Pär Holmgrens alarmistiska faktafel

Länk till ovan Facebook-post 

'Väljer du en grön skog eller en brinnande skog?' Ungefär så ska man väl läsa Pär Holmgrens bild ovan. Men har han några data på att skogsbränder i Sverige ökat? Troligen inte, för det har de inte.

I texten till bilden nämner Pär bl a att renar svälter för att det är för varmt om vintern... När jag skrev att det inte lät särskilt rimligt postade han en artikel som han bara kan ha läst rubriken på. Rubriken säger nämligen att renarna måste stödutfodras pga "klimatförändringarna"... men läser man artikeln står det att det är vindkraftsparker och för ung, planterad skog som är problemet! "Renarna går inte i närheten av vindkraftsparkerna", står det.

SVT - Tvingas nödutfodra sina renar på grund av klimatförändringarna

Och faktum är naturligtvis att renar dog i massor för 100 år sen också. Särskilt under riktigt stränga vintrar. Generellt är det ju så att de växter och djur som specialiserat sig på att bo i snö inte gör det för att snön är så bra för dem, utan för att den är så dålig för alla andra. De arter som över huvud taget klarar att leva i detta stränga klimat slipper därmed mycket konkurrens. Det är ingen slump att den biologiska mångfalden är som störst mellan vändkretsarna, och mycket liten här nära polen.

Här är Sveriges life expectancy-kurva:

https://ourworldindata.org/grapher/life-expectancy?tab=chart&country=OWID_WRL~SWE

Som synes har vår livslängd mer än fördubblats på 200 år. Bara det är fantastiskt! Men ännu viktigare i sammanhanget: Fram till för ca 100 år sen var kurvan väldigt hackig! Jag gissar att det beror på att en enstaka dålig skörd eller en sträng vinter slog väldigt hårt mot befolkningen på den tiden. Sen dess har vi utvecklat livsmedelssäkerhet med bl a import och stödutfodring av renar de år vädret inte är gynnsamt. Detta är ju alldeles utmärkt, och inte alls ett tecken på att klimatet generellt blivit sämre.

Hade det blivit kallare hade vi allt haft mer att oroa oss för!... Svälten i Norrland år 1867, då tjälen inte gick ur jorden, var nog inte att leka med.

Världens Historia - När hela Sverige svalt

Om fågelungar och livet

Jag läste om en kvinna som klättrade ut på ett tak på sitt jobb för att rädda en fågelunge, men hon föll ner från taket och dog. Många måste ha tänkt, den gången, att det var ett väldigt onödigt sätt att dö. Och ja, det går väl inte att argumentera med... Särskilt som de flesta fågelungar ändå måste dö! Skulle alla överleva skulle de svämma över jorden. Och om man räddar en fågelunge som inte kan klara sig själv kommer den ju bara att frambringa fler fågelungar som inte kan klara sig själva... och så har man bara flyttat problemet framåt.

Men jag skulle också vilja säga att det var ett väldigt vackert sätt att dö... Vi måste få ta lite risker, här i livet! Det kan inte bara gå ut på att vara säker och överleva, tills vi är 93! Hon följde sitt hjärta. Hennes hjärta bad henne rädda den där fågelungen, och hon tog en risk för att göra som det bad. Och ja, ibland innebär risker att vi dör, men det är ändå de där riskabla ögonblicken som är livet. Det är då vi verkligen lever.

Jag vill att vi alla ska klättra ut på tak och rädda fågelungar. Eller bara klättra ut på tak. Eller bestiga berg. Eller resa över hela jorden. Eller hjälpa människor i nöd. Och ja, det är riskabelt att hjälpa människor i nöd ibland! Att kämpa mot förtryck kan leda till att man blir mördad. Tänk om man tar in en knarkare i sitt liv och i sitt hem, och hen stjäl från en? Det händer. Kanske till och med mördar en! Det händer inte ofta, men det händer.

Men de gånger det INTE händer är det de ögonblicken, de händelserna, som gör livet värt att leva. Som gör planeten jorden, och det mänskliga samhället, en plats värd att leva på. Livet måste få vara vackert, och riskabelt, och vi måste få följa våra hjärtan. Det får inte bara bli en hopplös tävlan i att överleva... som vi en dag ändå kommer att förlora.

Faktaunderlaget för covid-undantaget

Såhär ser det ut på dödstalen i Sverige, alla orsaker, just nu:

Källa: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/ > Klicka "Preliminär statistik över döda" > Tabell 1

Helt normal dödlighet sen slutet av januari i år. Dvs, det är inte ett dugg större risk att dö nu än det var innan Covid-19 fanns. Ingen förhöjd risk – inget behov av några särskilda åtgärder, eller hur?

Nu kan vi förstås inte veta om det är åtgärderna som håller dödstalen nere eller om de skulle ha legat där ändå. Det enda sättet att säkert veta det är att släppa på åtgärderna. Men hur länge ska vi ha särskilda åtgärder utan att data visar på några särskilda omständigheter? Vi har redan haft det i nästan ett år!

Förra året gick dödstalen tydligt upp från det normala i mitten av november. Så skedde inte i år. Men visst, vintern är ännu ung – det kan fortfarande komma en vinter-våg i år också.

Men jag upprepar frågan: Om det inte GÖR det, om dödstalen faktiskt inte GÅR upp, hur länge ska vi fortsätta att ändå leva under undantagstillstånd?

Krisen behöver komma med data – Mail till ETCs ledare

Nu är jag igång och mailar till tidningsredaktörer igen! :)
------------

To: andreas.gustavsson@etc.se
Subject: Din ledare

Date: Sep 24, 2020

Hej.

Jo, du sa att människor var märkligt oförmögna att vidta åtgärder för att trygga sin framtid, och att du hoppades att fysiska manifestationer av klimatkrisen och "upphettningen" ändå skulle få dem att göra så.

Låt mig uttrycka min övertygelse att om sådana manifestationer faktiskt fanns, då SKULLE mänskligheten vidta åtgärder, och de SKULLE trygga sin framtid!... Precis som vi alltid gjort. Det är väldigt få kriser som gått att förutspå, och som ändå utvecklade sig till en kris.

Men det finns ju inga tydliga manifestationer på att det pågår någon kris, det är ju det som är grejen – därför vi inte ändrar oss. Allt är cherry-picking och känslospråk. "Australien brinner", ja, det brukar det göra! Det finns inget som tyder på att det brinner mer än för 100 år sedan, och nederbörden på kontinenten har tydligt ökat under den tiden. "Det må ha ökat totalt, men minskat på vissa områden!", säger alarmister då, och ja, det må vara sant!... Men då är det inte längre någon tydlig manifestation på en klimatkris, eller hur? Det går lite upp här och lite ner där... Man måste ha tro för att känna sig säker på vad det betyder.

