"Vad ska vi med esperanto till? Engelska är ju redan så spritt!"
Hur ofta har man inte, som esperantist, fått höra det där. Men hur genomtänkt är det egentligen? Har du faktiskt funderat på hur många av jordens 7 mdr som verkligen behärskar engelska väl? Eller vad som krävs för att någon ska kunna göra det? Har du funderat på varför du själv är så bra på engelska som du är?
Mitt barn frågade mig en frukost om en rad ord på engelska. Efteråt skrev jag ner listan:
glas - glass
kopp - cup
träd - tree
bil - car
lampa - lamp
äta - eat
bröd - bread
äpple - apple
päron - pear
Det fanns bara ett enda undantag! Bil. Resten av orden hette nästan precis likadant på engelska som på svenska! Slutsatsen måste bli: Du är så bra på engelska därför att du nästan redan kunde det! Men de som inte har svenska el dyl som modersmål, har det inte lika lätt.
För dem krävs mångårig skolundervisning. Ständig tillgång till engelska via TV, radio och dator skadar förstås inte heller. Hur många av jordens 7 mdr har TV, dator och mångårig skolgång? Säkert inte den 5:e-del som går hungrig...
Men även den 5:e-del som går hungrig skulle på 2 veckor kunna lära sig tillräckligt mkt esperanto för att kunna hanka sig fram! Varför? För att esperanto (till skillnad från engelska) är lätt!! Visst liknar även esperantoorden engelska eller franska ord, men språkets stora enkelhet på andra sätt uppväger för detta så mycket att det inte spelar någon roll hur orden låter. Jag har träffat både ryssar och kineser som vittnat om detta: De har läst engelska i flera år, men tycker fortfarande att det är jättesvårt. Så läser de esperanto i 2 veckor, och tycker redan att det är enklare att kommunicera på än engelska!...
Tänk hur mycket som vore vunnet, om alla jordens människor bara gjorde dessa 2 veckor!... Om all världens nyhetssändningar textades på esperanto, så du kunde titta på vilka nyheter som helst. Om alla böcker översattes till esperanto, så du kunde läsa alla böcker. Om alla internationella, politiska och vetenskapliga konferenser var på esperanto, så vi slapp simultantolkning, eller tafflig, obegriplig engelska...
Hur lätt det vore! I stället för att översätta till 10 olika språk, och då ändå ha uteslutit många människor! I stället för att ge en sådan stor ytterligare fördel åt dem som vuxit upp med TV och mångårig skolgång så att de kan låta smarta på engelska, och som förmodligen redan hade den starkaste förhandlingspositionen! Hur lätt det vore att resa överallt... Prata med vem som helst...
Osv, osv, osv..............
2 veckors studier. Det är allt som behövs. Så är vi där!
Saturday, 26 July 2014
Monday, 30 June 2014
Vad realränta egentligen är
Min kompis Tomas Fransson smsade mig en dag förra sommaren att han hade kommit på vad ränta egentligen var, och att han skulle ringa mig snart och berätta det. Jag fick gärna försöka gissa men det skulle vara fel, skrev han.
När han ringde lät samtalet ungefär såhär:
- Ja vad tror du nu då, vad är ränta?
Jag är ju inte den som inte ärligt försöker, även om jag redan har lovats att jag har fel, så jag sa:
- En procentsats som läggs på på ett lånebelopp, och som är tänkt att kompensera för den risk som lånegivaren tar för kreditförluster, samt för det faktum att hen under tiden inte själv kan använda pengarna.
- Ja, sa Tomas, det var väl inte så dumt. Så skulle nog de flesta ekonomer svara ungefär. Men här kommer det roliga: Vad är realränta då?
- Räntan minus inflationen, sa jag.
- FEL!!...
Han mös i andra änden.
- Så skulle också de flesta ekonomer svara men det är fel!! Realräntan är den ränta som kvarstår efter justering för inflationen samt eventuella skattemässiga justeringar! Man får ju faktiskt göra skatteavdrag för räntor! Så antag att du tar ett lån på 100'000 kr. Årsräntan är 10% för att göra det enkelt. Och så säger vi att vi har en hög inflation på 8%. Din räntekostnad är alltså 10'000 kr vid årets slut, men samtidigt är pengarna 8'000 kr mindre värda än de var när du lånade dem. Dessutom får du dra av halva räntekostnaden på skatten. Vad är din realränta då?
Vid det här laget hade Tomas förlorat mig. Jag är inte van vid räntor och sånt som har med ekonomi att göra. Jag tänkte och tänkte men kom bara fram till helt orimliga resultat i mitt huvud. Så jag sa något annat, som inte kändes rätt men som i alla fall var rimligt.
- FEL!!, ropade Tomas, och jag kunde riktigt höra hur han hoppade av förtjusning i andra änden. Realräntan före skattemässiga justeringar är räntan minus inflationen, så det blir 10'000 - 8'000 kr är 2'000 kr. Men du får dra av halva RÄNTEKOSTNADEN, inte halva realräntan! Du får alltså dra av 5'000 kr! Och din verkliga realränta blir då 10'000 - 8'000 - 5'000 = MINUS 3'000 kr!!!
Lustigt... Det var precis det orimliga svar jag kommit fram till, och förkastat...!
Tomas fortsatte:
- Du har alltså tjänat 3'000 kr på att ta ett lån och spendera det i början av året, jämfört med att spara ihop pengarna och använda dem först nu! Det var det här som hände på 80-talet. Och jag har ju hört det sägas flera gånger, att inflationen var så hög att den åt upp räntekostnaderna och gjorde det lönsammare att låna än att spara, och jag har alltid tänkt att det där kan ju inte riktigt stämma, för räntan är ju aldrig lägre än inflationen. Men med ränteavdrag så kan den faktiskt vara det! De som lånat pengar och betalat tillbaka med ränta är rikare vid årets slut, än de som sparat samma summa!
Wow... Nä, jag visste verkligen inte att det låg till på det viset. Att den som sparar förlorar pengar jämfört med den som lånar, medan den största förloraren av alla är staten! Som betalar för att lån ska löna sig! Och det är inte så konstigt att jag inte tänkt på det, för enligt Tomas står realräntan NÄSTAN aldrig beskriven på det sättet. Det står att den är räntan minus inflationen, men man missar ränteavdragen, som gör hela skillnaden, eftersom dessa helt ignorerar inflationen.
Någon månad efter det här samtalet hörde jag nån expert på TV, en ekonom, som gjort en liten skräll genom att föreslå att man borde "se över" ränteavdragen, eftersom de kunde ha en bubbelförstärkande effekt. Tror sjutton det att de kan, när de låter mig tjäna pengar genom att låna! Men tydligen var hennes förslag kontroversiellt, trots att hon bara helt försiktigt uttryckte att man borde "se över" avdragen så att de hamnade på en "lämplig nivå". Frågan är väl om vi borde ha några ränteavdrag över huvud taget! Varför ska staten betala för att vi ska låna? Är det inte lönsamt i sig att ta lånet borde vi väl hellre låta bli?...!!
Ja. Det är en stor tillgång för en bloggare att ha smarta vänner. :)
När han ringde lät samtalet ungefär såhär:
- Ja vad tror du nu då, vad är ränta?
Jag är ju inte den som inte ärligt försöker, även om jag redan har lovats att jag har fel, så jag sa:
- En procentsats som läggs på på ett lånebelopp, och som är tänkt att kompensera för den risk som lånegivaren tar för kreditförluster, samt för det faktum att hen under tiden inte själv kan använda pengarna.
- Ja, sa Tomas, det var väl inte så dumt. Så skulle nog de flesta ekonomer svara ungefär. Men här kommer det roliga: Vad är realränta då?
- Räntan minus inflationen, sa jag.
- FEL!!...
Han mös i andra änden.
