Det postindustriella dilemmat och vi

Före industrialiseringen var en hästkraft en häst, och en människokraft en människa. Nu hittar du lättast hästkrafter i en bil, som förmodligen har massviss fler av dem. Flest människokrafter finns det i fabrikerna, där en maskin eller robot gör samma jobb som minst tjugo människor gjorde en gång.

Men på en del ställen är en människokraft fortfarande en människa! En sjuksköterska kan t ex endast till en ganska liten del ersättas av maskiner eller robotar. Inte heller kan hen enkelt vårda två patienter på en gång. Och skulle hen ändå ersättas av en människolik robot skulle inte heller denna enkelt kunna vårda två patienter på en gång! Till skillnad från robotarna i t ex mobiltelefontillverkningsfabriken, som trots att de redan gör 20 människors jobb hela tiden fortsätter att förbättras, och spotta ut fler och fler mobiltelefoner om dagen!... Den tekniska utvecklingen ökar nämligen exponentiellt. Men hur många kurser man än skickar personalen på, och hur man än experimenterar med visualisering eller positivt tänkande, och hur bra nya former av organisering av arbetet man än kommer på, så är det svårt att lyckas pressa människan till att göra mer än 2, 3, kanske 4 personers jobb.

Och här någonstans uppstår ett dilemma. Det postindustriella dilemmat, som ser ut som följer:

När maskiner gör 20 människors jobb kan två saker hända:

1) Fabriken producerar lika mycket som förut men med en tjugondel så mycket personal.
2) Fabriken behåller all sin personal och producerar 20 gånger mer än förut.

Båda dessa alternativ innebär att de människor som är kvar i fabriken kan ta ut 20 gånger mer pengar per person än förut!... Maskinerna kräver ju nämligen ingen lön, trots sina 20 människors arbete. I det första fallet uppvägs det av att vi får en grupp som blivit arbetslös och fått en lägre inkomst. Men inte i det andra, tillväxtfallet. Och även om en stor del av pengarna stannar hos ägarna eller hamnar i nya investeringar i stället för som lön till arbetarna, kommer ändå en viss löneökning troligen att ske.

Men vad händer när människorna i prylindustrin plötsligt får mycket mer pengar än förut? Jo priserna går upp, till följd av denna rika grupps ökade efterfrågan. Och vad ska då sjuksköterskorna göra? Jo de måste ju ha högre lön de med, för att klara av de nya priserna! Men vart ska deras löneökning komma ifrån? De har ju inte haft någon tjugofaldig effektivitetsökning i sin sektor! Och så kommer då nedskärningarna som ett brev på posten. Vårdpersonal slutar att göra hembesök, sjukhus blir till vårdcentraler, vårdcentraler läggs ner, avdelningar läggs ner. Nya organisationssätt uppfinns som ska göra underverk, och självklart pressar man också personalen för att få dem att göra 2, 3, kanske 4 personers jobb... Men inte hjälper det! Maskinerna kommer ju bara att fortsätta effektiviseras, medan människan trots allt har en gräns! Som är ganska nära där den var för 300 år sen, och alltid varit. RELATIVT sett blir dessa människor därför... fruktansvärt dyra! Bara 1-4 människokrafter per lön!

Det här är del i orsaken till mycket av det vi ser i vårt samhälle idag. Nya TV-apparater är billiga. Att laga en TV är däremot dyrt, så dyrt att branschen upphört. Bemanningsföretag växer fram när företagen är så personalslimmade att de inte har tid över för att rekrytera. Patienter dör för att läkaren haft så stor arbetsbelastning att hen inte läste mail med provsvar i tid. Skolor skär ner på kuratorer, skolbibliotekarier, kökspersonal som brukade laga maten på plats, samt till slut en och annan lärare... Och så sker alltså det ironiska! Att vi inte längre har råd att ge våra barn lika bra mat eller en lika bra utbildning som förr, medan vi vältrar oss i lyx, och byter TV en gång om året och mobil en gång i månaden!

Och sen kan partier som SD komma och peka på de problem som uppstår i den människointensiva välfärden, och säga att vi är ett så fruktansvärt fattigt land att vi inte har råd med invandring, för se, vi har inte ens råd med sjukhus och skolkuratorer! Vårt land faller samman!!