"USAs västkust brinner som den aldrig förut gjort", jaså? Hur många hundra miljoner år räknade du med i "aldrig"? Alla data tyder på att det brann mycket mer i USA för 100 år sedan. Igen: Ingen tydlig manifestation.

Du sa att CO2-nivåerna är högre än på miljoner år. Det må så vara, men miljoner år är kort i livets utvecklingshistoria. Växternas fotosyntes utvecklades för många hundra miljoner år sedan, och då var CO2-halten mycket, mycket högre. Fortfarande mår växterna bättre vid betydligt högre CO2-nivåer än dagens lufthalt. De har ännu inte anpassat sig till dessa låga värden.

Någon har varit i Arktis och filmat sjuka och döende isbjörnar. Jobbiga bilder, men vad betyder det?... Alla som lever dör NÅN gång! Vi skulle kunna filma döende människor i all evighet, utan att det betyder att mänskligheten håller på att dö ut!... Alla data tyder på att isbjörnsstammen är livskraftig och ökande. Ännu ett känsloargument med ett falskt budskap.

Och så håller det ju på!...

Och samtidigt ökar skördar på hela jorden och människor fortsätter att bli fler och fler, och rikare och rikare, och leva längre och längre...
Om vetenskapen VORE tydlig om att en verklig kris håller på att utveckla sig ibland oss, ELLER åtminstone om att en verklig kris KOMMER att ske, även om den inte skulle ha börjat visa sig ännu... då är jag övertygad om att mänskligheten skulle tackla den. Det är bristen på tydliga data för en kris som gör att vi tvekar, trots att det är så på mode att prata om hur illa det är att få törs säga emot... Men det är i handling vi visar vad vi verkligen tror på. Vi tror inte på krisen. Krisen behöver komma med data först.

/Karolina

------------

Konstigt nog fick jag inget svar på det där...! Här är själva ledaren jag svarat på:

Vi hade 800 dagar på oss – men klarade inte av det

Nya Gröna Perspektiv

"Trots att jag vet att livet är så mycket mer än pengar och guld
går jag snällt i raka ledet och blundar för min och andras skuld
Mitt hjärta är tungt och mitt huvud är böjt, mina steg är ekande och grå
snön ligger svart och giftig på taken
jag knäpper på TVn och sover likt tomten på saken

Och när det sura regnet faller slår jag upp mitt paraply..."

http://dfg.rosnix.net/musik/det_sura_regnet/

En låt av Den Förlorade Generationen som jag förälskade mig i när först jag hörde den. Den är så tung och vemodig! Den fångade så väl känslan JAG hade...

Jag har senare insett att det här är vänsterns bild av hur rika människor är, eller de grönas bild av hur "vanliga människor" är... och att de har fel. De rika eller vanliga blundar inte för någon skuld. De KÄNNER inte någon skuld!... Det är dessa "progressiva" som anser att de BORDE känna skuld, och därmed felaktigt antar att de gör det. De progressiva känner ju också själva den skulden, och utsträcker den känslan helt naturligt – men felaktigt – till hela mänskligheten.

Våra hjärtan var tunga och våra huvuden böjda... inte deras. Och jag trodde verkligen på riktigt att detta byggde på att de måste blunda för verkligheten!... För jag kände att det gått till så för mig... Att en dag öppnade jag ögonen för allt elände i världen och all smärta välde in... och sen den dagen bar jag all världens sorg. De som inte gjorde det hade ännu inte öppnat sina ögon.

Men vet du, det behöver inte vara så! För jag har fortfarande mina ögon öppna för allt elände i världen... men mitt hjärta är inte tungt och mitt huvud inte böjt! Det är en fantastisk värld vi lever i! Och en helt fantastisk tid!... Visst, det finns en massa elände i världen, men det är ju bara en liten, liten del av den. Och det mesta av det är ändå en del av livet, en del av naturen, en del av allt det som gör livet så fantastiskt! Döden, t ex. Lidande, faror och död är delar av naturen, och ingår i det som gör livet fantastiskt. Men tänk vad mycket vi ändå har minskat dessa över de senaste få hundra åren!... Vi människor trotsar naturen genom att ha en överlevnadskvot till vuxen ålder på över 50%!... Detta är makalöst. I Sverige är den kvoten över 99%... vilket är sinnessjukt. Och fantastiskt!

Och ser man det så finns det naturligtvis ingen anledning alls att sörja. Tvärt om, detta är tider att fira.

Det lustiga är att ni tycks ha gått om mig i sörjande nu!... Det var INTE en utveckling jag såg komma för 10 år sedan, kan jag säga! Men nu går ni "vanliga människor" omkring och känner skuld för klimatet och är totalt upprivna över Covid-19!... Ni tycker att det är en tragedi att 6,000 svenskar, de flesta redan nära döden, dött i Covid-19, och anser att jag är känslokall som inte tycker det. Men hur skulle jag kunna tycka det, när jag redan varit medveten i över ett decennium om att 20,000 barn dör varje dag av fattigdom, och funnit frid i den vetskapen? Det är 7 miljoner döda barn varje år, och i stort sett ALLA dessa dödsfall hade kunnat förhindras om resurserna funnits... Jag brukade tycka att DET var en tragedi... men jag har kommit över det! Jag har insett att 20,000 om dan, i en befolkning på nära 8 miljarder, trots allt är extremt lite. Inga andra organismer har så liten barnadödlighet! Mänskligheten har aldrig förut haft det. För 200 år sedan dog över hälften av alla barn innan de var 5 år.

Dessutom har jag bott i flera år i ett land där barnadödligheten är skyhögt högre än i Sverige, och märker att det inte innebär att människor går omkring och lider. Tvärt om! De har mycket mera frid och glädje till vardags än svenskarna har. Jag hade gärna bott här hela resten av mitt liv, om de inte trakasserat mig så mycket för mitt vita skinn.

Så det tycks mig som att den stora tragedin inte är döden, utan de moderna människornas inställning till döden. Vilken troligen kommer sig av att vi har alldeles för lite död i våra liv, inte för mycket. Hade vi mer skulle vi ha vett att inte sörja så mycket, utan i stället fira varje dag vi lever.

Jag har blivit som snubben i sången, som slår upp sitt paraply när det sura regnet faller. Men jag blundar inte, jag sörjer inte, och jag böjer inte mitt huvud!... Mina ögon är fullkomligt öppna medan jag sjunger och dansar i regnet.

------------

Läs också:

How I've changed in my foundation, over the last two years, 2018-01-23

The terrorism in France and me, 2016-02-23

Karolina och klimatet, 2015-07-02

En liten bubbla av frid och harmoni, 2013-01-12

Veckans Affärer publicerade för ett tag sedan en artikel om en studie i psykologi, om vilka faktorer som hänger ihop med ”klimatförnekelse”. Artikeln hette ”Därför blir du en klimatförnekare”.

Här tänker jag skriva i stort sett samma sak, bara uttryckt på ett lite annorlunda sätt.

