Hjärntvätt! Ex: "Laxfiske i Jemen"

På Rocknebys lilla butik kan man hyra filmer för 5 kr/dygn, sista timmen innan de stänger. Det är väl inget fantastiskt inspirerande utbud de har, men 5 kr är bara 5 kr! Praktiskt taget gratis!

Länge hade jag tittat på den där filmen, tyckt att dess titel lät intressant, frågeväckande, lite lockande, men inte vågat välja den, ifall den skulle vara en "sån där"... Men många av de filmer jag till slut hyrt i den lilla butiken har visat sig vara bättre än vad man skulle kunna tro, och inte alls så särskilt dumma faktiskt, så idag valde jag den. "Laxfiske i Jemen". Och den VAR... precis sån där.

Bild från: http://colincarman.com/2012/04/26/review-salmon-fishing-in-the-yemen-and-jiro-dreams-of-sushi/
Inte kan de bli sura för att jag sprider reklam om dem på detta sätt? *host, harkel*

Jag trodde den skulle vara amerikansk. Den visade sig vara brittisk, men endera har de kopierat det amerikanska konceptet för denna film, eller också är det precis samma sak:

Galen, superrik sheik vill inplantera lax i Jemen för att fiska den med fluga. Han är "a great admirer of the Brittish, for many reasons", visserligen kritisk på vissa områden, men kärleksfullt så. En skottsk fiskeexpert tvingas mot sin vilja jobba med projektet, och tjusas snart av den vackre, filosofiske sheiken och dennes tal om "faith" och om ett storslaget projekt som skulle hylla Gud. (Till sheikens försvar ska sägas att han vid ett tillfälle frågade sig om de inte lyckats genomföra ett projekt att hylla mänsklig hybris i stället.)

Så åker vi alltså till Jemen, men allt vi får se av jemeniterna är att de ber och att de skäller ut sheiken för att ha förolämpat Gud genom att föra in "västerländska sätt" och ta vatten till öknen i torrtiden mha en damm, vilket förstås bara låter som vidskeplig inskränkthet när det sägs sådär. Annars kan man tänka sig en mängd vettiga invändningar mot att skapa en flod för laxar att vandra i, i ett område där vattenresurser är så oerhört dyrbara, och inplantera en främmande art utan miljökonsekvensanalys, men nej då! Gud är det enda skäl de dumma araberna framför! Och en irrationell motvilja mot västerländska sätt.

Sen försöker en dum arab mörda den visionäre sheiken, och skotten räddar hans liv. Vi får aldrig höra arabens motiv men det är väl antagligen nåt om Gud. Han skriker ju något innan han ska till och skjuta, antagligen om Gud fast det förstås aldrig översätts, vilket ger skotten tid att rädda sheiken. Den snälle, brittälskande sheiken säger djupt allvarligt till skotten: "Jag är skyldig dig mitt liv. Jag ska betala tillbaka min skuld", och det är hemskt fint alltsammans!

Sen verkar det som om projektet ska lyckas! Den odlade laxen vandrar faktiskt uppför den konstbevattnade floden, brittiska UD får sina bilder på fiskelyckan och alla är glada! Vad gör de dumma araberna då??! De FÖRSTÖR alltihop!!!! Kan ni tänka!!!? De firar ner sig med rep och dödar nån vakt, och sedan öppnar de dammluckorna för fullt så alla terasserna i floden krossas och några drunknar, och sheiken förstås får chansen att betala tillbaka sin skuld för annars vore det ju en himla dålig film. Och vi får aldrig veta varför araberna gör så där, men det är väl bara sådana de är! Ska bara förstöra allt hela tiden!

Och sen sitter de våra runt elden, och någon av britterna säger:
"Hur kan man bara göra såhär! Varför?!"
Då säger sheiken att han vet vilka som gjorde det och varför. Så någon av britterna säger att de måste åtalas, rättvisa måste skipas! (De frågar inte vem och varför.) Men då säger sheiken, hör och häpna!, att även om de som gjorde detta visserligen absolut gjorde fel och var dåliga människor, så hade de nog en poäng! Alla håller andan, och jag med. Jag tänker att kanske, kanske ändå att det kommer nu, efter att jag redan suttit och grälat högt med TV:n en bra stund om deras ofattbara respektlöshet, kanske att vi får ta del av den vettiga kritiken och filmen får bidra med lite upplysning, lite av det verkliga Jemen. Och sheiken säger:
"Jag hade hoppats att människorna här skulle förstå vad det här projektet verkligen handlade om! Att det inte alls handlade om fiske, egentligen! Men jag väntade mig för mycket av dem."