- Så skulle också de flesta ekonomer svara men det är fel!! Realräntan är den ränta som kvarstår efter justering för inflationen samt eventuella skattemässiga justeringar! Man får ju faktiskt göra skatteavdrag för räntor! Så antag att du tar ett lån på 100'000 kr. Årsräntan är 10% för att göra det enkelt. Och så säger vi att vi har en hög inflation på 8%. Din räntekostnad är alltså 10'000 kr vid årets slut, men samtidigt är pengarna 8'000 kr mindre värda än de var när du lånade dem. Dessutom får du dra av halva räntekostnaden på skatten. Vad är din realränta då?
Vid det här laget hade Tomas förlorat mig. Jag är inte van vid räntor och sånt som har med ekonomi att göra. Jag tänkte och tänkte men kom bara fram till helt orimliga resultat i mitt huvud. Så jag sa något annat, som inte kändes rätt men som i alla fall var rimligt.
- FEL!!, ropade Tomas, och jag kunde riktigt höra hur han hoppade av förtjusning i andra änden. Realräntan före skattemässiga justeringar är räntan minus inflationen, så det blir 10'000 - 8'000 kr är 2'000 kr. Men du får dra av halva RÄNTEKOSTNADEN, inte halva realräntan! Du får alltså dra av 5'000 kr! Och din verkliga realränta blir då 10'000 - 8'000 - 5'000 = MINUS 3'000 kr!!!
Lustigt... Det var precis det orimliga svar jag kommit fram till, och förkastat...!
Tomas fortsatte:
- Du har alltså tjänat 3'000 kr på att ta ett lån och spendera det i början av året, jämfört med att spara ihop pengarna och använda dem först nu! Det var det här som hände på 80-talet. Och jag har ju hört det sägas flera gånger, att inflationen var så hög att den åt upp räntekostnaderna och gjorde det lönsammare att låna än att spara, och jag har alltid tänkt att det där kan ju inte riktigt stämma, för räntan är ju aldrig lägre än inflationen. Men med ränteavdrag så kan den faktiskt vara det! De som lånat pengar och betalat tillbaka med ränta är rikare vid årets slut, än de som sparat samma summa!
Wow... Nä, jag visste verkligen inte att det låg till på det viset. Att den som sparar förlorar pengar jämfört med den som lånar, medan den största förloraren av alla är staten! Som betalar för att lån ska löna sig! Och det är inte så konstigt att jag inte tänkt på det, för enligt Tomas står realräntan NÄSTAN aldrig beskriven på det sättet. Det står att den är räntan minus inflationen, men man missar ränteavdragen, som gör hela skillnaden, eftersom dessa helt ignorerar inflationen.
Någon månad efter det här samtalet hörde jag nån expert på TV, en ekonom, som gjort en liten skräll genom att föreslå att man borde "se över" ränteavdragen, eftersom de kunde ha en bubbelförstärkande effekt. Tror sjutton det att de kan, när de låter mig tjäna pengar genom att låna! Men tydligen var hennes förslag kontroversiellt, trots att hon bara helt försiktigt uttryckte att man borde "se över" avdragen så att de hamnade på en "lämplig nivå". Frågan är väl om vi borde ha några ränteavdrag över huvud taget! Varför ska staten betala för att vi ska låna? Är det inte lönsamt i sig att ta lånet borde vi väl hellre låta bli?...!!
Ja. Det är en stor tillgång för en bloggare att ha smarta vänner. :)
Monday, 19 May 2014
Barnsagor
När jag var liten trodde jag att Lille Skutt i Bamse-tidningen var en tjej. Jag trodde också att kaninen i Nalle Puh var en tjej, och jag har för mig att jag även trodde att Nasse var det (hon var ju ändå rosa!). Säkert fanns det många, många fler figurer, i fler barnsagor, som jag trodde var tjejer, men det visade sig allteftersom, en figur i taget, att jag hade fel. Ingen utav dem var tjejer. Om jag däremot trodde att de var killar, då hade jag rätt. Varenda gång.
När jag fick veta att Lille Skutt var en han tyckte jag först inte om det, och jag bestämde mig för att ignorera det och låta henne förbli en hon i min värld. Dels för att hon ju redan var det för mig och det skulle vara jobbigt och lite synd att tänka om och förändra allt; dels för att jag tyckte att det passade bättre med en hon-figur som kanin (med rosa svans); men dels för att jag tyckte, att om Lille Skutt också var en kille, så var de ju killar allihop! Skutt, Bamse och Skalman! Och det tyckte jag i min lilla barnhjärna inte var lika intressant...
Men jag fick förstås ge upp när jag lärde mig läsa själv. Och sen sprang han ju och gifte sig med en brud med blåa ögon, tre gånger så stora som hans, och minst lika rosa svans. Och homosexualitet var inget jag visste något om.
Min vän och första kärlek Simon från England var just här på besök. Det visade sig att Simon kallade allt och alla för ”han”, från föraren i bilen långt där borta och ”den rike” eller ”politikern” i exemplen, till måsarna, maskarna och rentav brickorna i damspelet. ”Hur vet du att det är en han?”, frågade jag några gånger, och så kom vi överens om att bara för skojs skull börja kalla alla för ”hon” i stället, så fort vi inte visste, eller det inte spelade nån roll. Simon var ganska dålig i början, men blev allt duktigare på det mot slutet av sin vecka här!
Det var på sista dagen vi satt och spelade dam. Ingen av oss hade spelat det mycket förut så vi diskuterade glatt taktiken, för det gemensamma lärandet. Jag kallade brickorna ”den”, han kallade dem ”han” och vi beslöt att de alltså var hon-ar; korta, krigiska små flickor som slogs för att utrota varandra. Det hjälpte inte. När spänningen grep oss sa jag i alla fall ”den” och han ”han”. Jag rättade honom gång på gång, och till slut avbröt han taktiksnacket och tittade förvånat upp...
”Varför är det så svårt?!”, frågade jag. ”Jag vet att du försöker, så varför är det ändå så omöjligt att se könlösa brickor som ’hon’ när det går utmärkt att se dem som ’han’?”
”…Men jag har väl ingen anledning att vilja byta egentligen”, sa han. ”Jag måste själv ta illa upp och tycka att det är fel att höra mig själv kalla dem ’han’, och det gör jag egentligen inte, tvärt om! För i själva verket, om alla de viktiga alltid är han så betyder det att jag är viktig. Det säger mig att jag är bättre än du! And that makes me feel goood! Weheeey!” Han höjde en näve mot skyn.
Så sen dess var verkligen alla pjäserna hon, och ingen sa fel mer.
Plötsligt utbrast Simon:
”Nu känns det plötsligt orättvist att de alla ska vara hon!!! Det känns ojuste och inte alls bra, nu sitter jag här och blir faktiskt lite ’pissed off’!”
Vi log, och så sa han med mjukare tonfall:
”Och det är skrämmande, för då inser jag att det är såhär du måste känna dig jämnt...”
Ja. Det är väl det.
Och om världen hade gått från lika representation till denna oerhörda snedvridning över en natt, om någon föreslagit: ’Jag vet! Vi gör alla exempel utom föräldrar, låglöneyrken och enstaka undantag till bara det ena könet för enkelhets skull!’, då skulle det aldrig ha hänt. Folk skulle ha protesterat. Folk skulle ha varit arga, ’pissed off’. Men jag var bara ett barn när jag långsamt fick lära mig inse att jag inte räknades, aldrig fanns bland exemplen. Jag blev aldrig förbannad. Bara förvånad. Besviken. Förödmjukad, undanskuffad och trampad på.
Senare finns det de som blir arga. Det finns ett namn för dem. Vi kallar dem ’rabiata manshaterskor’ och hävdar föraktfullt att de hetsar upp sig över petitesser. Att de motverkar kampen för verklig jämställdhet, som handlar om något helt annat.