Därför blir du en klimatalarmist

Många har spekulerat - men nu avslöjas den gemensamma nämnaren i ny studie.

Klimatförändringar tros av många vara ett allvarligt hot mot människor, djur, och jordens ekosystem. Dramatiska klimatåtgärder har lyckligtvis ännu inte införts av de flesta regeringar, men det finns de som önskar de skulle det. I en ny avhandling i psykologi från Uppsala universitet har Kirsti Jylhä undersökt psykologin bakom tron på klimathotet.

Resultaten visar att individer som förkastar hierarkiska maktstrukturer har större benägenhet att tro på hotet.

Inom media råder stor enighet om att människan har omfattande inverkan på klimatet och att vi står inför stora utmaningar. Men en stor del av denna information är felaktig, och till stor del skapad och spridd av organiserade kampanjer med syftet att driva igenom en politisk agenda. Och det finns människor som är mer benägna än andra att ta till sig denna vilseledande information.

Tidigare forskning har konsekvent visat att det är vanligare bland politiskt vänsterorienterade individer att tro på klimathotet. I sin avhandling har Kirsti Jylhä undersökt detta samband vidare och i mer detalj. Studierna omfattade ideologiska- och personlighetsvariabler som korrelerar med politisk ideologi och prövade om dessa variabler också korrelerar med tro på klimathotet.

Resultaten visade att tro på klimathotet korrelerar med politisk orientering, egalitära attityder och vilja bryta upp status quo, samt med en ”vilja väl”-personlighet (hög empati och låg dominans), en benägenhet att oroa sig, och med kvinnligt kön. En variabel, den så kallade 'social dominansorientering' (SDO), visade sig dock kunna förklara alla dessa kopplingar, antingen helt eller delvis.

Låg social dominansorientering är förnekandet av och viljan att förkasta hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper. Detta förkastande av hierarkier sträcker sig också till att förkasta människans dominans över naturen. Den negativa korrelationen mellan SDO och klimattro kan eventuellt förklaras när man beaktar att det sägs finnas många orättvisor i klimatförändringar. Vår egen nutida rika livsstil sägs vara den främsta anledningen till klimatförändringarna men de mest allvarliga konsekvenserna anses ska drabba fattigare länder och människor, samt djur och framtida generationer av människor.

Det är möjligt att människor som motsätter sig den ojämlika fördelningen i världen inte känner samma behov av att se bevis för att klimatförändringar faktiskt är människotillverkade innan man accepterar detta som sanning, och är villig att kräva omfattande åtgärder mot det, menar Kirsti Jylhä.

Frågan är då hur klimatvetenskapen bäst presenteras för människor med låg SDO för att övertyga dem om att det inte finns någon anledning till alarm.

"Argumenten som används i klimatdebatten handlar ofta om att ge upp bekvämligheter i livet för att ta hand om naturen och de fattiga eller svaga i världen. Det är kanske ett lockande argument för en person som ser världen som orättvis, och som önskar skapa en ny, plattare världsordning. Det skulle kanske vara bättre att prata i andra termer och beskriva hur alla kommer att förlora på de brådstörtade åtgärderna, främst de fattigaste, och att man inte behöver tro på ett domedagshot för att jobba hållbart för en bättre värld", säger Kirsti Jylhä.

Innovatörer och majoritetsfolk

Jag skrev den här texten 2016 på Facebook, men glömde visst publicera den här...

_______________________________

Det har pratats mycket om olika sorters miljöpartister på sistone, realister/fundamentalister, idealister/pragmatister, nya/gamla,... Jag har något att bidra med till den debatten, som jag tror är väldigt nyttigt för oss alla att känna till:

Vi miljöpartister (ja, även om jag formellt gått ur partiet...) tillhör till största delen de två människogrupperna "Innovators" och "Early adopters", enligt teorin om hur nya idéer sprids i samhället: http://www.ou.edu/deptcomm/dodjcc/groups/99A2/theories.htm

Innovators är de första att komma på och pröva nya idéer. De tänker självständigt, gör saker på sitt eget unika sätt, tar kalkylerade risker och styrs aldrig av vad andra tycker. De har ingen respekt för auktoriteter som sådana, utan respekterar bara den som kommer med bra idéer eller argument, oavsett om det är statsministern eller nån liten grön ungdom på 14 år. Exempel på sådan miljöpartist: László Gönczi

Early adopters tänker också ovanligt självständigt, men bryr sig mer om vad andra tycker och tänker än Innovators. De är inte de första men kanske de andra att haka på nya idéer. De är mycket mer respekterade i gruppen och samhället, och kan därför påverka opinionen mycket mer än Innovators, som av vanligt folk uppfattas som alltför konstiga och världsfrånvända. Exempel på Early adopter-miljöpartist: Maria Wetterstrand

Att MP till så stor del består av dessa två typer får konsekvenser, såsom:

• Vi har högt i tak
• Vi går snabbt från idé till handling, från förslag till kongressbeslut
• Våra "ledare" betraktas som en av alla andra, vars åsikt väger precis lika lätt eller tungt som någon annans
• Vi kan ibland ta förhastade beslut som vi sen kommer på blev fel, och vi missar ofta att förvalta det vi har

Det kan också vara nyttigt att inse att sossarna till största delen tillhör grupperna "Early majority" och "Late majority". Dessa är förvaltare. De är "vanligt folk". De litar inte på sina egna små huvuden, utan vill ha en ledare att följa. De prövar ingenting förrän en tillräckligt stor grupp andra har prövat det först.

Detta får också konsekvenser, såsom:

• De sluter upp bakom sin ledare, och det ska mycket till för att de ska gå emot hens åsikt, vad de än själva tycker
• De är bra på att förvalta, sämre på att tänka nytt
• De tycker att miljöpartister är opålitliga, alltför snabba att ändra sig, konstiga och världsfrånvända samt saknar all respekt för auktoriteter!

Samtidigt tycker förstås ofta miljöpartister att sossarna är tröga, osjälvständiga och alltför hierarkiska...

När man förstår de här olika människotyperna, och våra olika egenskaper och uppgifter i flocken/samhället, blir det lättare och mycket mindre frustrerande att samarbeta. Då kan vi lättare komma framåt. Annars blir det bara såhär:

"Men majoriteten av alla experter är ju överens om det här!", säger majoritetsmänniskan, och förstår inte varför det argumentet inte betyder något för innovatören.
"Ja men titta här då, man ser ju själv att den officiella historien är omöjlig!", säger innovatören, och förstår inte varför det argumentet inte betyder något för majoritetsmänniskan!

Vi Innovators (för jag tillhör förstås dem) kan aldrig direkt påverka majoriteten. Vi kan bara påverka andra Innovators och Early adopters. Early adopters kan sen påverka majoriteten, när de blivit tillräckligt många.

Ja, sen finns det en grupp till: "Laggards". Det är de som sent eller aldrig tar till sig nya idéer, utan ofta måste dö undan innan en ny idé kan omfatta hela samhället! Deras uppgift: Stabilitet.