Japp! Så är det försås! Du väntade dig för mycket av dem! INTE för lite! De var helt enkelt inte mogna och storsinta nog (som du) för att ta till sig det bra och underbara i ditt hybrisprojekt! Och ingen skugga på dig för att du inte frågade dem innan du plöjde fram med dina miljoner eller så, nej nej, du tycker ju om britter och flugfiske och är en mycket bra och fin och orientalisk och filosofisk och mystisk och vacker och vis och och och... en alldeles perfekt arab! Tänk om alla araber vore som du, i stället för sådär som alla de andra, som bara håller på och förstör?...

Och det enda som väl skiljer denna film från om det hade varit en amerikansk dito, är att i så fall skulle undantagslöst någon av hjältarna ha behövt ta till våld mot slutet, för att godheten äntligen skulle få regera. Ostört till tidens slut!


Ännu ett stycke hjärntvätt serverad, var så god och svälj.

Brandtal på Internationella Mansdagen

Grattis på mansdagen, alla män! :) Detta brandtal är till er.

Vill inte fira internationella mansdagen genom att framhålla några "unikt manliga" egenskaper som gör dem/er speciella och värda att tycka om. Det blir bara stereotypt och taskigt mot dem som inte passar in i mallen. (Typ alla.) Vill däremot hedra alla män genom att ta upp några orättvisor de utsätts för:

- Män dör mest genom mord (i Sverige o de flesta länder, dock ej alla).
(Se Sex feministiska myter, bok)

- Män dör fortfarande mest i krig. 1.3 - 10 gånger så mycket som kvinnor, enligt forskning.
(Se Male Victimhood in Armed Conflict, artikel på Political Violence @ A Glance)

- Män dör mest av självmord (i de flesta länder). De är visserligen deprimerade mer sällan än kvinnor, men saknar å andra sidan socialt stöd, söker inte professionell hjälp m.m., vilket gör att de drabbas hårdare när de väl drabbas.
(Se Wikipedia - Självmordsstatisik)

- Män dör yngre (i de allra, allra flesta länder) beroende på en mängd kultur- och livsstilsfaktorer. (Och nååågon enstaka biologisk faktor också.)

- Män är dessutom ständigt anklagade för att vara den skyldiga halvan, till krig, våld, sexbrott och könsdiskriminering. Även om det ligger en viss statistisk sanning i detta måste det vara slitsamt för individen att alltid vara skyldig, oavsett vad man gör och inte gör. Och... till slut kan man ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget...!

Veckosärbo

Min man har skaffat en pendlingslägenhet nära sin skola. Detta har stämt till eftertanke...

I helgen var barnet där hos honom hela tiden, och jag var själv här i huset. Det är väl inte så konstigt om jag upplevde det som mitt livs längsta utandning sen barnet kom till världen. Eller just det, sen den där ensamma kampingturen jag företog förra våren. Jag fick också huset mer organiserat och i ordning än vad jag och min sambo fått tillsammans på alla de 8 månader vi bott här.