När jag fick veta att Lille Skutt var en han tyckte jag först inte om det, och jag bestämde mig för att ignorera det och låta henne förbli en hon i min värld. Dels för att hon ju redan var det för mig och det skulle vara jobbigt och lite synd att tänka om och förändra allt; dels för att jag tyckte att det passade bättre med en hon-figur som kanin (med rosa svans); men dels för att jag tyckte, att om Lille Skutt också var en kille, så var de ju killar allihop! Skutt, Bamse och Skalman! Och det tyckte jag i min lilla barnhjärna inte var lika intressant...
Men jag fick förstås ge upp när jag lärde mig läsa själv. Och sen sprang han ju och gifte sig med en brud med blåa ögon, tre gånger så stora som hans, och minst lika rosa svans. Och homosexualitet var inget jag visste något om.
Min vän och första kärlek Simon från England var just här på besök. Det visade sig att Simon kallade allt och alla för ”han”, från föraren i bilen långt där borta och ”den rike” eller ”politikern” i exemplen, till måsarna, maskarna och rentav brickorna i damspelet. ”Hur vet du att det är en han?”, frågade jag några gånger, och så kom vi överens om att bara för skojs skull börja kalla alla för ”hon” i stället, så fort vi inte visste, eller det inte spelade nån roll. Simon var ganska dålig i början, men blev allt duktigare på det mot slutet av sin vecka här!
Det var på sista dagen vi satt och spelade dam. Ingen av oss hade spelat det mycket förut så vi diskuterade glatt taktiken, för det gemensamma lärandet. Jag kallade brickorna ”den”, han kallade dem ”han” och vi beslöt att de alltså var hon-ar; korta, krigiska små flickor som slogs för att utrota varandra. Det hjälpte inte. När spänningen grep oss sa jag i alla fall ”den” och han ”han”. Jag rättade honom gång på gång, och till slut avbröt han taktiksnacket och tittade förvånat upp...
”Varför är det så svårt?!”, frågade jag. ”Jag vet att du försöker, så varför är det ändå så omöjligt att se könlösa brickor som ’hon’ när det går utmärkt att se dem som ’han’?”
”…Men jag har väl ingen anledning att vilja byta egentligen”, sa han. ”Jag måste själv ta illa upp och tycka att det är fel att höra mig själv kalla dem ’han’, och det gör jag egentligen inte, tvärt om! För i själva verket, om alla de viktiga alltid är han så betyder det att jag är viktig. Det säger mig att jag är bättre än du! And that makes me feel goood! Weheeey!” Han höjde en näve mot skyn.
Så sen dess var verkligen alla pjäserna hon, och ingen sa fel mer.
Plötsligt utbrast Simon:
”Nu känns det plötsligt orättvist att de alla ska vara hon!!! Det känns ojuste och inte alls bra, nu sitter jag här och blir faktiskt lite ’pissed off’!”
Vi log, och så sa han med mjukare tonfall:
”Och det är skrämmande, för då inser jag att det är såhär du måste känna dig jämnt...”
Ja. Det är väl det.
Och om världen hade gått från lika representation till denna oerhörda snedvridning över en natt, om någon föreslagit: ’Jag vet! Vi gör alla exempel utom föräldrar, låglöneyrken och enstaka undantag till bara det ena könet för enkelhets skull!’, då skulle det aldrig ha hänt. Folk skulle ha protesterat. Folk skulle ha varit arga, ’pissed off’. Men jag var bara ett barn när jag långsamt fick lära mig inse att jag inte räknades, aldrig fanns bland exemplen. Jag blev aldrig förbannad. Bara förvånad. Besviken. Förödmjukad, undanskuffad och trampad på.
Senare finns det de som blir arga. Det finns ett namn för dem. Vi kallar dem ’rabiata manshaterskor’ och hävdar föraktfullt att de hetsar upp sig över petitesser. Att de motverkar kampen för verklig jämställdhet, som handlar om något helt annat.
Wednesday, 19 March 2014
Rädslan är farligare än själva övervakningen
När Sverige fick vara det pinsamma 2:a-handsvalet åt Obama som försökte göra Putin svartsjuk, åkte jag till Stockholm för att demonstrera. Vi fick aldrig se presidenten, men fick ett snällt reportage i TV-nyheterna sedan, som berättade att vi protesterat mot USA:s krigspolitik, drönare, Guantanamo, behandlingen av Assange, Manning och förstås Snowden (som var själva skälet till svartsjukedramat), m.m. De nämnde också att det tillfälligt uppstått spänningar i demonstrationsleden kring USA/Syrien-frågan, eftersom en del stödde den syriske presidenten medan andra var emot honom, men de gjorde inte detta till någon huvudnyhet. Vilket var snällt. Reportern måste denna gång ha varit på vår sida...
Jag kom i samspråk med en demonstrant i 20-årsåldern. Han hade inte vetat om demonstrationen, utan sett den gå förbi och bestämt sig för att sluta upp. Tillsammans satt vi på mynttorget och kände oss lite obehagliga till mods över de kedjor av poliser som då och då marscherade genom vår folksamling, och spekulerade i om vi skulle få stryk. Snart visade det sig också att han, som visserligen visste mycket om alternativa politiska frågor men som var ovan vid politisk aktivism, hade betydligt mer ängslan än så! Jag lät honom läsa min bloggtext Vad har hänt de unga gröna? i telefonen, och han utbrast: "Ja precis!! Så kändes det!". För när han gått i tåget ett tag så hade han börjat titta sig omkring på alla kameror som följde oss, och undra vad det var för sällskap han slutit upp i egentligen... Kanske fanns här några extrema grupper som han inte alls sympatiserade med, "terrorister" typ, och vad skulle kunna hända om han blev associerad med dem på nåt vis? Vart skulle det leda? Han var visserligen totalt oskyldig och definitivt ingen terrorist, men tänk om det här ändå skulle kunna få några negativa konsekvenser?...
Tänk om oskyldiga kan råka illa ut, för att de felaktigt förknippas med terrorism...
Det är detta som är faran!!! Vi överhopas med varnande rapporter om hur övervakade vi är, att storföretag kan följa hur våra åsikter formas, innan vi ens hunnit komma på det själva! Ung Vänster ordnar kurser i "digitalt självförsvar", otaliga debattörer agiterar om den hotade integriteten, dataaktivister uppfinner program med öppen källkod och företag erbjuder dig att "surfa anonymt" till en viss kostnad... Till och med skolorna lär sina elever att iaktta försiktighet med vad de "delar".
Jag applåderar att internets inverkan på våra liv diskuteras i skolorna! Det är inte en dag för tidigt, och kunde förmodligen göras mycket mer. Men vad nästan alla dessa varnare och protesterare på något vis tycks ha missat är att den största skadan ändå redan har skett! Bara rädslan för att vara övervakad, att bli registrerad, att någon vet om våra åsikter innan vi vet dem själva och att vi kanske blir felaktigt associerade med något ondskefullt som vi egentligen inte står för, har faktiskt redan begränsat våra liv. Vårt deltagande i demokratin...
Vad jag önskar mig är en värld där människor spontant kan sluta upp i demonstrationståg för något de håller med om, utan den minsta oro för att detta ska kunna leda till något otrevligt de inte kunnat förutse. Där människor spontant kan diskutera sina kritiska åsikter med varandra runt hela jorden, utan att vara rädda för att hamna i CIA:s register! En värld utan rädsla att oskyldigt associeras med terrorism...
Vad som behövs för att nå den världen är inte att vi lär oss vakta vår tunga, akta oss för vad vi delar, eller att skydda vår identitet på internet. Vad som krävs är att vi står upp för rättssäkerheten! Att Guantanamo stängs! Att Manning friges! Att Snowden och Assange slutar förföljas för sina avslöjanden i mänsklighetens tjänst (så att den senare kan komma till Sverige och genomgå en liten våldtäktsrättegång i lugn och ro)! Att alla de som faktiskt misstänks för terrorism får genomgå en rättssäker prövning precis som alla andra! Och självklart: Att all övervakning som inte kan visas vara i det allmänna intresset att förhindra brott, men som däremot kan användas för att spåra åsikter, förbjuds, samt att detta kontrolleras i en transparent process, där alla som bryter mot förbudet ställs till svars och straffas!!!