Det sägs att vi alla börjar som Innovators, och sedan förflyttar vi oss i olika snabb takt mer och mer mot Laggards-hållet ju äldre vi blir. Människor lever numera längre och längre. Samtidigt förändras samhället snabbare och snabbare, och utvecklingen får större och större konsekvenser ju fler vi är, och ju kraftfullare teknik vi har... Oops...?

Men tja! Det är som det är med det.

Felet på vår flyktingpolitik

"Problemet" som vi har idag anser jag beror på att vår flyktingpolitik bygger på en föråldrad inställning att flyktingar är offer, och vad de därför behöver är att någon tar hand om dem. Deras förmågor däremot, de är mest ett hot, för de kan ta våra jobb!... Således sätter vi dem på institution, matar dem (som om de inte ens kan laga mat själva) och förbjuder dem att arbeta. Det vore närmast elakt att kräva att de där stackars offren skulle arbeta, efter allt lidande de gått igenom, eller hur? Nej, låt dem ha det lugnt och skönt bara, och ta igen sig!

Vår flyktingpolitik föddes i en tid då Sverige var ett utvandringsland, och vi var jättestolta när äntligen några ville flytta TILL vårt land! Det var väldigt få som ville det, och därför funkade den där offer-modellen. Vi har en helt annan situation idag, och behöver därför göra om och göra rätt, till någonting som är mer i linje med verkligheten.

Och verkligheten är:

Vi behöver faktiskt inte ta hand om flyktingarna. Vi behöver bara tillåta dem att ta hand om sig själva. Några exempel på vad jag menar:

Förr trodde man att professionell terapi var enda boten mot trauman. Senare erfarenheter har dock visat att de allra flesta människor klarar utmärkt att återhämta sig på egen hand UNDER FÖRUTSÄTTNING att de får en enda sak: En trygg situation att återhämta sig i. (De grupper som fick vissa typer av terapi efter Estoniakatastrofen återhämtade sig signifikant sämre än den grupp som inte fått någon terapi alls.) Skippa alltså professionell hjälp annat än i undantag, men se till att situationen så fort som möjligt blir trygg.

Familjen måste sättas som viktigast av allt! Detta för att all erfarenhet visar att den ÄR viktigast av allt, när det gäller återhämtning. Jag var med om att det ensamkommande flyktingbarn jag var god man åt fick veta att han hade en bror i en annan stad och ville flytta ihop med honom, men kommunerna vägrade, för de hade redan "placerats" i olika städer... Det kunde rentav vara negativt, menade de, för de stackarna skulle ju inte behöva ta ansvar för varandra!!... När det är precis det de skulle må bra av. Att känna ansvar för någon. Att vara en del i en familj igen, att vara naturligt betydelsefull för någon, inte bara ett kolli som tas hand om av samhället.

En sak som flyktingar över lag förstår betydligt bättre än infödda svenskar är behovet av att försörja sig. De flesta människor i världen växer upp utan den svenska tron att samhället har ansvar för dem! Vi behöver därför inte piska dem att försörja sig själva, vi behöver bara låta bli att ta ifrån dem den naturliga driften. Ge alla nyanlända arbetstillstånd från dag 1! Möjligheten att kunna flytta ifrån institutionen och den otroligt lilla dagpenningen de får från migrationsverket torde vara fullgott skäl för många att genast börja hitta sätt att försörja sig. Särskilt som det här fortfarande är något de ser som den mest naturliga sak i världen!

Dessutom vill jag påstå att det faktiskt finns något positivt i utförsäkring... Inte för sjuka, givetvist, det är ju bara dumt! Men för arbetslösa kan det faktiskt kännas lite bra, det säger jag av egen erfarenhet som arbetslös. Om de nyanlända finge veta att efter etableringsstödet är det slut, då får du klara dig själv, då skulle de klara sig själva. Om det finns systematiska hinder för dem mot att få jobb i Sverige kommer de själva att jobba för att eliminera dem. De skulle bilda egna organisationer mot diskriminering vid anställning, i hög grad anställa varandra etc. Och om de ändå inte finge jobb skulle de ta hand om varandra, tills de fick det... Så gör man i andra länder. Det svenska civilsamhället skulle också kunna rycka in här! Att få hjälp av en medmänniska är inte alls så passiviserande som att matas av det anonyma samhället. Men varför ska det vara någon annans ansvar att de får jobb och kan försörja sig? Lägg ansvaret där det hör hemma, och där de kan förstå det: På dem själva.

All erfarenhet visar att dessa naturliga krav, att t ex försörja sig och att ta hand om familjemedlemmar och medmänniskor, är mycket mer terapeutiskt för människor än professionell terapi. Det människor behöver efter en flykt är att få komma tillbaka till en vardag igen. Ett normalt liv, med alla de krav och ansvar som det innebär. Detta kommer också att leda till en mycket snabbare, naturligt driven integrering. Slutligen kommer det att bespara flyktingarna den förnedring det innebär att leva som en parasit på samhället, och att de infödda tittar snett på en för att man äter deras skattepengar, och veta att de har rätt.

Några konkreta ändringsförslag:

1) Först och främst, återinför asylrätten enligt Genevekonventionen!

Alla problem vi stöter på måste vi lösa INOM ramen för den rättigheten.

Ja, det är riktigt, Sverige bryter idag mot Genevekonventionen i och med att vi inte tillåter människor att ens ansöka om asyl om de inte har giltiga ID-handlingar med sig. Vi ger heller inte uppehållstillstånd för människor som flyr från krig längre, vilket vi också måste återinföra!

2) Tillbaka med permanenta uppehållstillstånd!

Att införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta var ren idioti, och kan inte vara annat än rasistiskt motiverat. Detta drar ut på den otrygga situationen för människor i åratal i onödan, och hindrar den återhämtning och återgång till vardagen som annars vore möjlig. Dessutom är det väldigt dyrt för det svenska samhället, dels genom att migrationsverket får lägga ner dubbelt så mycket jobb på samma sökande (eftersom alla måste söka två gånger), och dels genom att vi kommer att lägga massor av resurser på en person – mat, kläder, skolgång, massor av personal – som sedan riskerar att lämna landet utan att vi fått tillbaka något av vår investering!

3) Inför obligatorisk omplacering för att förena familjemedlemmar som redan befinner sig i Sverige, om de så önskar. Återinför också anhöriginvandring.

För att en person ska få ta hit en anhörig idag krävs att personen ska kunna försörja den anhörige. I att "försörja" ingår ett krav att kunna betala en bostad med ett rum per person, inklusive barn. Varför det?? Inte ens infödda svenskar har rätt till det, om vi går till socialen och ber om en bostad då vi inte har råd med en själva! De anser att barn kan dela rum med föräldrarna!... Om en familj till en flykting vill bo 5 personer i en 1:a, låt dem göra det. Om de föredrar att bo i en husvagn mitt i vintern framför att vara kvar i Iran, låt dem göra det!... Det är deras eget val, och deras eget ansvar. Om vi har råd att ge dem en modern 5:a, visst, ok!... Men om vi inte betalar för kalaset, ställ inte krav på det.