Men igår var jag alltså makalös förälder för första gången, och vet du vad? Lyckokänslan och energin fortsatte! Alltså, det är väl inte så magiskt egentligen, för en stor del i detta är att jag lagat mat till hela veckans matlådor i helgen, och därför inte tänker laga någon större måltid den här veckan. Att laga mat till både matlådor och middag åt två hungriga vuxna och ett litet barn varje vardag är annars ett stort stressmoment. Men det var något annat också. Något som visade sig efter kvällsgröten som intogs vid halv-åtta-tiden. Då dukade jag nämligen bort från bordet, och fortsatte sedan att städa och sortera vårt hus. Även om middagen blir färdig tidigt, och även om jag egentligen vill, så brukar jag aldrig göra det annars.
'Varför då?', frågade jag mig. 'Det borde väl bara vara att göra, då också?...'
Men det är såhär att min partner aldrig brukar vilja göra det. Efter maten, om det blir nån tid över, brukar han bara vilja dega i soffan, tills han nästan somnar, och då gå och stupa i säng. Och jag brukar sitta där och tänka att 'men det vore mycket bättre om vi gjorde i ordning det här först, och det finns ju så mycket annat i huset som egentligen borde göras också, fast jag inte just nu kommer på vad', men jag brukar aldrig göra det. Jag brukar sätta mig i soffan och dega jag med. Varför det?

Och igår så tänkte jag plötsligt att det kanske är såhär: Jag vill inte vara den där kvinnan som står och stökar i köket medan mannen degar i soffan!! Det passar inte alls in på min självbild, och min syn på hur mitt liv borde vara!

I tragiska familjekomedier på TV stökar alltid kvinnan i köket medan mannen degar. Min bästa vän brukade alltid stöka i köket medan andra degade, och hon fick fibromyalgi. (Kausalsambandet inte helt utrett!) Min mamma brukade alltid stöka i köket medan vi andra degade. Efteråt har hon sagt att hon alltid var missnöjd med det, men att hon liksom väntade på att vi själva skulle finna medlidande med henne, och genom solidaritet och mognad börja göra vår del av bördan. I stället slutade det givetvis med att vi barn inte hade en aning om vad det egentligen innebar att sköta ett hushåll förrän vi flyttade hemifrån. Jag ville aldrig göra samma misstag som hon.

För misstaget, som jag såg det, låg ju i att hon helt enkelt gjorde det. För att 'nån måste', och hon tog det på sitt ansvar. Om hon helt enkelt hade vägrat hade hon sluppit både bördan och frustrationen över oss andra!

Och först nu, 1.5 decennium efter att jag flyttat hemifrån, snart 3 år efter att jag blivit sambo, och tre dar efter att jag blivit veckosärbo och inte längre har nån här att förhålla mig till, när det plötsligt känns som att det är mitt hus, som jag kan ordna för min skull, så upptäcker jag plötsligt att jösses... det är i arbetet som lyckan ligger!... Det är den som är aktiv och jobbar på och gör saker, som mår bra, och den som sitter och degar som blir blåst på konfekten! För hur mycket större tillfredsställelse är det inte att få se en ren diskbänk sakta träda fram, och veta att allt är på sin plats och förberett för nästa dag, för nästa matlagning, och kanske rentav göra nåt lite extra som att sätta upp några foton eller en tavla eller införa ett nytt fack för gummisnoddar eller utgående post, än att sitta och dega i en soffa tills man stelnat och sjunkit fast i dynan och kvävs och kippar efter luft?!!

Lite särboskap är nyttigt för alla människor. ;)

Grannen slog ihjäl en duvhök

En granne tilltalade mig en dag, där jag satt ute i solen. En rejäl gammal norrlänning med långt, vitt hår i hästsvans, och en lätt touch av Clint Eastwood. Han undrade om jag möjligen sett några dvärghöns som var ute och sprätte. Han berättade, tydligt skärrat, att en duvhök hade tagit sig in i hans hönshus och dödat två hönor och två andra var försvunna. Två var kvar tror jag. Jo, för han hade lagat taket dagen innan, men inte hunnit färdigt, så under natten hade det på ett ställe bara varit en frigolitskiva mellan ute och inne. "Så han har ju hört tjejerna där inne vet du, och så brutit sig igenom frigolitskivan!", sa han. "Men det var det sista han gjorde i alla fall! Jag tog hammarn och ett slag bara så var han väck. Men det har du inte hört mig säga, för det är ju förbjudet egentligen. Man får inte döda rovdjur vet du, men jag kunde inte låta bli! Ge sig på mina goa tjejer!!... Han tog Svarta Sara vet du, hon var ju den goaste av dem alla när hon kom emot en där när man kom...". (Visste han att det var en handuvhök? Eller tänkte han bara att denna onda attack mot hans goa tjejer måste vara av manlig art?...:)