Ska det vara så svårt?...
Men idag har vi ju i stället straffrihet för dem som genomför förbjudna övervakningar, registreringar och repressalier (även mord), och förföljelse av dem som avslöjar dessa brott. Toleransen för detta är förbluffande hög...
-----------------------
Med den store Östtyske kampsångaren Wolf Biermans ord:
"Nej låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
de hoppas ju på detta
att innan kampen börjat vi gett oss utan strid"
Jag kom i samspråk med en demonstrant i 20-årsåldern. Han hade inte vetat om demonstrationen, utan sett den gå förbi och bestämt sig för att sluta upp. Tillsammans satt vi på mynttorget och kände oss lite obehagliga till mods över de kedjor av poliser som då och då marscherade genom vår folksamling, och spekulerade i om vi skulle få stryk. Snart visade det sig också att han, som visserligen visste mycket om alternativa politiska frågor men som var ovan vid politisk aktivism, hade betydligt mer ängslan än så! Jag lät honom läsa min bloggtext Vad har hänt de unga gröna? i telefonen, och han utbrast: "Ja precis!! Så kändes det!". För när han gått i tåget ett tag så hade han börjat titta sig omkring på alla kameror som följde oss, och undra vad det var för sällskap han slutit upp i egentligen... Kanske fanns här några extrema grupper som han inte alls sympatiserade med, "terrorister" typ, och vad skulle kunna hända om han blev associerad med dem på nåt vis? Vart skulle det leda? Han var visserligen totalt oskyldig och definitivt ingen terrorist, men tänk om det här ändå skulle kunna få några negativa konsekvenser?...
Tänk om oskyldiga kan råka illa ut, för att de felaktigt förknippas med terrorism...
Det är detta som är faran!!! Vi överhopas med varnande rapporter om hur övervakade vi är, att storföretag kan följa hur våra åsikter formas, innan vi ens hunnit komma på det själva! Ung Vänster ordnar kurser i "digitalt självförsvar", otaliga debattörer agiterar om den hotade integriteten, dataaktivister uppfinner program med öppen källkod och företag erbjuder dig att "surfa anonymt" till en viss kostnad... Till och med skolorna lär sina elever att iaktta försiktighet med vad de "delar".
Jag applåderar att internets inverkan på våra liv diskuteras i skolorna! Det är inte en dag för tidigt, och kunde förmodligen göras mycket mer. Men vad nästan alla dessa varnare och protesterare på något vis tycks ha missat är att den största skadan ändå redan har skett! Bara rädslan för att vara övervakad, att bli registrerad, att någon vet om våra åsikter innan vi vet dem själva och att vi kanske blir felaktigt associerade med något ondskefullt som vi egentligen inte står för, har faktiskt redan begränsat våra liv. Vårt deltagande i demokratin...
Vad jag önskar mig är en värld där människor spontant kan sluta upp i demonstrationståg för något de håller med om, utan den minsta oro för att detta ska kunna leda till något otrevligt de inte kunnat förutse. Där människor spontant kan diskutera sina kritiska åsikter med varandra runt hela jorden, utan att vara rädda för att hamna i CIA:s register! En värld utan rädsla att oskyldigt associeras med terrorism...
Vad som behövs för att nå den världen är inte att vi lär oss vakta vår tunga, akta oss för vad vi delar, eller att skydda vår identitet på internet. Vad som krävs är att vi står upp för rättssäkerheten! Att Guantanamo stängs! Att Manning friges! Att Snowden och Assange slutar förföljas för sina avslöjanden i mänsklighetens tjänst (så att den senare kan komma till Sverige och genomgå en liten våldtäktsrättegång i lugn och ro)! Att alla de som faktiskt misstänks för terrorism får genomgå en rättssäker prövning precis som alla andra! Och självklart: Att all övervakning som inte kan visas vara i det allmänna intresset att förhindra brott, men som däremot kan användas för att spåra åsikter, förbjuds, samt att detta kontrolleras i en transparent process, där alla som bryter mot förbudet ställs till svars och straffas!!!
Ska det vara så svårt?...
Men idag har vi ju i stället straffrihet för dem som genomför förbjudna övervakningar, registreringar och repressalier (även mord), och förföljelse av dem som avslöjar dessa brott. Toleransen för detta är förbluffande hög...
-----------------------
Med den store Östtyske kampsångaren Wolf Biermans ord:
"Nej låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
de hoppas ju på detta
att innan kampen börjat vi gett oss utan strid"
Tuesday, 10 December 2013
Samtyckeslag! Därför att:
Det är fel på lagen. Den borde förstås utgå från samtycke, dvs att om två personer har sex med varandra och den ena inte samtycker till detta, då ska det räknas som våldtäkt. (Vissa säger att man borde döpa om "våldtäkt" till "sexuellt ofredande" eller "sexuell kränkning", just för att komma bort från missuppfattningen att våld ska vara inblandat för att det ska räknas som brott, och jag har inga invändningar mot det! I den här texten tänker jag dock använda ordet "våldtäkt", som det heter idag.)
Ofta får man höra: "Det är en bevisfråga!"
FEL!! Dessa människor vet inte vad det handlar om! BEVISFRÅGAN är en bevisfråga. LAGFRÅGAN däremot, är en lagfråga!
För poängen är att även om bevis finns, så är det idag inte olagligt att ha sex med någon som inte vill...
Ta t ex följande scenario:
Han är 17, hon är 15, han vill ha sex, hon säger nej, men han ger sig inte utan har till slut sex med henne ändå. Hon deltar inte på något vis. Hon kanske t.o.m. sätter händerna mot hans bröstkorg för att hålla honom ifrån sig, vänder bort ansiktet och kniper ihop ögonen. Han erkänner senare allt detta, samt att han insåg att hon nog inte hade någon större lust, och hon och han ger rörande samstämmiga uppgifter om vad som hänt. Men han anser inte att det var våldtäkt eftersom hon ju ändå "gick med på det", med vilket han menar att hon inte fysiskt slogs för att hindra honom. Hon hävdar att hon inte slogs eftersom han ändå var fysiskt överlägsen, så hon skulle ha förlorat kampen. Dessutom skedde detta på soffan i ett vardagsrum på en fest, med 10 andra personer som också intygar att det var på precis det här sättet det gick till. Bevisen för vad som hände är alltså överväldigande. Men enligt dagens lagstiftning frias han ändå, för enligt den har killen rätt: Detta är inte våldtäkt!...
"Tjatsex" är nämligen inte olagligt, enligt Sveriges lag idag! Det är ok att övertala någon som inte vill ha sex med en att ändå ha det, så länge övertalningen inte innehåller våld eller hot om våld, och så länge offret inte befinner sig i en "särskilt utsatt situation". Och övertalningen anses framgångsrik när sexet genomförs, INTE när den övertalade uttryckligen säger "ok då!"! Att hon vänder bort huvudet och kniper ihop ögonen har inte heller någonting med brott att göra, det ansågs säkert normalt av lagstiftaren (på den tiden lagen skrevs) att sex går till på det sättet, ja, flickor är ju så ängsliga när det gäller sex...!
Och vad ska de 10 vittnena tro? Jag kan tänka mig att meningarna bland dem går isär: Några ansåg nog efteråt att det var våldtäkt, medan andra bestämt hävdar att det inte var det för hon slogs ju inte, och inte han heller, så det var bara lite dålig stil av honom... Många känner sig säkert illa till mods av vad de bevittnat, och några sa kanske till killen redan när det hände att: "Men ge dig, hon vill ju inte!", men ingen ingrep fysiskt, för det förekom ju inget fysiskt våld, och han var kanske den starkaste i sällskapet. Vad ska de tro, när rättegången sedan säger att nä, det här var inget brott!...? Vad ska de få för uppfattning om sex? För ja, det här är alltså den uppfattning om sex som lagen har, och förmedlar till våra ungdomar.