4) Arbetstillstånd från dag 1.

Rädslan att "invandrarna ska ta våra jobb" eller att de ska "lönedumpa" är orimlig. Forskningen visar att så länge nyanlända får jobb snabbt är invandring mycket lönsamt för ett land! Resten är en fråga om fördelning.

5) Utförsäkring efter etableringsstödet.

Exakt hur det här ska utformas för att förhindra att en våg av kriminalitet utbryter vet jag inte än, men principen ska vara att ansvaret för den nyanländas försörjning ska ligga kvar hos den nyanlända. Ja, jag tycker att större ansvar för egen försörjning kan läggas på nyanlända än på infödda svenskar, främst därför att det vore bra för alla. På så vis får fler komma in, vilket de vill, eftersom de inte blir en kostnad.

Idag har vi en situation där vi stänger människor på flykt ute vid gränsen (Sveriges gräns och EUs gräns), och låter dem dö under fruktansvärda omständigheter, med motiveringen att vi inte har råd att ge dem en massa hjälp de aldrig har bett om! Det är vrickat! Allt de egentligen ber om är att få komma in. Sluta alltså att ge dem dessa ekonomiska förmåner vi inte har råd med, och börja låta dem komma in igen. De har klarat sig utan bidrag hela sina liv! Med ett visst tidsbegränsat bidrag här kommer de sen att klara sig resten av sina liv också.

The upside-down saucepan

I met a Kenyan Englishman here in Kenya. That is, he's a third generation Kenyan, with all English descending ancestors. Very interesting fellow.

In the evening, we were looking at the stars and satellites above. It was a lovely, clear night for stargazing, as are most nights in that place, he assured me.

I told him about the stellar constellation that in Sweden we call something like "Charles' wagon" or "Charles' stroller", which in English is often called "the saucepan". It had just risen over the horizon, upside-down as always in this part of the world. I told him how in old Sweden, people used to use it as a rough measure of time, since it is always visible in the sky, so long as it's dark enough. It never sets, it just rolls like a baby stroller around the northern star, much like the hands of a clock. Though a counterclockwise clock. I added:
"And it never looks upside-down like this! That's one of the weirdest things about coming to Africa for the first time, the Charles' stroller being upside-down!!... Baby Charles will fall out!! It's one of those constants of the world suddenly no longer being constant!...
No, you see, in Sweden it's always up there", I pointed towards the zenith of the sky, right above us, "so you can choose to see it whatever way you like. So we always choose to see it as a stroller."
Suddenly my friend exclaimed:
"Oh that makes so much SENSE to me now!!....... You see, I always used to wonder: 'Why do they CALL it the saucepan when it's always upside-down?'. Now I get it!!
...I'm gonna make up a new name for it now!"



Oh how subtle, the long tentacles of colonialism... Calling a stellar constellation something in Africa, that only makes sense near the northern pole... Where the African would never have been, nor will ever go.


———————————————————

Ok, so the picture is from Chile and not from Kenya… You can tell, because it's pointing towards a Northern Star significantly below the horizon. Not ON the horizon, as it would be here on the equator… It was surprisingly hard finding a picture of the upside-down saucepan from Africa!

Vad vår rikedom består i

Det kan låta filosofiskt, men den här texten ska handla om materiell rikedom. Den handlar om varför du och jag är så enormt mycket rikare än en kenyan.

Du kanske inte anser att du är enormt rik. Du kanske är student eller låglönearbetare eller socialbidragstagare. Du kanske har svårt att få pengarna att räcka till i slutet av månaden, och anser därför att du är ganska fattig. Du kanske har svårt att få det att räcka till mat, och anser därför att du är utfattig! Men jag ska tala om för dig vad du har.

Du har elektricitet. Varenda hus du någonsin bott i har förmodligen haft elektricitet. Att bygga upp ett elnät kostar pengar. Du har, och har förmodligen alltid haft, rinnande vatten. Du behöver inte gå flera kilometer varje dag med tunga vattendunkar. Huset du just nu sitter i har tjocka väggar, med isolering och tätade fönster. Kanske betalar du för det, kanske inte, men du har nytta av det. Den som byggde huset hade en gedigen utbildning som krävde mycket pengar, och du behöver aldrig ägna en arbetsdag åt att bättra på den bortregnade lerputsningen på utsidan eller täta taket. Det finns avlopp i huset, och all skit går snyggt och prydligt till ett kostsamt reningsverk, och inga kolibakterier kommer senare att komma tillbaka och förgifta ditt dricksvatten.

När du var liten åkte du kanske subventionerad skolskjuts. Skolvägen hade någon asfalterat, och det fanns inga hål i den som gav bussen punktering. Du fick gratis utbildning. Den har du kvar än idag, och den ger dig enorma möjligheter i såväl stort som smått. Du är försäkrad. Om du blir sjuk får du sjukvård; om du blir utan inkomst får du bidrag. Om du har ett jobb är du garanterad minimilön. Om du lever snålt på den minimilönen kan du resa utomlands varje år, och ditt pass kommer att ge dig inresetillstånd över hela världen.

Fönstren i huset där du sitter har inga galler. Vem som helst kan ta sig in där om natten, men gör det inte. Banken eller affären har inga beväpnade vakter på dygnet-runt-post, och skulle du ändå råka ut för brott vet du att du får polishjälp utan att behöva muta någon. Ett konsumentverk skyddar dig från att bli lurad när du handlar, och ett livsmedelsverk skyddar dig från matförgiftning från affären och restaurangen.

Allt det här kostar enorma summor pengar att bygga upp. Pengar och mänskligt kapital. För oss har det här funnits hela tiden, och gör livet så ohyggligt bekvämt för den fattige svensken, jämfört med den fattige kenyanen. Hos henom finns inget avloppsnät, och inga planer på att bygga nåt i den närmaste framtiden... Nej, för henom gäller inget av det ovan nämnda.

När jag var i Kenya hände det mig hela tiden att folk som jag blivit lite grann kompis med bad mig om gåvor eller hjälp med vissa kostnader, eftersom de har uppfattningen att alla vita är rika. När jag berättar om detta för svenskar säger de ofta att dessa kenyaner visst inte förstått att de råkat på en svensk som inte är så rik. Men de har fel. Jag är enormt rik, och enormt mycket rikare än de. Men det är förstås en rikedom jag inte kan dela. För den är inte löstagbar i pengar.