Som gammal vegan och djur- och naturvän gjorde det här mig inte alls så upprörd som man kanske skulle kunna tro. Visst, jag tycker att det är synd att han slog ihjäl duvhöken. I den bästa av världar önskar jag att han accepterade att felet faktiskt var hans, eftersom han inte hållit hönshuset säkert åt sina goa tjejer, och inte lät någon annan betala för det. Kanske rentav att han var storsint nog att bjussa naturen på lite av det vi människor i överflöd odlat fram åt oss själva, ofta på dess bekostnad, när nu naturen varit förslagen nog att komma åt en bit. Att se att styrkeförhållandena ändrats: Det är inte längre rovdjuren som är starka och farliga medan människan är liten och försvarslös, det är tvärt om! Vi håller på att utrota dem! Och största hotet mot oss själva är... också vi.

Men ändå! Även om jag önskar det så får man se det i perspektiv. Det ÄR olagligt att slå ihjäl rovdjur, men det är konstigt nog inte olagligt att köpa ägg och kycklingkött från en fullkomligt djur- och miljövidrig hönsindustri! (Klicka t ex här för en lustig liten film om nykläckta kycklingar...)

Industrihönsen har avlats så att de lägger många fler och mycket större ägg nu än för knappt 100 år sedan. Man manipulerar belysningen för hönorna så att de ständigt lägger ägg, i stället för det naturliga, att de värper lite på våren och sommaren och sedan ruvar och föder upp ungarna. Detta, i kombination med att de växer upp utan föräldranärvaro, leder till svår stress och ökad aggressivitet för hönorna. Det intensiva äggläggandet leder till äggledarsjukdomar, kalkbrist och benskörhet, så att hönorna bryter ben och vingar, särskilt i samband med hårdhänta förflyttningar. I frigående hönsstallar finns tusentals djur tillsammans, mot det naturliga 20-30. Gödsel och urin gör luften så frätande att människor använder andningsskydd. Hönorna däremot får problem med luftvägar och ögon. Ca 10 % av alla hönor som kläcks självdör i hanteringen. Men eftersom de resterande 90 %-en lägger så väldigt många fler ägg per investerad krona på det här sättet blir det förstås ändå lönsamt att fortsätta...

(Huvudkälla: Hönan eller ägget - En genomlysning av hönsindustrin, rapport av Djurens Rätt)

För hönornas del verkar det alltså vara ett mycket bättre öde att få leva i en grupp på 6st, och skötas av en norrlänning i hästsvans som kallar en sina goa tjejer, även om man plötsligt slutar sina dagar i klorna på en duvhök, precis som så många av ens fria förföräldrar! Särskilt som man då hela sitt liv varit en djärghöna, som är en sund, mer ursprunglig art, och inte en modern, framavlad äggmaskinshöna.

Men kanske, förstår ni, är det också bättre för duvhöken att då och då stupa för en hammare, på rövarstråt i ett litet privat dvärghönshus, än att leva i ett land där alla sådana ersatts med stordriftshönsfabriker! Stordriften medför ju nämligen en mängd miljöproblem; antibiotika, energi (221 GWh/år) osv. Studier visar att den största miljöpåverkan från äggindustrin kommer från foderproduktion och gödselhantering, vilka förmodligen snarast är miljövinster hos grannen, där hönsen antagligen äter mycket köksavfall och gödslet ger näring åt nya grödor i hans trädgårdsland. Och ja, 46% av Sveriges rödlistade arter är knutna till det försvinnande småjordbrukslandskapet.

Så jag tycker att min granne är föredömlig! Vi borde alla framställa vår egen mat, både växter och animalier om vi nu äter sådana. Nyss lånade jag det enormt inspirerande lilla häftet Permakultur i ett nötskal på biblioteket. Där kan man läsa om hur man kan producera massor av mat i balkonglådor och längs husväggar, samt hur en småbondgård kan bli nettoproducent av energi. Höns hålls med fördel i ett kombinerat höns- och växthus, och är till massor av nytta på gården, med minimal skötsel. Man behöver absolut inte slakta dem, de är nyttiga ändå. Och massor av andra underbara tips, för både stad och landsbygd! Läs den och njut!