Antag nu att vi gör om lagen, så att samtycke krävs. Kriterierna för samtycke skall innefatta initiativ från båda parterna, och om ena parten vid ett tillfälle uttryckligen sagt nej KRÄVS det att hen vid ett senare tillfälle lika uttryckligen säger ja, innan lagligt sex kan ske. När som helst under aktens gång kan förstås endera parten säga "Nej, jag vill inte längre", och akten måste då avbrytas. I så fall är ovan scenario solklart olagligt, och det är väl det vill alla tycker? Ska det vara så svårt??...
Sen kan vi förstås få scenario två:
Festen tog slut utan att någon haft sex. 15-åringen och 17-åringen blir ensamma kvar i lägenheten, som är hans. Sen utspelar sig exakt samma samlag som ovan, men utan vittnen. Hon säger efteråt att det gick till som ovan beskrivet, men han säger att han frågat och hon sagt ja, och hon deltog aktivt under hela akten, dvs: Han ljuger. Han ger också någon slags, mer eller mindre trovärdig, förklaring till varför hon skulle vilja anklaga honom falskt, t ex att han inte ville bli ihop med henne så hon blev arg och sårad, eller så.
Jahopp! Nu står ord mot ord! Och inga rivmärken, blåmärken eller övriga bevis finns, eftersom våld inte förekommit. Under dessa omständigheter blir domstolen förstås tvungen att fria, även med den nya samtyckeslagen, och trots att du och jag vet att han egentligen är skyldig (eftersom det är jag som skriver berättelsen, och bestämmer att det var så det gick till). Men nu frias han i brist på bevis! Det kan jag leva med! Det kan förmodligen t.o.m. offret leva med, efter att ha fått lite hjälp och terapi för att bearbeta händelsen!
Men jag kan inte leva med att någon frias i brist på en lag som skyddar!!! Jag kan inte leva med, och inget offer ska behöva leva med, en lag som säger att det som hände i scenario ett ovan, faktiskt är helt ok beteende!!!
Lagen måste ändras. Inför samtyckeslag.
----------------------------
Kommentar till artikeln som finns länkad i texten: Domaren: Hon kan mycket väl ha sagt nej, Aftonbladet 2013-09-27:
Domarens uttalande gäller alltså den gamla lagtexten då offret måste ha befunnit sig i "hjälplöst tillstånd". Nu gäller i stället "en särskilt utsatt situation", vilket rätten ansåg förelåg i det, i artikeln, aktuella fallet. Dock anser jag att det finns fall som faller utanför även detta, vidare uttryck, och som ändå borde vara olagliga! Att bara ha varit på en fest och blivit tjatad på av en äldre och starkare person som i scenario 1 ovan, är väl t ex inte "särskilt utsatt"...? Även om försvaret säkert skulle ha FÖRSÖKT hävda det, eftersom hennes "nej" helt saknar rättsligt värde...
Vidare tycker jag flickans advokat är närmast brottsligt dum i artikeln, då han säger: "Det faller på sin egen orimlighet att en 15-årig tjej vill ha sex med sex okända män i ett låst utrymme." För det första var dörren bara låst under det samlag som hon senare sagt var frivilligt från hennes sida. För det andra: Om advokatens ord vore lag skulle det göra frivilliga sexuella orgier förbjudna!! ...Är det verkligen en sådan värld vi vill ha? Inte jag.
Se även min populära text: Låt tjejen ha sex med flaska!, 2013-05-21
Ofta får man höra: "Det är en bevisfråga!"
FEL!! Dessa människor vet inte vad det handlar om! BEVISFRÅGAN är en bevisfråga. LAGFRÅGAN däremot, är en lagfråga!
För poängen är att även om bevis finns, så är det idag inte olagligt att ha sex med någon som inte vill...
Ta t ex följande scenario:
Han är 17, hon är 15, han vill ha sex, hon säger nej, men han ger sig inte utan har till slut sex med henne ändå. Hon deltar inte på något vis. Hon kanske t.o.m. sätter händerna mot hans bröstkorg för att hålla honom ifrån sig, vänder bort ansiktet och kniper ihop ögonen. Han erkänner senare allt detta, samt att han insåg att hon nog inte hade någon större lust, och hon och han ger rörande samstämmiga uppgifter om vad som hänt. Men han anser inte att det var våldtäkt eftersom hon ju ändå "gick med på det", med vilket han menar att hon inte fysiskt slogs för att hindra honom. Hon hävdar att hon inte slogs eftersom han ändå var fysiskt överlägsen, så hon skulle ha förlorat kampen. Dessutom skedde detta på soffan i ett vardagsrum på en fest, med 10 andra personer som också intygar att det var på precis det här sättet det gick till. Bevisen för vad som hände är alltså överväldigande. Men enligt dagens lagstiftning frias han ändå, för enligt den har killen rätt: Detta är inte våldtäkt!...
"Tjatsex" är nämligen inte olagligt, enligt Sveriges lag idag! Det är ok att övertala någon som inte vill ha sex med en att ändå ha det, så länge övertalningen inte innehåller våld eller hot om våld, och så länge offret inte befinner sig i en "särskilt utsatt situation". Och övertalningen anses framgångsrik när sexet genomförs, INTE när den övertalade uttryckligen säger "ok då!"! Att hon vänder bort huvudet och kniper ihop ögonen har inte heller någonting med brott att göra, det ansågs säkert normalt av lagstiftaren (på den tiden lagen skrevs) att sex går till på det sättet, ja, flickor är ju så ängsliga när det gäller sex...!
Och vad ska de 10 vittnena tro? Jag kan tänka mig att meningarna bland dem går isär: Några ansåg nog efteråt att det var våldtäkt, medan andra bestämt hävdar att det inte var det för hon slogs ju inte, och inte han heller, så det var bara lite dålig stil av honom... Många känner sig säkert illa till mods av vad de bevittnat, och några sa kanske till killen redan när det hände att: "Men ge dig, hon vill ju inte!", men ingen ingrep fysiskt, för det förekom ju inget fysiskt våld, och han var kanske den starkaste i sällskapet. Vad ska de tro, när rättegången sedan säger att nä, det här var inget brott!...? Vad ska de få för uppfattning om sex? För ja, det här är alltså den uppfattning om sex som lagen har, och förmedlar till våra ungdomar.
Antag nu att vi gör om lagen, så att samtycke krävs. Kriterierna för samtycke skall innefatta initiativ från båda parterna, och om ena parten vid ett tillfälle uttryckligen sagt nej KRÄVS det att hen vid ett senare tillfälle lika uttryckligen säger ja, innan lagligt sex kan ske. När som helst under aktens gång kan förstås endera parten säga "Nej, jag vill inte längre", och akten måste då avbrytas. I så fall är ovan scenario solklart olagligt, och det är väl det vill alla tycker? Ska det vara så svårt??...
Sen kan vi förstås få scenario två:
Festen tog slut utan att någon haft sex. 15-åringen och 17-åringen blir ensamma kvar i lägenheten, som är hans. Sen utspelar sig exakt samma samlag som ovan, men utan vittnen. Hon säger efteråt att det gick till som ovan beskrivet, men han säger att han frågat och hon sagt ja, och hon deltog aktivt under hela akten, dvs: Han ljuger. Han ger också någon slags, mer eller mindre trovärdig, förklaring till varför hon skulle vilja anklaga honom falskt, t ex att han inte ville bli ihop med henne så hon blev arg och sårad, eller så.