Elen i mitt hus är billig för mig, för jag byggde inte elnätet. Jag kan inte sälja elnätet och ge min kenyanske kompis pengarna. Jag kan inte tvingas svälta av fattigdom, för jag har ett medborgarskap som gör svenska staten skyldig att försörja mig om jag inte kan det själv. Men jag kan inte lägga armen om axeln på min fattige, kenyanske kompis och säga:
”Hörru Svenska Staten, det här är min kompis; du kan väl ta och försörja henom också va?”
Jag kan inte ens visa upp mitt svenska pass på flygplatsen och ta med mig min kenyanske kompis hem, som så många av dem bad mig göra. Det är mitt, personliga pass och gäller inte vad jag vill att det ska gälla, utan helt enkelt mig.

Jag föddes med min rikedom, och jämfört med de flestas på denna jord så är den alltså enorm. Men hur generös jag än är till min läggning, så kommer den absolut största delen av den alltid att vara bunden till, och förbehållen, min person.

Matlagning i ett kök i Mazeras, strax utanför Mombasa, Kenya

————————————————————
Skriven i Kenya, 2007

How I've changed in my foundation, over the last two years

"May we all have our hopes, our will to try

If we don't, we might as well lay down and die"...

-ABBA

I think maybe I did that... Maybe I died.

Until I was 25, I lived like people expected me to live, more or less. Of course I was always unusual, no way to escape that, but in the large picture, I followed people's expectations.

Then at the age of 26, when I was in university, on my way to becoming an engineer, have a good job, get an intelligent husband and have a house, a car and 2 intelligent children, I suddenly fell out of the bubble and my world came tumbling down... I realized that this rich world that I'd been living in (Sweden) was an exception, both in the world right now and in time, and that it was possible only because it was living on the expense of others, both of the poor world today and of the whole world in future. And it hit me that I was not ok with this!! Not at all!...

I cried. I suffered immensely just going into a supermarket, and realizing how much exploitation of nature and poor people there was behind almost everything that was sold there, to us rich people. The evil behind it all was crushing me.

I thought I would die, but then I found my salvation in escaping the bubble, and in putting all of myself - all my powers, all my talents, all my time - into fighting for good, fighting the evil. At 27, I went to Africa, and I started working with a biogas project. It was meant to empower the poor and save nature, all at once. It's how I survived, but not only that: I felt more alive than I ever had before! Finally doing things that nobody had ever recommended or expected of me, I felt alive for the first time...

That's 12 years ago now. In that time, I've had two children in Sweden, with my Kenyan husband, and I felt I had to take a little break from saving the world outside, so that I could save my own family... The husband had so many problems, and bringing up children takes a lot of one's time and attention.

But then something else happened. The Green Party, which I had been a member of for 18 years, got into government and started doing everything wrong. Taking massive steps in the wrong direction, and calling it small steps in the right direction... It shocked me! And in the aftermath of that shock, I realized, among other things, that for 20 years, I had been paying extra for organic food, because the other food was destroying the planet and to me it was obvious that if it destroys our planet, we stop it... but it had come to nothing, because the others never followed! I was ok with being the first, I was ok with pulling a bit extra, but after TWENTY YEARS, organic food was still less that 10%... The others were still enjoying the money they saved by buying food on nature's expense, on other people's expense.

And my country closed its borders to refugees in the biggest refugee movement this world has ever seen... With the Green Party voting for it! Not even those 7% were with me!!...

Somehow, I think I died. I stopped breathing for a while. I felt that I had misunderstood everything... I had been trying to save the world, because I thought it was important to reduce suffering... but the world never wanted to be saved! It was fine, the way it was! I was the only one who minded, and that was my problem!... Even those refugees, they never cared for anybody else! They wanted us to save them, yeah, but had they grown up safe, they would have also closed the borders! Even those poor people, had they grown up rich, and I poor, the crushing majority of them wouldn't have cared for me!... So why should I cry my heart out for them?...

Nature is nature. It's cruel, and it's beautiful. Death is ever present. The majority of all living creatures on Earth die very young. Only some very few of them reach the age where it's even possible for them to have offspring. In Sweden, this is no longer true for humans... Most of them now live to old age, but that's an exception. One way or another, that will change again, back to the natural way.

Humans were never made for a life without suffering. Without grief. Without death ever present. I don't think it's good for us!...

12 years ago, I came to Africa for the first time, and I discovered something that we in Sweden must have lost. I discovered a joy, an appreciation of life, that Sweden didn't have. It surprised me, and it puzzled me... Eventually, I started asking myself if it was the proximity to death and suffering that was the cause...?

And now I've reached the conclusion that yes, to a large extent, it is. I now live in Kenya since August 2017, and I still feel so much more alive, so much happier, so much better than I ever did in Sweden. I sell biogas digesters. Thus I'm still empowering the poor and saving trees, but only because it gives me satisfaction, and because that's where I now have my expertise. I always felt enjoyment in clever ideas and beautiful solutions, and biogas has all that. But I'll never again care like I did before. I'll no longer try to rid the world of death or suffering. What for? That wouldn't be an enjoyable world anyway! We were made for hardships, and we need some of that to be able to enjoy life. And pretty soon we all die anyway, and then none of it matters anymore. No matter how sweet or terrible our only life was, it will all have come to nothing.

Enjoy it while you can, if you can! And if you are among those who can, congratulations!

My previous life is over. I died... This is afterlife.

---------------------------

Further reading:

A small bubble of peace and harmony

In Swedish:

En liten bubbla av frid och harmoni, 2013-01-12

Den så kallade flyktingkompromissen

Gång på gång hör vi miljöpartister säga att man inte alltid kan få precis som man vill när man är i minoritet. Att ibland måste man kompromissa, även om det känns tungt. Gör man inte det kommer man inte framåt alls, och det vore ju ännu värre! Det ansvarsfulla och mogna är alltså att kompromissa och svälja förtreten, så att vi kan ta små, små steg i rätt riktning.

Och visst finns det en nytta i att kompromissa. Jag ser bara inte nyttan i kompromisser i stil med vår val-slogan inför EMU-omröstningen:

"Gå med i EMU så slipper du växla pengar!

Halshugg dig så slipper du tvätta håret"!

Det är i den stilen de flesta av de kompromisser är, som fått medlemmar att i tusental lämna det parti som många av oss gett decennier av våra liv åt. Den så kallade flyktingkompromissen är troligen det bästa exemplet.

Tänk efter. Den presenterades som en kompromiss, och som en bred överenskommelse, i den där presskonferensen där vice statsminister Åsa Romson fällde sina berömda tårar. I samma presskonferens sa man att förslaget innebar att man skulle lägga sig på EU:s lagstadgade lägstanivå för asylrätt... Detta innebär att man faktiskt inte KUNDE ha lagt sig lägre än man gjorde! Hade man gjort det hade man brutit mot EU-lagen! På vilket sätt är det en kompromiss, när man lagt förslaget så långt åt den ena extremen som över huvud taget är lagligt? Vilket för övrigt råkar vara den motsatta extremen mot den där MP i sitt partiprogram befinner sig. Där skriver man nämligen att visionen är fri invandring. Det här är inga "små steg i rätt riktning", det här är så långt åt fel riktning det går att gå just nu.