Dvärghönorna kom förresten tillbaka till min granne. De stod där utanför hönshuset och väntade nästa morgon när han kom dit, berättade han, och hans upprördhet hade helt gått över. Han var sitt vanliga soliga jag. :)

Hur Karolina blev konspirationsteoretiker - en berättelse om lidande

Det är lustigt hur ens värld förändras... Hur både ens yttre och ens inre universum en dag tycks en helt annorlunda...

Idag har jag nästan svårt att minnas hur det var i början, medan jag trodde att "konspirationsteorierna" om 11:e september bara var... tja, "konspirationsteorier"! Fel, helt enkelt. Och löjliga. Gång på gång när jag provoceras av folks invändningar och tankesätt nu tvingas jag påminna mig själv att just det ja, så tänkte jag också! Tjitt!... Det fanns en tid när jag inte visste!

Och vilken lång tid det tog. Att gå från total (och övertygad) ovetskap till visshet. Hur mycket arbete. Hur många sömnlösa nätter med överhettad hjärna...

Och även det var ju bara första steget. Sen började nästa stora process: Ska jag verkligen sticka ut hakan och hävda det här? Vad kommer jag att bränna på vägen, vad får jag offra? ...Var slutar det? (På Guantanamo?)


Det var sommaren 2008, 4 år sen (fast det känns längre), som en bekant sa till mig att 11:e-september-attacken var ett "inside job" och jag skrattade. Varpå hen svarade: "Se på hur byggnaderna föll! Symmetriskt, rakt ner i en prydlig liten hög av grus, och nästan lika fort som i fritt fall! Faller byggnader så spontant?", och jag blev tyst och lyssnade, med huvet plötsligt surrande av frågetecken...

Sen gick jag hem och försökte kolla upp en del av de där sakerna. Jag skickade bl a en artikel till min bekant, som skulle "förklara" varför bin Ladin var efterlyst för ambassadbombningar men inte för 9/11. Hen svarade med ett långt, pratigt och skämtsamt mail med två länkar som hen tyckte jag måste kolla upp. De visade sig några år senare vara skämt, men jag trodde de var allvar, och tänkte kolla upp dem senare, vilket slutade med att jag aldrig orkade läsa mailet till slut, och aldrig klickade på länkarna.

Det hela var nerlagt för mig. Så åkte jag en dag till Kenya, och fick träffa en gammal vän till min partner som visade mig en film om hur pengar blir till i dagens banker. Det var en aha-upplevelse av otroliga mått för mig! Jag kunde inte förstå att jag aldrig vetat om detta, och att jag knappt ens funderat på det! Så jag började fråga runt bland folk jag kände om de kunde tipsa mig om någon bra film jag borde se. Det kanske fanns fler aha-upplevelser där ute som väntade på att bli upptäckta?

Och så kom det sig att en politikervän till mig i Kristinehamn, hösten 2010, tipsade mig om filmen Loose Change. "Det är lite 'konspirationsteorier', men ändå!", sa hen. Den visade sig handla om 11:e september som ett insiderjobb. Och slutligen var jag fast... Nu måste jag få veta!

Jag började på allvar försöka att verifiera eller kullkasta allt det där som antytts i Loose Change (och det är enormt mycket!) genom trovärdiga källor. Och det är inte lätt kan jag lova! Det finns så enormt mycket skräp därute, från båda sidor. Jag vacklade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena stunden ansåg jag att de påstådda underligheterna nu ändå var nöjaktigt förklarade, och jag kunde andas ut igen med att allt varit ett skrämselskott, och så i nästa stund hittade jag nåt nytt j-igt underligt igen!... Och så höll det på. Mer och mer laddade jag hem från youtube, och tittade på på DVD-spelaren medan jag ammade bebisen. Jag förstärkte min sömnbrist med att börja ligga vaken om nätterna i skräck och bävan, av att försöka föreställa mig en sådan ondska... Hur de hade tänkt... Hur de hade dolt alltihop...

