för sina handlingar, i alla fall om gärningsmannen kan beräknas vara tillräknelig."

Så var det en som kommenterade mitt inlägg "Eftertanke om Breiviks fängelsedom". Jag hajade liksom till lite grann. Det var så märkligt att se hur min världsbild tydligen förändrats igen, utan att jag märkte det!... Jag pratade mycket om 'det egna ansvaret' förr. Och nu är det som om detta begrepp nästan helt har lämnat min tankevärld. I takt med allt jag fått lära mig om mönster...

Alltså, nästan allt kan förklaras med 'risk- och skyddsfaktorer' i barndomen. Riskfaktorer  ökar, med matematisk exakthet, personens risk för:

-missbruk
-kriminalitet
-våldsbeteende
-självskadebeteende
-ätstörningar
-panikångest
-självmord

ja allt som är dåligt! Låg utbildning och dålig ekonomi får de också.

Exempel på riskfaktorer är:

-missbruk i hemmet
-våld i hemmet
-bristande föräldrakontakt/vuxenkontakt
-dåligt sällskap
-dålig på fredlig konfliktlösning
-eget missbruk
-isolering/utanförskap
-dåliga förväntningar från sig själv och andra

En enskild riskfaktor har oftast ingen effekt, men ju fler man har, desto större risk. Och givetvis leder en riskfaktor ofta till en annan.



De måste ha blivit glada när de petat in alla siffrorna i datorn och den spottade fram den här bilden... Så sällsynt symmetrisk!
Från: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/utbildningar/Documents/risk%20och%20skydd%20st%C3%B6dmaj11b.pdf

Nu till skyddsfaktorerna då. Exempel:

-Närande relationer
-God förmåga att kommunicera
-Social kompetens
-Bra på fredlig konfliktlösning
-Ett brinnande intresse som man får förvalta
-Att ha åtminstone EN vuxen som ser en och bryr sig om en, som man kan gå till
-En 'trygg hamn' (t ex skolan, för många barn som har problem hemma)

Att föräldrarna och andra vuxna visar tydliga, goda normer och förväntningar på barnen är också en bra skyddsfaktor, men bara under förutsättning att barnen upplever umgänget med normsättaren som positivt.


Börjar ni se mönstret?... Börjar ni se hur de flesta av oss aldrig haft några riskfaktorer i våra liv, men varit överösta av skyddsfaktorer? Jag var oerhört skyddad som barn och ungdom! Vad vet vi, som alltid varit skyddade, aldrig upplevt några skadliga händelser, om hur det är att vara kriminell? Knarkare? Våldsverkare? Ingenting. Vi vet inte ett dugg.

För att kunna förstå alla de där problemen (kriminalitet, missbruk, ätstörningar,...) måste man förstå ångest. Alla de där sakerna jag förut så kliniskt kallade "riskfaktorer" skapar i själva verket ångest i det lilla barnet. Ångesten kan hanteras om man har tillgång till "skyddsfaktorer", en trygg hamn, goda vänners lag att slappna av i. Men lyckas man inte hantera ångesten blir den kvar i en, även som ungdom och vuxen.

Vad gör den som har en ångest, ständigt lurande i sig? Kan en sådan person fokusera på sina studier, eller på att skaffa sig ett bra jobb, ett bra liv? Kan en sådan person ens uppskatta ett "bra liv"? Nej. Om du inte kan hantera din ångest är inte jobb, inkomst, en fin partner och en trevlig hobby, dig till någon glädje. Kan du inte hantera din ångest har du ingenstans att vila. Du är ständigt på flykt.

En del hittar flykten i alkoholen eller andra droger, andra hittar den i kriminalitetens farliga spänning. Några finner lättnad i att skära sig själva eller att inte tillåta sig att äta. Utvägarna är många, men fienden densamma. Ångesten.

"–Ja, det har jag gjort [skolkat]. Det var inte speciellt mycket, men det var naturligtvis fel även då. Det berodde på lättja. Hade vuxenvärlden varit tydlig med upptäckt, registrering och sanktioner hade jag förmodligen inte skolkat", sa skolminister Jan Björklund. Och det är säkert sant! Men irrelevant! För det är inte Jan Björklunds lilla skolk, drivet av lättja, som är problemet. Det är storskolket som är problemet, och detta drivs av ångest.

På samma sätt förhindrar övervakning och straff förmodligen många småtrick, men inte den stora brottsligheten. (Det finns mycket statistik som bekräftar detta.) Storbrottslingen, livsstilsbrottslingen, skiter nämligen i hur det går för henom! Hen har ju ändå ingenstans att ta vägen!...