Men vi är inte fattiga. Och om vårt land faller samman så är det inte av brist på resurser. Faktum är att vi tillhör den femtedel som står för fyra femtedelar av hela jordens BNP. Däremot behöver vi desperat hitta ett sätt att fördela vinsterna från industrialiseringen på ett sätt som bättre gagnar vårt samhälle. Ty att tekniken går framåt är faktiskt en bra sak! Något vi måste kunna använda till vår fördel! Inte något som nödvändigt måste leda till att vi både förlorar vår välfärd, och konsumerar sönder planeten...

--------------

PS Det postindustriella dilemmat kallas också för tjänstedilemmat och Baumols dilemma eller Baumols sjuka.

-----------------

Läs även Högre skatt åt folket!, 2011-09-09, med ett förslag på lösning av ovan onödiga problem. 

Från fattig till rik

När man handlar i affären finns det många saker man ska tänka på. Man ska kolla utgångsdatumet på mjölken och bakdatumet på brödet, så att man kan ta det färskaste. Man ska känna ordentligt på alla frukterna så det inte slinker med någon övermogen. Och så ska man handla i en affär med mycket extrapriser så det blir billigt!

När mjölken och köttet är på väg att gå ut enligt datumet säljer affären dem för halva priset. Det är bra, för om ingen köper varorna då så måste de ju slängas, och då får ju affären inga pengar alls för dem! En vinst för alla alltså. Men ändå slängs varje år 100 000 ton mat, värd 2 mdr kr, från svenska matbutiker...

Om vi skulle ta ett annat perspektiv på det hela. I det egna köket är det också mycket att tänka på! Om man har två mjölkpaket tar man ju t ex alltid det färskaste först. Eller vänta nu... Nej det gör man ju inte!... Man tar ju det äldsta först! Det vore ju väldigt slösigt att ta det färskaste först, och sen kanske det äldsta hinner gå ut innan man har druckit upp det, medan det andra blir urdrucket flera dagar innan det skulle gått ut!

Vad är det som är skillnaden? Om ett mjölkpaket i affären blivit kantstött men fortfarande är helt, då måste det slängas för det blir inte köpt. Om man kantstöter ett mjölkpaket hemma skulle ingen tänka på att slänga det!

Antagligen är det så enkelt som att man försöker hushålla med sina egna resurser. Hemma innebär det att slösa så lite som möjligt, men i affären innebär det att försöka få det bästa av det som finns. Man tänker sig att det är affären som måste betala för det som affären slänger, inte jag. Men i kemin fick vi lära oss att in = ut, dvs slå ihop alla inströmmar för sig och alla utströmmar för sig, av vad det än må vara, så ska du se att summorna blir lika stora, när systemet är i jämvikt. Få se nu, vilka pengar strömmar in till affären? Jo det är ju kundernas pengar när vi handlar. Och ut? Tja, hyra, el, kyl, frys, inköp av varor som ska säljas, och... förstås alla varor som kommer att slängas! De måste också köpas in! Men var ska de pengarna tas ifrån, när de inte säljs? Ja eftersom det bara finns en pengaström som går in i affären så måste alla pengar tas därifrån: Kunderna. Priserna anpassas helt enkelt så att de täcker alla utgifter. Det ÄR alltså vi som betalar för det kantstötta paketet som vi ratade! Tänk på DET nästa gång du handlar.

Nu har Coop börjat med ett återbäringssystem. Dra ditt Medmerakort och du får pengar tillbaka. Men vems pengar är det? Jo förstås kundernas pengar. Dessutom får du en högre procentsats tillbaka ju mer du handlar för!... Jag, min sambo och vårt lilla barn är så fattiga, så trots att vi handlar nästan uteslutande hos Coop kommer vi inte upp i 5% återbäring! För vi köper borlottibönor och inte oxfilé!... Så mina pengar ska alltså gå tillbaka till oss kunder, men mer till dem som är rikare än jag. Jag sponsrar deras oxfilé.

Bra Coop! Verkligt solidariskt av er!