(Jag pratade en hel del om saken på den här tiden, och kanske skulle ni ha haft lättare att lyssna på mig då, innan jag var så tvärsäker? Det var som att jag stötte bort färre då, medan jag ännu tvekade själv.)

Tills jag hittade David Chandler och Architects and Engineers for 9/11 Truth och velandet äntligen var över. David Chandler gjorde fysikaliska beräkningar jag själv kunde förstå, utifrån videoklipp jag själv kunde hitta. Beräkningarna (och observationerna) visade att byggnaderna sprängdes och så var det inte mer med den saken! Jag brydde mig inte längre om alla obesvarade frågor om Mohammed Attah och det försvunna planet i Shanksville, för hur som helst var ju huvudfrågan löst: Ja, det var ett insiderjobb. Att försöka leta efter någon som kunde bevisa motsatsen blev också meningslöst. (Ljus kan vara både en partikel och en våg, men en byggnad kan inte både sprängas och inte sprängas.)


Men sen tog alltså nästa process över... Sakens vidrighet överväldigade mig! Jag kände mig pestsmittad om jag pratade om saken! Skulle jag skriva om det här på min blogg? Skulle jag besudla den så?! Tänk om... jag hade lust att bli statsminister en dag. Då skulle ju någon säga: "Hon är konspirationsteoretiker! Hon har skrivit att 9/11 var ett insiderjobb!" och så skulle ju det loppet vara kört! M.fl. För att inte tala om det ständigt överhängade hotet om Guantanamo... (Känner ni också det? Eller är det bara jag? Jag menar, jag skulle förstås bli väldigt FÖRVÅNAD om det hände, men... ibland tror jag ändå att jag kommer att få uppleva den förvåningen (precis som alla andra som fortfarande sitter där utan åtal)!)

Men så gick det som det alltid gjort för mig hittills, i hela mitt liv. Något inom mig skrek: "Det här är rätt! Gör det bara!", och tog ingen hänsyn till konsekvenser. Vet ni att jag växte upp som kristen, genom SMU:s barnkör, min skolfröken och konfirmationsläsning? Den dag jag satte på papper: 'Gud, jag tror inte på dig, och även om jag gjorde det skulle jag inte låta dig styra mitt liv, för din syn på homosexuella betyder att du är ond, om du finns!', trodde jag att jag skulle få brinna i helvetet om jag hade fel, men att det var värt det! För gud VAR ond! Så då fick hen väl bränna mig om hen ville, men jag skulle göra det rätta, enligt det jag själv kunde känna och tänka ut. Och så var det även nu. Vill ni tortera mig så får ni väl göra det. Men jag kan inte hålla tyst om det jag nu vet är sant.

Och visst lider jag redan nu. Jag lider av frustrationen i att bli förkastad som en dummerjöns, utan att få en chans att visa mina argument! Folk vägrar att ens titta! En del vägrar prata med mig, ens om annat, efter att jag sagt detta! Jag lider av ensamheten och misstron, och klamrar mig fast bara vid de få av mina vänner som faktiskt är på min sida, för att orka med. Förut kändes det som att jag äntligen lyckats upparbeta en viss respekt för mig, trots alla mina radikala idéer genom tiderna, och nu har det raserats igen. Nu har jag mindre respekt än jag skulle ha haft om jag aldrig blivit född...

Men kanske, kanske har jag fortfarande en chans. Att komma ut på andra sidan. Som en av de första som visste det som ni alla en dag kanske kommer att veta?...

Fast, även om jag hoppas, anser jag den chansen vara liten.

-------------------------------


Så vad säger ni, vill ni inte gå med i vår lilla skara? :) Kom och bli spetälsk, som jag! ;)

Eftertanke om Breiviks fängelsedom

Hoppsan! Det blev som jag hoppades! Det är inte ofta det händer mig...

Anders Behring Breivik fick alltså fängelse och inte vård, och anses därmed ha varit "tillräknelig" vid tillfället för dådet. Jag var glad när jag på radion fick höra att rätten tillbakavisade den första utredningen, som sa att Breivik inte varit tillräknelig, bl a med orden att man måste skilja på en politisk vision och en vanföreställning! (Underförstått: 'Även om man tycker att den politiska visionen i fråga är vansinnig...!')