Jahopp! Nu står ord mot ord! Och inga rivmärken, blåmärken eller övriga bevis finns, eftersom våld inte förekommit. Under dessa omständigheter blir domstolen förstås tvungen att fria, även med den nya samtyckeslagen, och trots att du och jag vet att han egentligen är skyldig (eftersom det är jag som skriver berättelsen, och bestämmer att det var så det gick till). Men nu frias han i brist på bevis! Det kan jag leva med! Det kan förmodligen t.o.m. offret leva med, efter att ha fått lite hjälp och terapi för att bearbeta händelsen!
Men jag kan inte leva med att någon frias i brist på en lag som skyddar!!! Jag kan inte leva med, och inget offer ska behöva leva med, en lag som säger att det som hände i scenario ett ovan, faktiskt är helt ok beteende!!!
Lagen måste ändras. Inför samtyckeslag.
----------------------------
Kommentar till artikeln som finns länkad i texten: Domaren: Hon kan mycket väl ha sagt nej, Aftonbladet 2013-09-27:
Domarens uttalande gäller alltså den gamla lagtexten då offret måste ha befunnit sig i "hjälplöst tillstånd". Nu gäller i stället "en särskilt utsatt situation", vilket rätten ansåg förelåg i det, i artikeln, aktuella fallet. Dock anser jag att det finns fall som faller utanför även detta, vidare uttryck, och som ändå borde vara olagliga! Att bara ha varit på en fest och blivit tjatad på av en äldre och starkare person som i scenario 1 ovan, är väl t ex inte "särskilt utsatt"...? Även om försvaret säkert skulle ha FÖRSÖKT hävda det, eftersom hennes "nej" helt saknar rättsligt värde...
Vidare tycker jag flickans advokat är närmast brottsligt dum i artikeln, då han säger: "Det faller på sin egen orimlighet att en 15-årig tjej vill ha sex med sex okända män i ett låst utrymme." För det första var dörren bara låst under det samlag som hon senare sagt var frivilligt från hennes sida. För det andra: Om advokatens ord vore lag skulle det göra frivilliga sexuella orgier förbjudna!! ...Är det verkligen en sådan värld vi vill ha? Inte jag.
Se även min populära text: Låt tjejen ha sex med flaska!, 2013-05-21
Saturday, 30 November 2013
Vad gör vi med våra barn?!...
Mitt barn är och leker hos våra afghanska grannar. Låt mig berätta om dem!:
De är fyra stycken, ca 10, 8, 3 och 2 år gamla. De två äldsta är tjejer, de två yngsta killar. Under sommaren märkte jag att de nästan alltid var ute och lekte själva, tidigt som sent, inklusive den där lille killen på 2 år, som knappt kunde gå. Det var lite synd om honom, eftersom han ofta kom efter och blev utanför.
Första gången jag träffade barnen var i maj, tillsammans med mitt barn och våra syriska grannbarn, 3, 4 och 5 år gamla. Mitt barn, som är mycket socialt, kom snabbt in i leken och de sprang och skrattade, alla tillsammans. De afghanska barnen började göra konster på gräsmattan, så efter ett tag visade jag dem att jag kunde stå på huvet. Genast ville alla barn lära sig, så jag fick en skock av ungar runt mig och försökte lära dem alla. Sen gav jag allihop apelsiner.
Efter detta var jag närmast idoldyrkad av barnaskaran! Det verkade som om särskilt de afghanska barnen hade ett starkt vuxenbehov. Ständigt skulle jag titta på deras konster, och hjälpa dem stå på huvet. Det var lite jobbigt, men väldigt roligt! Över huvud taget drog dessa fyra barn fram som en virvelvind, var man fann dem. Ständigt fart och fläkt, halsbrytande akrobatik och mycket skratt.
Idag gick jag och mitt barn för att fråga om de ville ut och leka, och 8-åringen och 4-åringen följde med. Hela tiden var det uppenbart hur efter mitt barn är... Med stor möda cyklade han på sin något för stora cykel med stödhjul, medan den andra 3-åringen for runt på sin mindre cykel utan stödhjul. Han t.o.m. släppte styret korta ögonblick! Jag klättrade upp på ett lekhus och åkte kana ner på taket. Den afghanska 3-åringen och 8-åringen var genast efter, men mitt barn fick jag nästan lyfta upp, för han kunde inte klättra. Han var för svag. De är så fysiskt kompetenta, dessa självlekande afghanska barn! 8-åringen brukar springa fram till gungan och hänga sig i den med händerna, i farten, med huvet neråt och fötterna upp! Hon klättrar även upp och sätter sig på stången som gungorna hänger i. I somras såg jag 2-åringen åka på innertrappräcket i halvspiraltrappan i vårt trapphus! Han som knappt kunde gå i våras! Han klättrar också bättre än mitt barn på lekparken, och aldrig att man känner sig orolig att han ska ramla ner. Det är man däremot med mitt bortklemade svenskbarn...
Ok. Så jag säger inte att det är rätt att låta en 2-åring leka själv ute, med endast den ytterst tveksamma övervakningen av äldre syskon. Dessa barn löper en betydligt större risk att dö än de svenska barnen! De har också förändrats påtagligt på de månader som gått sen jag först träffade dem. Då var det uppenbart att det var en barnens lag de hade levt efter, där i sitt förra hemland. De slogs om gungorna med andra barn, och när jag en gång föreslog för storasyster att säga åt sin lillebror (som knappt kunde nån svenska) att lämna tillbaka leksaken han tagit, såg hon förvirrad ut. Sen gick hon och knuffade bort det andra barnet som försökte ta tillbaka leksaken från hennes lillebror, för den som bråkar med hennes lillebror ska minsann få med henne att göra! "Nej nej, så menade jag inte...", tyckte jag! 3-åringen gick mig ofta på nerverna, genom att klättra på mig och helt enkelt inte veta när det var nog. Jag sa ifrån mer och mer bestämt, sedan argt, och när han inte slutade tänkte jag: 'Vad vill han att jag ska göra, slå honom eller??'. Det säger sig väl självt att de svenska barnen undvek dem... Nu har de däremot lärt sig! Den svenska skolan och förskolan, och KANSKE lite av min och min särbos påverkan, tycks ha gjort dem gott. De har blivit mildare och fredligare, men fortfarande lika överlägsna i fysisk kompetens. Lek-kompetens! De är jätteroliga att ha här på besök, för de börjar genast leka med leksakerna själva och ha skoj, utan att någon mamma måste vara med och hjälpa dem ett enda dugg!
...Hur blev det såhär? Hur blev våra svenska barn så försvagade? Så hjälplösa?
Låt mig nu berätta om svenska föräldrar:
De undviker andra barn på lekparken. Är vi i rutchkanan går de till gungorna. Är vi i gungorna går de till rutchkanan. En gång såg jag två killar (ett homosexuellt par eller en pappa och hans kompis) med sin lilla dotter på ca 2 år på lekparken. De bar henne mellan leksakerna! De lyfte henne upp i rutchkane-leksaken och innan hon nått marken lyfte de henne igen. Sen kom de på att det var onödigt att bära henne ända till stegen, och lyfte henne helt enkelt bara upp till början av rutchkanan igen, så hon inte ens behövde gå på gångbron fram till rutchkanan! När hon och mitt barn en kort stund var på den där gångbron tillsammans och började skoja med varandra, verkade de besvärade, och tyckte att dottern skulle skynda sig att åka ner nu då, det var ändå det som var poängen... Var det?? Var inte poängen att de skulle leka??
På öppna förskolan såg jag mamma efter mamma sitta och hårdbevaka sin bebis. En mamma nästan höll i bebisens händer, för att hindra henom från att röra vid andra bebisar, för det kunde ju bli nån rispa på den andra bebisen då!...
