Andra dagen här åkte jag till The Warehouse med den brittiska organisationen l'Auberge des Migrants. De tar emot massor av donationer, sorterar dem, kontrollerar dem och delar ut till flyktingar om det är lämpligt, och om det inte är lämpligt men ändå bra grejer säljer de det och använder pengarna till att hjälpa flyktingar. Vi fick skriva på ett papper och så var vi försäkrade medan vi jobbar för dem. De höll en liten uppvärmning med oss, och sen en genomgång av vad vi håller på med och varför. Allt gick ut på att få så stor effektivitet som möjligt i vårt arbete, så att så mycket som möjligt av våra ansträngningar och donationer faktiskt skulle komma till nytta för flyktingarna. Jag gillar särskilt råden kring toalettpapper:
"We've noticed that some volunteers use extra toilet paper to try and cover up what they've done in there. Ehm, we do know what you do in there, it's a toilet, and if you cover it up with paper it only means that they fill up faster so we have to go and empty them more often, and of course buy more toilet paper, and all this eats in to our time and resources."
Det blir en så skön och avspänd känsla av samhörighet och vanlig enkel mänsklighet när en vacker tjej med långt, blont hår står och pratar sådär!
Men hon sa också viktigare saker, som att vi bara lämnar till flyktingar sådana kläder som är felfria, dvs utan hål, fläckar, saknade knappar etc. Detta för att våra gåvor reflekterar vad vi tänker om dem, och där de kommer ifrån är trasiga kläder inte en modegrej utan ett bevis på fattigdom och misär. När jag senare stod i kvalitetskontrollen för kläder sorterade jag därför de bästa kläderna till flyktingar och de kläder som var lite trasiga men ändå snygga och coola till försäljning, väl medveten om att volontärerna gärna skulle köpa dem och älska dem. För oss är det nämligen ett val att ha trasiga kläder. Vi KAN gå i smoking och aftonklänning, om vi verkligen, verkligen vill.
Hon berättade också att vi nykomlingar inte skulle få gå in i Djungeln* som läget var nu. Vanligtvis brukade några få göra det varje dag, och hon sa att hon insåg att det är svårare att jobba med det relativt krävande kroppsarbete som vi gjorde här, om vi aldrig får se på nära håll när hjälpen kommer fram, men nu är det så att president Hollande har lovat att Djungeln ska rivas, och eftersom det finns en lag om att man inte får driva någon från sina hem vintertid, hur olagligt hemmet än är, så kommer det troligen att hända vilken dag som helst nu, och stämningen i Djungeln är därför väldigt spänd och uppstressad. Bl a har en mängd stölder uppstått, och bråk bryter lätt ut. Därför går numera enbart erfarna medlemmar av l'Auberge in i Djungeln.
(Vi i Utopia 56 är ju dock där varje dag och städar.)
Sen berättade hon ändå lite kort vad de hade för regler för dem som gick in i Djungeln. Bl a att flyktingarnas egna organisationer hade bett oss att kvinnliga volontärer skulle bära kläder som täcker ben och överkropp, inklusive axlar och bröstkorg. Detta dels för att de ville att vi skulle bli respekterade som besökare och inte utsättas för sexuella trakasserier och kommentarer som vi annars lätt kunde, eftersom bara axlar, djupa uringningar osv symboliserar något annat i flera av de länder som många kommer ifrån. Men också för att om stämningen blir sexuell på dagen när vi volontärer är där så ökar de sexuella övergreppen på natten, mot främst de kvinnor och barn som bor i lägret, dvs flyktingarna själva.
En annan regel var att vi aldrig skulle ta ett foto på en flykting där denna kunde identifieras, därför att om ett sådant kommer ut kan det äventyra deras asylprocess senare, och även om vi inte har för avsikt att publicera fotot eller lämna det till någon så gör det människorna här nervösa och oroliga och de har det tillräckligt jobbigt som det är. Det har också varit en hel del journalister här och de skriver inga snälla saker. Lägret är inte särskilt populärt häromkring...
Jag mötte en tysk volontär, Carola, som sa att vi borde fokusera mer på besluten som våra makthavare tar, att väcka folks uppmärksamhet för dem och därigenom försöka ändra dem. Jag berättade att jag skickat e-mail till varenda en av våra gröna riksdagsledamöter när de röstat igenom beslutet att nästan helt stänga dörren för flyktingar (med stöd av moderater och sverigedemokrater och inga andra) och frågat dem hur de kunde sitta kvar i en regering som gjorde så. Hur de kunde påstå att det var bättre att stanna kvar och påverka, efter det här. Jag skrev:
"VAD ska ni göra då, under de två år som återstår av den här mandatperioden, som är så ofantligt betydelsefullt att det uppväger för det här?!"
Hon sa:
"Jag antar att ingen svarade?"
Men jo då, många svarade. De svarade saker som bostäder, tåg och miljövänliga bränslen... De har helt enkelt inte förstått att de gjorde historia med beslutet att stänga dörren. (Vid det här laget var det flera andra internationella volontärer runt oss som höll med, och sa att de hade väntat sig att Sverige skulle vara den sista utposten, de som inte skulle vika från humanismen, det exempel på att en annan väg är möjlig som de alltid brukade vara... och att när Sverige också svek, det var då de tappade hoppet.) Man kan inte göra historia med miljövänliga bränslen idag. För 20 år sen, ja, men inte idag. Detsamma gäller bostäder och tåg...
Och förresten, vem bryr sig! Vem bryr sig om det finns bostäder och tåg, vem bryr sig om planeten överlever, vad är poängen med att över huvud taget leva, att ha samhällen med människor och aktiviteter i...... om det här är vad vi ska göra med människorna.
Jag träffade en annan volontär som sa:
"De slösar över 10 år av sina liv på att försöka hitta ett hem i länder som inte vill ha dem"
Mattias berättade för mig att han träffat en person i Djungeln som pratade flytande svenska. Han hade nämligen bott i Sverige i 9 år, innan han till sist fått slutgiltigt avslag på sin asylansökan, efter överklagande, och blivit deporterad till Afghanistan. Nu var han i Djungeln för att försöka ta sig till UK (England...) för att leva där illegalt. Inga fler asylprocesser för honom!
En annan han träffat hade bott illegalt i London i 6 år och jobbat som taxichaufför, tills han en dag åkt fast och deporterats. Nu var han tillbaka i Djungeln...
En 14-årig kille dog på motorvägen häromdan, påkörd av en lastbil, när han var där för att försöka smita ombord på en lastbil till England. Den skyldiga föraren smet. Kanske märkte hen aldrig ens att hen körde på något. Eller kanske... nej, det skriver jag inte. Pojken som dog hade en bror och två farbröder i England, och därmed laglig rätt att komma dit och bo där. Han hade ansökt om att få komma dit lagligt, men efter att ha fått höra hur väldigt lång tid sådant tar försökte han alltså ta sig dit själv. Han var 14 år! Han var märkt av krig och våld! Han behövde vara med sin familj, i en trygg miljö, för att kunna läka och bli en hel människa! Nu får han återförenas med sin familj först i himmelen...
Hur kan vi slösa såhär med människoliv.
Och hur kan vi prata om gröna bränslen, medan denna, rent människotillverkade, politiskt konstruerade jättekatastrof pågår?
*Djungeln = Den informella bosättningen i Calais där tiebreaks flyktingar bor, de flesta efter att ha misslyckats med att ta sig till England
(Fortsättning följer)
----------------
----------------
Delar i den här serien:
Calais-dagbok 12 oktober - Andra dagen