Men den positiva överraskningen fick snabbt en besk eftersmak när jag insåg att jag, förstås!, hamnat i klump med "hårdare-tag"-ivrarna, och sådana som gläds åt att "han aldrig kommer ut igen". Sån är inte jag.

Solbad på Bastøy fängelse i Norge

Jag är en sån som gillar Bastøy fängelse i Norge. Ett "human-ekologiskt" fängelse, där de intagna har tillgång till bastu, hästridning, tennisbana, skog, badstränder och solstolar, och där de förstås har ett jobb att gå till mån - fre. Jag hittade en brittisk artikel om fängelset här:

Norway’s controversial experiment – healing prisoners instead of punishing
(Edit: The article has since been taken away. You can find a somewhat similar one here)

I den står bl a att emedan fängelser i hela Europa har en återfallsfrekvens på 70-75% (dvs så många av de intagna begår nya brott efter avtjänat straff(!)), så har Sverige, Danmark och Finnland en återfallsfrekvens på 30% och Norge på 20%. Bastøy har en återfallsfrekvens på bara 16%. Är det inte så det ska vara? Är det inte det som är hela poängen med rättssystemet? Att folk faktiskt ska sluta begå brott?

Nej, kanske inte... Jag slås av hur defensiv den brittiska artikeln är. Den har fraser som: "whatever is happening here may be condemned, but cannot be ignored". Va? 'Condemned', är inte det ett starkt ord? Varför fördöma det som är bra och trevligt? Man kan kanske fnysa åt det, eller skratta, eller skaka på huvudet och tro att det aldrig kommer att funka, men 'fördöma', kom igen! Det är sånt man gör åt människorättsbrott! Det kunde kanske vara förståeligt om det vore dyrt, men det är det inte - tvärt om! Bastøy är Norges billigaste fängelse per intagen, dels för att fångarna jobbar och producerar så mycket av sin egen mat, men också för att man återvinner, tar hand om sina egna sopor, använder hästar i stället för bilar, och använder lokal energi som sol- och vindkraft. Det går i linje med filosofin: Vi är en del av vår omvärld. Om vi gör naturen eller människor omkring oss illa så kommer det så småningom tillbaka mot oss själva. Därför ska vi vara en positiv del av vår omvärld.

Om kostnaden säger artikeln defensivt: "The cost will be of some consolation to those who think the prisoners are having it too easy". 'Some consolation', huh? Behöver vi tröstas?

Ja bara titeln: "Norway's controversial experiment – healing prisoners instead of punishing", vad är så kontroversiellt med det? Vad är kontroversiellt med att läka? När jag först såg titeln tänkte jag mig faktiskt att den var ironiskt menad, men efter att ha läst hela artikeln ändrade jag mig. Ja, det står ju förresten rakt ut: En färsk opinionsundersökning visar att britterna är emot de nya reformerna, att minska överbeläggningen på fängelserna och återfallen till brott, genom kortare straff och att låta fångarna få riktiga jobb. Britterna vill i stället se längre och hårdare straff. Det gäller att veta vilken publik man skriver för...

Sannerligen håller vi på att förlora. De grymma och okunniga håller på att ta över. De som struntar i den faktiska återfallsfrekvensen och ropar på hårdare tag, håller på att ta över. Breivik håller på att ta över.

För det är ju just detta som Anders Behring Breivik är: Grym och okunnig, ropande på hårdare tag. Så jag skulle önska att Breivik hamnar på Bastøy, och att hen där får lära sig det där med att hen är en del av naturen, och att om man gör den illa kommer det tillbaka till en själv. Och att hur ska man kunna veta att man har rätt om man inte diskuterar med öppet sinne, och lär sig se det från den andra sidan också? Att man måste leva och låta leva, inte korrigera andra med våld för att det kan hända att man har fel. Att det enda man kan göra är att diskutera och hoppas att de andra lyssnar, och att annars ge sig, trots att man tror att man har rätt. För att det fortfarande kan hända att man har fel. Att hen ska inse att hen hade fel, och ändra sig... Först då kan jag säga: "Där fick du!"