På förskolan när jag skulle hämta mitt barn en gång, började han och ett annat barn hoppa från soffan. En helt vadderad tygsoffa, ca 35 cm hög, med en tjock, mjuk matta under. Det fanns inga bord eller andra möbler i närheten. När förskolläraren såg det skrek hon: "Stoooopp! Sluta med det där!". När jag frågade varför sa hon, med lite skämtsam röst för barnens skull: "Vi vill ju inte att någon ska skada sig och hamna på akuten heller!". Fet chans? Inte!! Och mitt barn ÄLSKADE ju att hoppa från saker vid denna tid, för han hade ju precis lärt sig!...
Hallå svenska mammor och pappor av idag! Var ni sådär hårdbevakade och styrda av era föräldrar när ni var små? Tror ni att era föräldrar var det? Far- och morföräldrar? Knappast! På våra föräldrars tid fanns knappt barnomsorg, och definitivt inte på deras föräldrars tid! De släpptes vind för våg, och uppfostrades av äldre barn. Jag tror inte att barn ska vara helt ensamma jämnt! Då kan de dö, och överlever de utvecklar de en hård barn-lag där den med starkast storasyskon får alla leksakerna. Jag tror att vuxna ska finnas där, och avvärja dödsfaror och lära barnen lite värderingar i form av fredlig konflikthantering m.m. Men jag tror verkligen inte att vi behöver hålla i deras händer!!...
Åh vad jag önskar att jag en gång kunde komma till en lekpark, slå mig ner i gräset och se mitt barn rusa iväg för att själv leka med de andra barnen, som också lekte där själva. Göra vad de ville med rutchkaneleksaken! Ibland avbrytas av någon vuxen när det blev för våldsamt, få lära sig att dela med varandra, och sedan lämnas ifred igen... Vore inte det underbart?...
De är fyra stycken, ca 10, 8, 3 och 2 år gamla. De två äldsta är tjejer, de två yngsta killar. Under sommaren märkte jag att de nästan alltid var ute och lekte själva, tidigt som sent, inklusive den där lille killen på 2 år, som knappt kunde gå. Det var lite synd om honom, eftersom han ofta kom efter och blev utanför.
Första gången jag träffade barnen var i maj, tillsammans med mitt barn och våra syriska grannbarn, 3, 4 och 5 år gamla. Mitt barn, som är mycket socialt, kom snabbt in i leken och de sprang och skrattade, alla tillsammans. De afghanska barnen började göra konster på gräsmattan, så efter ett tag visade jag dem att jag kunde stå på huvet. Genast ville alla barn lära sig, så jag fick en skock av ungar runt mig och försökte lära dem alla. Sen gav jag allihop apelsiner.
Efter detta var jag närmast idoldyrkad av barnaskaran! Det verkade som om särskilt de afghanska barnen hade ett starkt vuxenbehov. Ständigt skulle jag titta på deras konster, och hjälpa dem stå på huvet. Det var lite jobbigt, men väldigt roligt! Över huvud taget drog dessa fyra barn fram som en virvelvind, var man fann dem. Ständigt fart och fläkt, halsbrytande akrobatik och mycket skratt.
Idag gick jag och mitt barn för att fråga om de ville ut och leka, och 8-åringen och 4-åringen följde med. Hela tiden var det uppenbart hur efter mitt barn är... Med stor möda cyklade han på sin något för stora cykel med stödhjul, medan den andra 3-åringen for runt på sin mindre cykel utan stödhjul. Han t.o.m. släppte styret korta ögonblick! Jag klättrade upp på ett lekhus och åkte kana ner på taket. Den afghanska 3-åringen och 8-åringen var genast efter, men mitt barn fick jag nästan lyfta upp, för han kunde inte klättra. Han var för svag. De är så fysiskt kompetenta, dessa självlekande afghanska barn! 8-åringen brukar springa fram till gungan och hänga sig i den med händerna, i farten, med huvet neråt och fötterna upp! Hon klättrar även upp och sätter sig på stången som gungorna hänger i. I somras såg jag 2-åringen åka på innertrappräcket i halvspiraltrappan i vårt trapphus! Han som knappt kunde gå i våras! Han klättrar också bättre än mitt barn på lekparken, och aldrig att man känner sig orolig att han ska ramla ner. Det är man däremot med mitt bortklemade svenskbarn...
Ok. Så jag säger inte att det är rätt att låta en 2-åring leka själv ute, med endast den ytterst tveksamma övervakningen av äldre syskon. Dessa barn löper en betydligt större risk att dö än de svenska barnen! De har också förändrats påtagligt på de månader som gått sen jag först träffade dem. Då var det uppenbart att det var en barnens lag de hade levt efter, där i sitt förra hemland. De slogs om gungorna med andra barn, och när jag en gång föreslog för storasyster att säga åt sin lillebror (som knappt kunde nån svenska) att lämna tillbaka leksaken han tagit, såg hon förvirrad ut. Sen gick hon och knuffade bort det andra barnet som försökte ta tillbaka leksaken från hennes lillebror, för den som bråkar med hennes lillebror ska minsann få med henne att göra! "Nej nej, så menade jag inte...", tyckte jag! 3-åringen gick mig ofta på nerverna, genom att klättra på mig och helt enkelt inte veta när det var nog. Jag sa ifrån mer och mer bestämt, sedan argt, och när han inte slutade tänkte jag: 'Vad vill han att jag ska göra, slå honom eller??'. Det säger sig väl självt att de svenska barnen undvek dem... Nu har de däremot lärt sig! Den svenska skolan och förskolan, och KANSKE lite av min och min särbos påverkan, tycks ha gjort dem gott. De har blivit mildare och fredligare, men fortfarande lika överlägsna i fysisk kompetens. Lek-kompetens! De är jätteroliga att ha här på besök, för de börjar genast leka med leksakerna själva och ha skoj, utan att någon mamma måste vara med och hjälpa dem ett enda dugg!
...Hur blev det såhär? Hur blev våra svenska barn så försvagade? Så hjälplösa?
Låt mig nu berätta om svenska föräldrar:
De undviker andra barn på lekparken. Är vi i rutchkanan går de till gungorna. Är vi i gungorna går de till rutchkanan. En gång såg jag två killar (ett homosexuellt par eller en pappa och hans kompis) med sin lilla dotter på ca 2 år på lekparken. De bar henne mellan leksakerna! De lyfte henne upp i rutchkane-leksaken och innan hon nått marken lyfte de henne igen. Sen kom de på att det var onödigt att bära henne ända till stegen, och lyfte henne helt enkelt bara upp till början av rutchkanan igen, så hon inte ens behövde gå på gångbron fram till rutchkanan! När hon och mitt barn en kort stund var på den där gångbron tillsammans och började skoja med varandra, verkade de besvärade, och tyckte att dottern skulle skynda sig att åka ner nu då, det var ändå det som var poängen... Var det?? Var inte poängen att de skulle leka??
På öppna förskolan såg jag mamma efter mamma sitta och hårdbevaka sin bebis. En mamma nästan höll i bebisens händer, för att hindra henom från att röra vid andra bebisar, för det kunde ju bli nån rispa på den andra bebisen då!...
På förskolan när jag skulle hämta mitt barn en gång, började han och ett annat barn hoppa från soffan. En helt vadderad tygsoffa, ca 35 cm hög, med en tjock, mjuk matta under. Det fanns inga bord eller andra möbler i närheten. När förskolläraren såg det skrek hon: "Stoooopp! Sluta med det där!". När jag frågade varför sa hon, med lite skämtsam röst för barnens skull: "Vi vill ju inte att någon ska skada sig och hamna på akuten heller!". Fet chans? Inte!! Och mitt barn ÄLSKADE ju att hoppa från saker vid denna tid, för han hade ju precis lärt sig!...
Hallå svenska mammor och pappor av idag! Var ni sådär hårdbevakade och styrda av era föräldrar när ni var små? Tror ni att era föräldrar var det? Far- och morföräldrar? Knappast! På våra föräldrars tid fanns knappt barnomsorg, och definitivt inte på deras föräldrars tid! De släpptes vind för våg, och uppfostrades av äldre barn. Jag tror inte att barn ska vara helt ensamma jämnt! Då kan de dö, och överlever de utvecklar de en hård barn-lag där den med starkast storasyskon får alla leksakerna. Jag tror att vuxna ska finnas där, och avvärja dödsfaror och lära barnen lite värderingar i form av fredlig konflikthantering m.m. Men jag tror verkligen inte att vi behöver hålla i deras händer!!...