Man försökte också måla ut det som att Sverige på något vis, genom den här "kompromissen", fortfarande var bättre på att ta sitt ansvar för den stora flyktingvågen (den största i jordens historia) än övriga EU. Men faktum är att inget annat land i EU faktiskt låg på dess lägstanivå! Visserligen fanns det länder som inte följde sin egen lagstiftning, och inte heller EU:s, vilket EU bråkade med dem om, men hade viss förståelse för eftersom dessa länder faktiskt var under betydligt större press än Sverige... Och hur man än ser på den saken så kvarstår faktum: Sverige ligger nu I SIN LAGSTIFTNING sämst i Europa! Igen, vari ligger kompromissen?

Man pekade också på Moderaternas skickligt manipulativa utspel att om DE fick bestämma så skulle Sverige tillämpa Dublinförordningen fullt ut! Och detta skulle innebära att i stort sett INGEN flykting skulle kunna komma till Sverige, eftersom de då måste söka asyl i det första säkra Dublinland de kommer till. Men även detta var en ren bluff, för Sverige tillämpade redan Dublinförordningen fullt ut! Med den nya lagen däremot bryter vi den. Dublinförordningen säger nämligen inte att man kan stoppa folk vid gränsen och hindra dem att komma in, eftersom "det ju måste finnas något säkert Dublinland som de passerat på vägen dit!"... 

Dublinförordningen slår fast varje människas rätt att söka asyl. Det land som tar emot asylansökan ska då först undersöka om det finns något annat land som har ansvar för den asylsökande. Om det gör det (det första säkra Dublinland den sökande kom till) ska Sverige skicka en ansökan om att överlämna den asylsökande dit. Det andra landet har en viss tid på sig att svara, och om det inte svarar i tid anses svaret vara ja... Något som Italien av naturliga skäl opponerade sig mot, när de fullkomligt översvämmades av flyktingar! Hur som helst, om svaret är ja ska ett ordnat överlämnande genomföras. Det är INTE bara att sparka ut flyktingen för att själv försöka ta sig tillbaka till t ex Italien, mitt i vintern, så gott hen kan!...

Om inget ordnat överlämnande kunnat genomföras inom 6 månader efter att asylansökan lämnats in, eller om det andra landet sa nej med giltiga skäl, eller om det helt enkelt inte går att reda ut vilket land asylsökan ska behandlas i, då är Sverige skyldigt att behandla asylansökan självt. Detta görs alltså inte sedan införandet av den nya "kompromiss"-lagen, eftersom den innebär att vi inte ens släpper in de asylsökande i landet, än mindre låter dem lämna in sin ansökan!... Vi ligger alltså inte ens på EU:s lagstadgade lägstanivå. Vi ligger under den. Om detta är en kompromiss så är det en kompromiss mellan det som är olagligt (det vi gör) och det som är ännu mera olagligt (det moderaterna sägs ha velat göra).

I slutändan var lagändringen faktiskt inte ens någon överenskommelse. Det var en majoritetsomröstning, där regeringen var vågmästare mellan liggande förslag och ett mer humant förslag. Fördelningen var:

Liggande förslag:

Moderaterna och Sverigedemokraterna.

133 mandat, 38%

De som ville ha ett mer humant föreslag och därför la ner sina röster:

Kristdemokraterna och Liberalerna.
35 mandat, 10%

De som ville ha ett mer humant förslag och därför röstade emot det liggande:

Vänsterpartiet och Centerpartiet.

43 mandat, 12%

Regeringen:

Sossarna ochMiljöpartiet.

138 mandat, 40%

Om det är sant att regeringen egentligen ville ha ett mer humant förslag än det lagda fanns det alltså 40+12+10%=62% majoritet för det. MP själva hade iofs bara 7%, vilket inte skulle ha räckt för att sänka förslaget utan Ss 33%... Men S försökte alltså också hävda att de egentligen ville ha ett humanare förslag! Om MP hade röstat emot hade det varit mycket svårt för dem att fortsätta hävda det, och samtidigt driva igenom den så kallade överenskommelsen, när det bara skulle vara S, M och SD kvar som stödde den... Jag tror inte att S skulle ha varit så dumma att de hade gjort det. Och jag är övertygad om att OM de hade gjort det, då hade det varit de som fått se sina livslånga kärnväljare lämna i tusental, och MP som stått och tagit emot dem med öppna armar!.....

Slutligen försöker regeringen hävda att L, KD och Cs röster inte ska räknas, eftersom de först sagt att de inte tänkte gå emot alliansen, dvs M. Alltså försökte de bara plocka popularitetspoäng sen vid omröstningen, men de skulle ändå inte ha stött en humanare överenskommelse. Men hur vet man det? I slutändan är det faktiskt hur man röstar när det väl gäller som räknas. C och V röstade emot. L och KD la ner sina röster. MP röstade för. Vad som SKULLE ha hänt om MP röstat annorlunda är det ingen som riktigt vet... men en sämre lag än såhär var alltså inte möjlig. Vilket annat förslag som helst hade alltså varit bättre. Och ingen lagändring alls hade varit MYCKET bättre! Det vore ju det mest miljöpartistiska, i sammanhanget!

Så någon kompromiss är det definitivt inte, för MPs del. Vi har halshuggit oss själva! Men det är klart... då slipper vi ju i alla fall tvätta håret.

Back to life

I was in Africa again last November.

It was a little bit like... being alive again.

...Again.

That's why here I am, with my kids, on a plane to Africa, to stay there for hopefully a number of years. :) Whatever happens on our trip, it was a good decision.

Efter-calais-dagbok 21 oktober - På lite avstånd...

Ett sånt lätt hjärta jag reste med, och ack så tungt det är när jag återvänder. I förrgår gjorde jag min sista dag med Utopia 56 och l'Auberge des Migrants, och idag vaknar jag hemma i min säng i Sverige igen. I förrgår kände jag att jag snart måste tillbaka hit till Utopia, att hur ska jag någonsin kunna hålla mig borta!... Och under den sista promenaden igår, från stationen till min lägenhet, så började jag känna att varför i hela friden hade jag velat det?! Tillbaka dit, är jag inte klok?!...

Vi var tillsammans i helvetet. Det är så det tycks mig, såhär på lite avstånd. Det var det som höll ihop oss, som skapade vår starka gemenskap. Ständigt på gränsen till tårar, ständigt några steg ifrån den totala kollapsen. Julie bröt ihop och grät på sin första dag i Skolan, av skam och vrede över sin regering, när hon pratade med några flyktingar om hur de levde i regeringens ordnade "bostäder" (nån slags containrar med 12 pers på 14 m2, utan el vatten eller matlagningsmöjligheter). Hon försökte dölja det genom att vända sig om och börja torka tavlan, men de märkte det snart. Efteråt försökte de trösta henne och sa:

"Oroa dig inte för oss, det är inte så farligt! Vi är starka!"