För Anders tror ju ännu att hen har rätt. Hen hävdade nödvärn i rätten, och tyckte att hen borde bli frikänd, eftersom hen bara hade gjort vad hen ansåg nödvändigt för att skydda nationen. Och att hen inte överklagar fängelsedomen är för att hen inte anser att staten är tillräckligt upplyst för att förstå det hen förstår, och "I en stat som med orätt fängslar någon är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset" (Henry David Thoreau). En sådan rättskaffens person, en martyr, är hen. Och förstås, ju svårare fängelseförhållandena är desto orättvisare är staten, och desto mer martyr och rättskaffens är Anders!

Det var inte det jag ville. Jag ville bara att Breivik skulle få fängelse isf psykvård, så att samhället måste betrakta honom som tillräknelig, så att det inte så lätt skulle kunna avfärda honom som bara en ensam galning, så att det skulle bli tvunget att se sitt eget ansvar, rannsaka sig självt och kanske inse hur felaktig den inslagna, hårda vägen är, så att det kunde byta riktning, mot mer solidaritet, så att vi i förlängningen kunde få humanare, mer konstruktiva och förstås kortare fängelsestraff! ...Men det förstod ni ju säkert!;)

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Andra inlägg som anknyter till detta:
Om Anders Behring Breiviks dom, 2012-08-24
Vi håller på att förlora, 2011-08-24


Fler citat om Bastøy från den brittiska artikeln:

'Bastoy takes the opposite approach to a conventional prison where prisoners are given no responsibility, locked up, fed and treated like animals and eventually end up behaving like animals.


‘Here you are given personal responsibility and a job and asked to deal with all the challenges that entails. It is an arena in which the mind can heal, allowing prisoners to gain self-confidence, establish respect for themselves and in so doing respect for others too.’


According to the governor, the principles upon which Bastoy are based can be traced back to a mixture of theories on psychology, sociology and ecology which emerged from the heady hothouse of early Seventies West Coast American academia. But the origins are even older.


‘I believe the UK is going in the wrong direction – down a completely mad and hopeless path, because you still insist on revenge by putting people into harsh prison conditions which harm them mentally and they leave a worse threat to society than when they entered.


‘This system actually has nothing to do with Norway specifically or this island, so I see absolutely no reason why it can’t be adopted in the UK.’


Bastoy’s results, like the prisoners, the guards and indeed the governor, have an unsettling way of speaking for themselves.

Om Anders Behring Breiviks dom

Om en timme börjar domen mot Anders Behring Breivik läsas upp. Jag vill inte uppmana domstolen att göra det ena eller andra, det där vet de mycket mer om än jag. Jag vill bara att domen, vad den än blir, ska vara riktig. Väl underbyggd, korrekt. Och som en pappa till en överlevare från Utøya sa på radion nyss: "inte färgad av alla de känslor som råder just nu". Hen ville att domen skulle stå sig i 50 år, och det vill jag med.

Men om jag ändå finge önska vad den riktiga och korrekta domen skulle vara... vård eller fängelse... då önskar jag fängelse. Bara för att det skulle göra det svårare för etablissemanget att avfärda Anders som bara en ensam galning. För en ensam galning kommer man ju aldrig att helt kunna skydda sig mot! Då finns det inte så mycket mer att göra, utom att se över sina säkerhetsrutiner.

Det kunde ytterligare försena det nödvändiga uppvaknandet. Att se att det vi håller på med inte går åt rätt håll, och att det finns ett skyhögt pris att betala. Att inse att vi återigen måste sätta till alla klutar för att börja leva i fred med varandra, med allt vad det innebär av tolerans, respekt, kunskap och förståelse. Att vad det än kostar för att göra det, så är priset för att inte göra det så mycket högre.

--------------------------------------
Läs uppföljningen: Eftertanke om Breiviks fängelsedom, 2012-08-30
Se även: Vi håller på att förlora 2011-08-24, med en längre bakgrund till denna text

Edit: Sprang på en läsvärd artikel som problematiserar väldigt fint kring detta: Något saknas i bilden av Anders Behring Breivik, artikel i DN 2012-06-26, av en Jan Kjærstad