Åh vad jag önskar att jag en gång kunde komma till en lekpark, slå mig ner i gräset och se mitt barn rusa iväg för att själv leka med de andra barnen, som också lekte där själva. Göra vad de ville med rutchkaneleksaken! Ibland avbrytas av någon vuxen när det blev för våldsamt, få lära sig att dela med varandra, och sedan lämnas ifred igen... Vore inte det underbart?...
Saturday, 2 November 2013
Vårt största säkerhetshot - USA
 |
| Bild från: http://www.roguestatesman.com/ |
Jag: USA är det största hotet mot vår säkerhet. Ja eller nej?
Hen: Nej
Jag: Trodde nog att du skulle säga det. Men vad skulle det annars vara?
Hen: Ryssland, om vi nu ska peka ut något land. Annars skulle jag säga fattigdom och sociala konflikter i Sverige, Europa och Mellanöstern. Men det beror också på hur säkerhet definieras.
Jag: Om vi för tillfället skippar Ryssland...
Du vet väl att den mat som produceras idag räcker till att mätta alla jordens människor? Anledningen till att människor ändå går hungriga är att den slösas hos de rika. Och vem är den största slösaren? Just d: USA
Vår framtida fattigdom kommer att orsakas av en förstörd/förbrukad planet. Vem är största miljöförstöraren? USA
Vem är största hindret mot fred i Mellanöstern? Vem har blockerat samtliga FN-konventioner mot Israel, som inte pliktskyldigt nämner att 'Palestina är också skyldigt'? Vem har konsekvent ställt sig på Israels sida, vilka ofattbara övergrepp och brott mot internationell rätt de än begår? Förstås: USA
...Om man ska ta ett litet återbesök till Ryssland, så skulle det iaf vara betydligt lättare för oss andra att sätta press på Ryssland att nedrusta och ansluta sig till fredliga metoder, om inte vår bästa kompis USA envisats så med att DE minsann får använda vad våld o odemokratiska, utomrättsliga metoder de vill... Detsamma gäller förstås alla traditionella motståndare till USA. Allt snack om internationell lag och mänskliga rättigheter blir bara hyckleri för dem, så länge vi samtidigt tillåter USA att härja som de gör.
VSB - vilket skulle bevisas!
Jag: Tillåter du att jag använder den här sms-växlingen i en blogg? :)
Hen: Jadå, utan mitt namns nämnande...
Jag: Hade inte tänkt nämna ditt namn. :)
Jag: Förresten: USA SKULLE kunna använda sin enorma övermakt till att FÖRHINDRA allt våld! (I stället för att legitimera det, som de gör. För att inte tala om hur de legitimerar utomrättsliga frihetsberövanden, avrättningar och förstås tortyr.) De skulle kunna gå in i varje väpnad konflikt och stoppa den! Tvinga parterna till förhandlingsbordet!
Nu skulle jag förstås inte vilja se ett enskilt land i den rollen. Jag skulle hellre ha en mer demokratisk världspolis. Typ FN. Helst ännu mer demokratisk än så - en organisation där folket styr, inte stater - men för all del, FN är betydligt bättre än ingen! Och då frågar vi oss förstås: Vem är största blockeraren av FN? Självklart... USA! Jag har en rapport om alla de sätt de har motarbetat ICC:s arbete på t ex, länkad till någonstans i min blogg. (se källor längst ned, reds. anm.)
Våld är största hotet mot vår säkerhet. Lag och rätt är vårt skydd mot våldet. Våld föder våld, och då är USA största våldsfödaren, iom att de både använder sig av och legitimerar stora mängder våld. Samtidigt är de tveklöst största blockeraren av internationell rätt.
(Även alla konflikter i Afrika kan på ett eller annat sätt länkas tillbaka till USA, även om Europa (och Ryssland) har sina smutsiga fingrar djupt insyltade där, vi oxå...)
Jag: Det skulle kännas ännu bättre om du sa: "Just d. Du har en poäng där faktiskt!"...
Hen: Klart du har en poäng! Men det känns inte som att du träffar riktigt mitt i prick. "Alla konflikter i Afrika"... "den tveklöst största blockeraren"... Njaa.
-----------------
Hen gör motstånd! :) Det gör hen alltid. Men läs Wikipedia-artikeln United States and the United Nations, och hitta bl a följande citat:
"since 1989 the U.S. government has dissented against security council resolutions on 12 occasions out of 17 total instances when a permanent member vetoed. Of these 12 occasions, only two related to issues other than the Israeli-Palestinian conflict."
"Since 1985 the U.S. Congress has refused to authorize payment of the U.S. dues, in order to force UN compliance with U.S. wishes, as well as a reduction in the U.S. assessment."
(Artikeln ovan har en stor mängd [citation needed] men dock.)
Läs hemskt gärna också boken Sveriges Afrikanska krig av journalisten Bengt Nilsson, som främst handlar om hur Sverige med sitt bistånd hållit/håller liv i evighetskrig i Afrika. Men i en passage i boken beskrivs också hur striden mellan socialism och kapitalism fått utomstående aktörer (Sverige, Ryssland, USA,...) att liksom 'hålla på' en eller annan regim eller motståndsrörelse i Afrika, och förse dessa med vapen och bistånd, för att socialismen/kapitalismen ska segra. "Idén om 'Det Rättfärdiga Kriget'". Självklart spelar det också en stor roll att Afrika har rika naturfyndigheter, som guld, diamanter, regnskog, bra klimat för kaffe och te osv, och den vars "lag" vinner därmed har mycket att tjäna för egen del. Det blir lite av 'allmänningens dilemma': Om inte vi gör det så gör någon annan det, och snor åt sig belöningen.
Hör mina ord: Ska vi få en positiv utveckling i världen måste vi formulera våra mål därefter! Bistånd liksom eventuella militärinsatser måste baseras på objektiva, mätbara premisser, såsom grundläggande mänskliga rättigheter. USA:s ingripanden för att skydda mänskliga rättigheter (t ex mot Saddam Hussein, eller Syriens gasattack) blir verkningslösa, eftersom de inte är konsekventa. Samtidigt tillåter de ju Israel att begå minst lika grova övergrepp som Hussein! Slutsatsen blir att det inte är någon idé att respektera mänskliga rättigheter, utan det är mycket bättre att hålla sig väl med USA. Eller lyckas stå emot dem. Då blir det en sådan värld vi får.
Det är vi, folket, som måste vara konsekventa med vad vi vill. Vill vi ha mänskliga rättigheter är det dessa vi måste stödja, alltid! Vill vi i stället ha makt åt oss själva och/eller USA, och struntar i vilka lik och övergrepp som kantar vår väg... ja, då kan vi fortsätta som idag.
------------------------------
Källor och vidare läsning:
Wikipedia - United States and the United Nations (med ovan)
Wikipedia - United States withdrawal from the United Nations
Svenska Freds - Recention av Sveriges Afrikanska krig (Jag håller inte med Svenska Freds här! Stoppa allt bistånd till länder som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, och återuppta dem sedan självklart när dessa rättigheter uppfylls. DÅ är det stor sannolikhet att dessa mänskliga rättigheter plötsligt börjar uppfyllas...! Det finns ingen ursäkt för att "i alla fall göra något" om ditt "något" gör skada isf nytta.)
Sofia Haraldsson, Lunds universitet - Internationella brottmålsdomstolen – en garanti för rättvisa? Bl a om alla de sätt på vilka USA motarbetat ICC. (Nämnd ovan)
Subscribe to:
Posts (Atom)