Hon svarade med ett tårögt skratt:

"Ja, men jag är inte stark!"

Containrarna där de asylsökande bodde, mitt i djungeln

Samma dag kom Chloe hem och berättade att hon brutit ihop och storgråtit på The Warehouse, när hon sett texter som engelska barn skrivit till flyktingarna. Hon hade fått prata med volontärernas kurator, men hon sa att hon hade mest kurerat sig själv. Hon vet hur hon ska tänka, hon måste bara gråta ut det ibland. Som jag! Precis som jag...

När Chloe berättade hur hon tänker och vad hon gråter över började jag snart sympatigråta. Hon sa saker som:

"One of the worst things is that I feel like I've alienated myself from the city that I loved! (London) I'm not one of them anymore, not even among my best friends! Because when it comes down to it, they would never come here, and do what I do... They don't get me... And I don't get them..."

Jag sa att det var synd att hon inte läser svenska... för jag skrev en text med exakt den innebörden mitt i min kris, några månader innan jag kom iväg till Afrika första gången. Den gick såhär:

"Det är som om jag var i ett främmande land.

Det är som om jag stått still, men mitt hem flyttat, och plötsligt en dag vaknade jag upp i en värld full av främlingar, som inte ens talar samma språk som jag..."

Jag grät och sa till Chloe att den känslan aldrig går över! På tio år har den inte gjort det för mig i alla fall, och jag har inget hopp längre om att den kommer att göra det. Men man lär sig leva med det. Vänjer sig vid främlingskapet. Och upptäcker så småningom att man trots allt inte är helt ensam!... Vi är inte många, men vi finns där.

Mattias hade 4 gråtstunder första dagen han samlade vittnesmål från flyktingarna, till advokaten som vill driva i domstol att man inte bara har rätt att riva deras hem, Djungeln*, utan att ta hand om dem sen. Han minskade till 2 gråtstunder andra dagen.

Jag bröt ihop och grät den dag vi evakuerats från Djungeln för att vi trodde att rivningen skulle börja.

Alex grät första gången jag pratade med henne, i minibussen på väg hem till campingen. Jag sa efteråt att det där var den snabbaste bonding jag varit med om, och vi skrattade. Vi var systrar nu.

Pauline, den 23-åriga samordnaren, såg jag inte de 2-3 första dagarna. Enligt vad jag hörde hade hon inte tagit sig upp ur sängen.

Men sen var hon med igen! Varje dag bröt vi ihop, och varje dag reste vi oss upp igen och gick vidare... Vi hämtade kraft i arbetet, i varandra och i de flyktingar som ibland visade oss sin tacksamhet på olika sätt. Bjöd oss på te och mat. Hälsade oss med handslag, kramar och händer mot hjärtat. Tacksamma ögon. Tackande oss för vår välvilja mer än för någon verklig hjälp, för någon verklig hjälp kunde vi knappast ge... Men vi är där. Vi är allt de har.

Bjudna på te under skräpplockning i Djungeln

Jag kan inte säga "Kom och hjälp flyktingar!" på samma sätt som jag i 10 år har sagt "Kom till Afrika!". Att komma till flyktingkatastrofen, till Djungeln, är en helt annan sak, så enormt mycket svårare... I 10 år har jag sagt:

"Kom till Afrika och hitta glädjen! Hitta arbetslusten och friden vid arbetsdagens slut! Kom till Afrika, och hitta den förbannade meningen med livet!..."

I flyktingkatastrofen finns ingen mening med livet. Det finns bara den enorma ondskan, och de små, små myrorna av godhet som stretar och jobbar emot ondskan. Jag kan inte rekommendera för någon att komma till denna fullkomligt förkrossande situation...

Eller jo... Kom ändå. Kom och gör vad du kan, för du behövs! Kom och se sanningen i vitögat, möt människorna bakom politiken och statistiken. Kom och bryt ihop och gå vidare med oss, det är allt jag har att erbjuda... Vi kommer att bryta ihop, men låt oss göra det tillsammans. Några myror kommer alltid att vara där, oavsett om du är med oss eller inte... men om du är där blir vi lite, lite starkare...! Och vi behöver sannerligen all styrka vi kan få.

Calais-dagbok 19 oktober - På väg hem

På väg hem.

Det känns hjärtslitande. Det känns skönt. Det var bra att jag kom. Det var fullkomligt meningslöst jag kom.

Jag lämnar en Djungel* som ännu inte har börjat rivas. Alltså kommer det att hända inom några dagar och jag kommer inte att vara där. Jag bröt ihop och grät den dag jag trodde att det skulle hända, när poliserna stod utanför med vattenkanoner och Utopia 56 evakuerade sina volontärer, men en del av mig önskar ändå att det hade hänt medan jag var där... En del av mig hade velat se det värsta hända. Det är fruktansvärt att åka hem och inte veta hur illa det kommer att bli. Att bara höra andrahandsrapporter och fylla i resten med sin fantasi... Det är helt klart bättre att vara där. Och att göra vad man kan.

Men sånt är livet som volontär! Det finns ett berg att flytta, och var och en av oss kan bara flytta några gruskorn var. Vi får aldrig se den stora bilden, men någonstans måste vi ändå lita på att berget flyttas.

Och sen när vi har flyttat vårt berg... så finns det ändå ett berg av berg kvar, som vi inte KAN flytta. Det verkliga problemet är fortfarande att majoriteten av dessa flyende, frusna människor, i flipp-flopps i den allt snålare Calais-vinden, aldrig kommer att få asyl någonstans. De kommer att lämna in sin ansökan någonstans, och endera kommer den att behandlas där eller i något annat land dit de Dublin-utlämnas. Men oavsett vilket kommer de att få avslag och deporteras tillbaka till det land de riskerade livet och utstod svåra umbäranden för att lämna. Det bästa de kan hoppas på är att överklagandeprocessen tar så lång tid att situationen i deras forna hemländer har förbättrats innan de skickas tillbaka... Detta kan vi volontärer inte ändra på.

Grymma värld. Jag ger upp om denna grymma värld. Men jag slutar aldrig att flytta mina gruskorn! Så snart jag kan kommer jag tillbaka. Nästa gång kommer du kanske med mig?...... Kom! Vi behöver dig.

*Djungeln = Den numera rivna informella bosättningen i Calais där tusentals flyktingar bodde, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England

(Fortsättning följer)

--------------

Delar i den här serien:

Calais-dagbok 6 oktober - På resa

Calais-dagbok 11 oktober - Tankar

Calais-dagbok 11 oktober, del 2 - Första dagen

Calais-dagbok 12 oktober - Andra dagen

Calais-dagbok 13 oktober - Datumet för vräkningen

Calais-dagbok 14 oktober - Falska alarm