Och därför måste alla åtgärder, som vill ha en chans att lyckas, kunna bota ångesten. Först då slutar knarkaren knarka, gangstern att slåss, den unga tjejen att svälta sig och våldtäktsmannen att våldta!


Dessutom finns det grader av ångest. Och jag tror att de lägre graderna leder till det hårdnande samhälle vi ser idag. Den utbredda främlingsfientligheten. Lyckas man inte besegra fienden inom sig, som hindrar en från ett lyckligt liv, då kan man alltid vända sin frustration mot en yttre fiende. Och därför är det alltså samma lösning som gäller där: Närande relationer, fredlig konfliktlösning, se dem, förstå dem... Solidaritet.

Gång på gång, samma svar: Solidaritet.

---------------------------
Källor bl a:

Konferensen "Strategier för att motverka drogmissbruk och antisocialt beteende hos unga", Solna 2011

Risk- och skyddsfaktorer hos barn - Nordens Välfärdscenter, https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=http://www.nordicwelfare.org/PageFiles/12577/Presentationer/HenrikAndershed.pdf&ved=0ahUKEwjy2K3r5J3VAhXDA5oKHWm8CoQQFggqMAI&usg=AFQjCNGkjY8JQNH5r1SvdZPPzfm5eIjpzg
Risk- och skyddsfaktorer, Folkhälsomyndigheten, https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/narkotika-och-halsofarliga-varor/forebyggande-arbete/risk-och-skyddsfaktorer/

Barn

Kärlek och respekt! Det låter så enkelt...

Mot slutet av sitt första levnadsår utvecklade mitt barn talangen vrede. Till dess var det enkelt! Ungen grät bara för att hen var ledsen eller rädd, och visst var det jobbigt ibland, men knappast svårt! Kärlek och respekt för hela slanten.

Men hur gör man när ungen skriker i vrede och förtvivlan för att hen inte får en kiwi, när det faktiskt inte finns någon kiwi? Eller för att hen inte får springa ut och leka på vägen? Eller för att mamma faktiskt bara vill skriva klart det här lilla smset till pappa om vad pappa ska handla på hemvägen innan barnet får leka med telefonen?... Och hur, HUR gör man när ungen för 5001:a gången slänger ner maten på golvet när hen tröttnat på den?!!!...

Ja, några saker har jag faktiskt kommit på. Några enkla principer som funkar när jag väl använder dem. Så jag tänkte jag skulle dela med mig av dem:

Utgångspunkten som jag övertygat tror på är att barnet aldrig ska känna att jag använder min överlägsna styrka och storlek för att köra över henom. Om jag gör det lär hen sig att det är ok att köra över andra när man kan. Och när man tror att man har rätt, vilket man väl alltid tror. För det mesta försöker jag därför att alltid få barnet att gå med på det som ska göras frivilligt. Det innebär att jag ibland tar risken att hen gör det hen inte får, och hanterar krisen efteråt, i stället för att genast gripa in och hindra.

Men ibland går det inte! Jag KAN inte tillåta barnet att springa ut i vägen, utan MÅSTE genast sätta min större, starkare kropp emellan. Från allra första månaderna kommer barnet att vilja saker som man måste hindra, och hen börjar gråta. Det är lätt hänt att barnet tycker att du är hens fiende, som vill att hen ska lida, och inte ha nåt kul. Då gäller det att trösta! Den som tröstar i ens lidande kan inte vilja att man ska lida. Då måste det finnas något annat skäl till att föräldern gör som hen gör!

Det gäller att visa att du är på barnets sida. Att komma ihåg att det faktiskt även är en trygghet för barnet att ha en förälder som säger till vad man får och inte får. En som guidar en rätt och skyddar en mot faror. Låt därför inte arg när du säger till barnet att låta bli något, låt bekymrad, förskräckt, som om du bryr dig om hens säkerhet. Få barnet att känna: 'Puh! Vilken tur att jag inte gjorde det där, det tycks som om det kunde ha gått illa!'.

Känn med barnet. Då lär sig barnet att vara lyhörd för andras känslor, och respektera dem. Om barnet slog sig, låt henom gråta ut i din famn ända tills smärtan är över! Säg inte: "Det var inte så farligt! Nu är det bra!", för att barnet ska gråta mindre. Då lär sig barnet att ignorera sin egen och andras smärta, till harm för framtida hälsa, fysisk och psykisk. Visst, barnet gråter säkert mindre, men det är inte alltid den som gråter minst som är minst skadad...

Ljug aldrig för barnet! ÅTMINSTONE inte om barnet troligen kommer att få reda på det! T ex att du lovar att göra något sedan, och hoppas att barnet ska glömma bort det. Då lär sig barnet att det är ok att ljuga, om man tror sig kunna vinna någon fördel på det, vilket man väl alltid tycker.

Smit aldrig ut utan att säga hej då. Visst, i början vet barnet ändå inte vad hej då betyder, men det lär hen sig snabbt! Då blir det gråt och gnäll, men om du alltid säger hej då och kramas innan du går får barnet åtminstone en chans att visa dig vad hen känner, och kan dessutom lita på att så länge du inte sagt hej då är du kvar. Om du bara smiter ut måste ju barnet oroa sig för att du kan försvinna när som helst, hela tiden.

Barn är empatiska, och de älskar social samvaro, inkludering. Om barnet slår dig eller gör något annat som bara är för mycket, eller om du bara känner att du blir jättearg, gå därifrån. Säg ärligt: "Näe, nu blev jag faktiskt ledsen!" och gå. Barnet kommer efter dig, och då kan du föreslå att hen ska säga förlåt, och ni kan bli vänner igen och prata om det som hänt. Ofta om barnet slåss och river och irritation uppstått kan man bara föreslå att nu slutar vi med det här och kramas i stället, och till ens i början stora förvåning går barnet ofta med på det! Hen ville väl bara ha lite uppmärksamhet och fick den kanske inte. Säg också att du blev ledsen, och inte arg, om barnet kastar mat på golvet. Fråga om barnet vill att du ska vara glad i stället. Barnet säger ja, och du föreslår att hen plockar upp det hen kastat, och sen säger du att nuuu blev du glad! Glöm inte att själv säga förlåt, när du råkat göra barnet illa.

De flesta regler vi har i vårt samhälle handlar faktiskt om social samvaro och inkludering. Det är därför vi inte stjäl, har sönder saker eller kastar vårt skräp överallt. Det skulle bli så jobbigt om alla gjorde så! Att leva i ett samhälle, en flock, är ett ständigt förhandlande om hur allas intressen ska tillgodoses på rättvist sätt, det är den naturligaste sak i världen för ett flockdjur. Förhandla därför med ditt barn! Locka eller hota med något! "Vill du gå till dagis? Då måste du ta på dig tröjan!". En nästan pinsamt effektiv metod är att ställa barnet inför ett kvasival: "Endera lägger du tillbaka den eller så gör mamma/pappa det!". Va?! Hallå! Barnet vill ju leka med den, men föredrar ändå den värdighet det innebär att få lägga tillbaka den själv, framför smärtan att få den ryckt ur sin hand. (Barnet känner förstås till sin svaga förhandlingposition...)

Det här kan tyckas vara ett övergrepp av mer subtil natur! 'Du får välja, så länge du väljer nåt jag vill'. Men å andra sidan, då lär sig barnet argumentera! För det finns alltid utrymme för barnet att genomskåda luckorna i mina alternativ och komma med ett eget, bättre. Beslut tas först när det accepterats av båda parter.

Du ska aldrig vara rädd för att ändra dig! En del säger att man ska det, att om man ändrat sig en gång ser barnet att det finns en chans, och sporras att kämpa hårdare nästa gång. Men det SKA finnas en chans! Om du visar att du kan ändra dig lär sig barnet att det är ok att ändra sig. Dessutom ger du barnet möjlighet att påverka på ett fredligt och demokratiskt sätt. Om du inte gör det pressar du bara barnet att ta till odemokratiska sätt att få sin vilja igenom. Genom skrik, ljug, våld eller bara ren olydnad.

Det enda du inte ska göra är att ge dig. Dvs att gå med på något du egentligen tycker är fel, för att du inte orkar stå emot barnets påtryckningar. Men att ge med sig för att man faktiskt tänkt om, är något helt annat! Och det är så skönt när man kan vara ärlig, och veta att man säger nej för att det faktiskt verkligen inte går! Inte för att man svarade för snabbt, och nu bara vägrar ändra sig. Och naturligtvis känner barnet nånstans av den skillnaden.

Jag tror inte man ska vara hierarkisk i sitt barnuppfostrande. Vill man att barnet ska vara jämlikt senare ska man behandla det som jämlikt nu. Dvs varje gång din vilja segrar över barnets måste det finnas goda skäl till det. Skäl som att det är farligt att leka på vägen, eller som att mamma/pappa är trött och orkar faktiskt inte leka häst just nu. Men inte bara som: "För att jag säger det och jag är din förälder! Du är bara ett barn!". Så lär sig inte barnet att vara jämlikt. Så lär det sig att det är nedtryckt just nu, och det är ok att trycka ner någon annan när man själv får chansen.


För allt som barnet ska kunna och göra som ungdom och vuxen, lär det sig ju som barn. Och inte genom att du säger det, utan genom att du gör det. Så använd hårdhet och förslagenhet, om du vill att barnet senare ska bli sådant! Och lyhördhet och empati om du vill att hen ska bli sån.

Kärlek och respekt. Det är ändå där allting börjar och slutar. Bara man hittar sig lite enkla redskap för att få det att funka i praktiken också. Hoppas dessa funkar för er som de hittills gjort för oss!

(Och kommentarer mottages tacksamt!)
 

Varför kvinnor och män har olika löner

Detta är varför kvinnor och män har olika löner:

När våra barn är sådär 2-3 år säger vi till våra flickor: ” Åååh, vad SÖT du är!”, och till våra pojkar: ”Åååh, vad STARK du är!”. Barnen blir glada eftersom de känner att vi uppmuntrar dem, och flickorna känner sig nöjda med sitt utseende, pojkarna med sin styrka. De kommer att fortsätta uppmärksamma dessa bra sidor hos sig själva. När vi säger till flickorna: ”Vad duktig du är!”, är det oftast för att de hjälpt mamma duktigt i köket, och när vi säger detsamma till pojkarna är det kanske för att de byggt något skickligt med klossarna eller legot.

Mobilfoto taget i varuhuset 2011-03-29

När pojkarna sedan härjar och för oväsen suckar vi och säger ”Pojkar är pojkar!”. Kanske försöker vi säga åt dem att sluta, men vi väntar oss inte att de ska göra det! När flickor beter sig på samma sätt hejdar vi dem. Vi vill verkligen inte se våra flickor i den rollen, det skär i våra ögon! De ska ju vara milda och ljuva väsen. Flickorna känner att nu har de verkligen gjort bort sig, och de skäms. Pojkarna kan tvärt om känna en viss stolthet över sin busighet och rebelliskhet, för de känner att vi trots allt gillar dessa framfusiga drag hos dem.

Åren går och ni vet, skolan och allt det där, mopeder och anorexia...

Sen är barnen vuxna, och nu inför vi individuell löneförhandling. Och där sitter flickorna som nu är kvinnor med sina milda och ljuva väsen och säger ”Nä men inte ska väl jag...!”. För ödmjukhet är fint hos en kvinna. Männen däremot säger ”Jag förtjänar såhär mycket därför att jag har de här och de här goda egenskaperna”, och nämner en summa högre än de egentligen tycker att de förtjänar, för det är fint med en man som tar för sig. Vi ger väldigt mycket pengar per arbetstimme och utbildningstimme för alla former av konstruktionsjobb, och inga pengar alls för merparten av allt hushållsarbete, som ju är något var och en i regel utför bara för sin egen och familjens skull, i sitt eget hem. Och pojkarna fick ju veta att de var duktiga på konstruktion, och flickorna att de var duktiga på hushållsarbete! Så det är det de sysslar med.

Dessutom, om en ung man och en ung kvinna med samma meriter, t ex utan erfarenhet men med samma utbildning och samma betyg, söker samma jobb, då anställer vi med företräde mannen. Kvinnan får ett mindre avancerat jobb som hon egentligen är överkvalificerad för. Några år senare vill de båda byta jobb, och råkar kanske på nytt bli konkurrenter om samma tjänst. Men nu har han faktiskt bättre meriter än hon! Han har bättre arbetserfarenhet och ÄR faktiskt duktigare än hon. Nu kan vi med gott samvete anställa honom.

Antag att hon lyckas få en identisk tjänst någon annanstans, och de kommer till individuell löneförhandling. Då har hon alla skäl i världen att begära lägre lön än han. Även utan milt och ljuvt väsen. Och sålunda rullar det på. Och hennes värderade skönhet, den bara falnar med åren, medan hennes brors konstruktionsskicklighet blir bättre och bättre och bättre...

Att kvinnor har lägre lön än män är förstås djupt orättvist! Nu frågar jag er alla: Vad ska vi göra, för att till slut ändra på det?

---------------------------------------
Läs även:

Barnsagor 2014-05-19

Brandtal på internationella mansdagen 2012-11-19

Drivande ångest 2013-01-26

med flera
...